onsdag 23 september 2009

Livet utan bruksanvisning

Måste varenda jävel som har haft det svårt skriva en bok om det för att lära oss andra hur vi ska hantera kriser, utveckla oss själva eller finna våra rätta jag? Jag vill inte förringa deras lidanden, jag inser att skrivandet kan vara terapeutiskt, men det är faktiskt inte helt bergsäkert att man blir en bättre människa av att ha blivit svårt brännskadad, ha varit gift med en oförstående tuareg eller förfryst tårna på nån alptopp. I de flesta fall orsakar lidande inte någon omedelbar insikt, utan snarare att en människas värld krymper. Såklart. Man får tunnelseende, men ser inte nödvändigtvis något ljus i änden. Tvärtom känns allt rätt hopplöst och man blir oerhört trött av att älta samma sak om och om igen, av att hela tiden bära omkring på det där lidandet som sägs adla men bara bryter ner. Det är förståeligt att man den dag man kvicknar till och ser världen i ett nytt ljus vill berätta om det för andra, men lidandet har inte per automatik gjort en till människokännare eller ens författare.

Det jag tycker sämst om med den här sortens litteratur ur det verkliga livet är alltså inte böcker som nöjer sig med att skildra ett tragiskt människoöde, en svår förlust eller så. Jag brukar visserligen aldrig läsa sånt - vill jag gråta kan jag bara titta ut genom fönstret och tänka en stund. Nej, det är kategorin "Kan jag så kan du". "Jag" föddes t.ex. utan armar och ben, genomled en fruktansvärd sjukdom, knarkade halvt ihjäl mig eller försmäktade i tre dagar på denna ö utan snus som det står i en av Pippi Långstrump-böckerna. Så nu har jag lärt mig vad som verkligen räknas här i livet, och nu kan även du skåda ljuset. Du tror kanske att du har problem. Ha! Läs min bok så får du lite perspektiv.

Men måste vi verkligen påminnas om livets bräcklighet? Räcker det inte med att ha gått i grundskolan för att inse att tillvaron inte är en oändlig rad kärleksmums? Jag tycker det. Inte ens om man heter Gyllenhammar är man garanterad en i allt guldkantad tillvaro, ja till och med grevar och baroner fäller en tår ibland, för att inte tala om generaldirektörer - de kan ha ett rent helvete ska ni veta. Min forne terapeut berättade om en av sina andra klienter för mig en gång. Mannen i fråga var en ytterst framgångsrik person, men när han fick frågan "När unnade du dig själv nåt senast?" började han gråta hjälplöst. Han och många andra flänger omkring och gör allt annat än korpar dagen, som Kaj Lundgren så snillrikt översatte "carpe diem" med. Är böckerna riktade till den sortens framgångsrika personer, måntro? Nej, knappast. De har säkert redan dyra terapeuter, personliga tränare och/eller kuvade hustrur som kan sluta dem i sin famn och elda dem till nya stordåd. Så till vem riktar sig den här sortens kombination av Mot alla odds och Nya testamentet? Kanske till vanlighetens folk, såna som plockar fästingar från sin sockersjuka tax och låter rubanken sjunga i snickarboden om sommaren. De är förmodligen sövda av all sin värdsliga lycka och behöver fistas med grovsalt för att riktigt vakna till. De ska, kort sagt, lära sig veta hut och tro på sig själva, för de har det liksom både för bra och för dåligt, stackars jävlar.

Det finns en passage i Georges Perecs "Livet en bruksanvisning" (ja, den heter just så) där en flicka sitter på sin kammare och gör upp noggranna kaloritabeller medan hon samtidigt mumsar i sig småkakor (tror jag det var). Såna skildringar gillar jag, kanske för att jag är exakt likadan. Jag har ett förnuft, men det väger i allmänhet lätt när det finns genvägar, omedelbara belöningar och behov eller önskningar som pockar på tillfredsställelse. Jag behöver inte lära mig att tro på mig själv, för jag är totalt desillusionerad på den fronten. I mitt fall försätter inte tron några berg, knappt ens en Ikeakasse med smutstvätt. Jag är en lätting, ett drivhusblomster och en sybarit med lika mycket viljestyrka som en manet på Imovan - i en mixer - som jag skrev en gång. Och är vi inte alla så? I alla fall lite grann? Snälla? Säg att ni åtminstone inte tror på Den Fria Viljan så blir jag glad. Säg att ni skiter i de där böckerna, att även ni tycker att livet är fantastiskt och vidrigt om vartannat utan att någon behöver upplysa er om det. Och lova att inte lära känna er själva eller tro på er egen förmåga. Livet är för kort för sånt managementstrunt.

6 kommentarer:

Isidor sa...

Fy satan, Niklas!
Av allt bra (och en del mindre bra) jag läst i den här bloggen, kan detta vara det bästa.

Jag önskar att jag kunnat säga precis det där sådär.

YOU GO!!!

Lyxpiraya sa...

Mycket, mycket bra skrivet !

Péter sa...

Riktigt bra, särskilt passagen "De är förmodligen sövda av all sin värdsliga lycka och behöver fistas med grovsalt för att riktigt vakna till. De ska, kort sagt, lära sig veta hut och tro på sig själva, för de har det liksom både för bra och för dåligt, stackars jävlar."

Jag tror visst att man som människa behöver perspektiv på sin egen tillvaro. Det är också en god sak att människor som varit med om något svårt kan skriva om det. Men när det blir till en marknadsmässig genre, flåshurtig, homogen och predikande, då vill jag inte vara med. Självhjälpsgenren har förvandlas det tänkvärda perspektivet till en sadomasochistisk extremform av föresatsen som den lates njutningsmedel.

Jag läste förresten idag att Maud Olofssons favoritfilm är "Så som i himmelen". Kommentar överflödig...

Charlotte W sa...

Jag tror inte på Den Fria Viljan.
Jag skiter i de där böckerna.
Och jag lovar att aldrig tro på min egen förmåga. :)

Christina sa...

håller med föregående talare! satte tungan i halsen av skratt över "Kanske till vanlighetens folk, såna som plockar fästingar från sin sockersjuka tax och låter rubanken sjunga i snickarboden om sommaren." wunderbar!

Niklas sa...

Tack, kära ni! Det är väldigt roligt att få kommentarer - helst positiva såklart. Men anmärk även gärna när något inte faller er på edra fagra läppar.