Bögemonisk mass-kulinitet

På allmän (nåja, enskild) begäran kommer här ett inlägg om hegemonisk maskulinitet som jag har som inlämningsuppgift på Genusvetenskapen. Det är sannerligen inte uttömmande, men man får uppgiften på måndagen och skulle i det här fallet lämna det till en medstudent för opposition i morgon torsdag, och det får bara vara två A4-sidor långt. Så ta det för vad det är, en hastig och föga underbyggd analys:


Hegemoniska manligheter i Stockholms bögvärld

Connells hegemonibegrepp baseras bl.a. på tanken om multipla maskuliniteter varav vissa är hegemoniska, andra ”medlöpande” och ytterligare andra nedvärderade och/eller ”rebelliska”. Jag ska här koncentrera mig på en subgrupp av det manliga kollektivet, bögvärlden i Stockholm. Jag vill påpeka att empirin är klen: texten nedan bygger bara på personliga erfarenheter och diskussioner med andra HBT-personer.

Jag översatte nyligen en dokumentär om gayklubben Madame Arthur i Köpenhamn. Programmet tog sin början i den homosexuella frigörelsen under 70-talet och slutade i 80-talets aidskatastrof som också innebar slutet för klubben. På Madame Arthur (som på After Dark i Stockholm) var drugorna (homosexuella dragshowartister) ett ideal och bögarna tilltalade ofta varandra med ”hon” eller flicknamn. Av det senare ser man inte ett spår i dag, i stället är det straight-acting bögen som är det hegemoniska idealet. Han är alltigenom ofeminin och positionerar sig på en fallande statusskala gentemot otränade och illa klädda bögar, mot fjollor, bisexuella män, bögar med asiatiskt ursprung (som man ofta ser på gayklubbarna) och inte minst transor. Drugan är underhållning, inte mer.

Vad beror detta förändrade ideal på? Jag gissar att det i takt med att homo- och bisexualitet blivit alltmer accepterat också har uppstått en allt starkare strävan att integreras om än inte assimileras. I går var det inte möjligt, så varför ge sig in i ett på förväg förlorat spel? I dag finns det många regnbågsfamiljer och samkönade par får gifta sig etc. I går fanns Stonewall där transpersoner, bögar och flator tillsammans stod på barrikaderna för att bekämpa homofobi och ett förtryck som de delade. I dag festar (manliga = ekonomiskt starka) bögar i Prideparken medan (kvinnliga = ekonomiskt svaga) flator och transpersoner deltar i seminarier på Pride House. Sammanhållningen har mer eller mindre upplösts och ersatts av separatism. Det är alltså dags att överge den gamla gemenskapen för en ny och större, som blivit möjlig genom lång kamp. Att allt som är möjligt kanske inte är bra är en annan sak.

Straight-actingbögen är förstås inte ensam; det finns andra hegemoniska maskuliniteter i bögvärlden, som Björnen eller Läderbögen (två kategorier som ofta överlappar varandra). Den skäggige och kraftige björnen leker Daddy-Boy-lekar med feminina och unga män, läderbögen leker över- och underordning på klubbar som SLM, där han dels smiskar, fistar och sätter på, dels ”tar det som en karl” utan att pipa. Samma hegemoniska maskulinitets ideal ser man i bögporren, som alltmer fokuseras på uniformer, barbackasex och disciplin/tvång. Den reproducerar ett hegemoniskt maskulinitetsideal som ett slags sorglig skrattspegel till den underordning bögarna fortfarande utsätts för, inte minst i småstäder och på landsbygden där unga homosexuella begår självmordsförsök. Men björnen och läderbögen har ändå inte riktigt samma status som byxbögen, därtill är de för avvikande i heterovärlden. Om man i analogi med Pierre Bourdieu (som kallar de intellektuella för ”de underordnade bland de överordnade”) kallar straight-actingbögen för den överordnade bland de underordnade, blir alltså Björnen och Läderbögen de underordnade bland de överordnade inom underordningen. Och som bisexuell man är jag underordnad bland de överordnade och underordnad bland de underordnade – jag kan så att säga kliva in och ut ur ett heterosexuellt hegemoniskt maskulinitetsideal, vilket gör att jag betraktas med misstänksamhet bland bögarna. Detta är inte bara en lek med ord från min sida utan ett försök att visa hur hegemonisk maskulinitet kan anta många ansikten, vara relationell – precis som genus i stort är relationellt.

Det vore fel att uppfatta Connells hegemonibegrepp som ett slags typologi, eller min uppräkning ovan som statisk. Även byxbögen lånar drag från fjollan när det passar honom, till exempel på en arbetsplats med många kvinnor där han inte vill framstå som den mansgris han kanske i hemlighet är. Hans normalitetskramande i offentligheten varieras med ett vidlyftigt knullande och risktagande (klassiska sätt att göra manlighet) i det fördolda. Fjollan på Patricia sminkar av sig och dämpar sitt kroppsspråk i offentligheten. Bisexuella män som jag själv gör sig ”bögigare” i gaysammanhang. Transvestiterna (som ofta är heterosexuella och därmed står ännu lägre i kurs i den homosexuella hierarkin) ses sällan ombytta i mataffären. De olika maskuliniteterna (eller ”antimaskuliniteterna” som i transvestiternas fall) är alltså inte bara historiska utan även lokala, och går att återfinna inom en och samma person som kompletterande eller motstridiga.

På samma sätt kan en man som drar nytta av hegemonisk maskulinitet i heterovärlden mer eller mindre strategiskt och medvetet låna eller assimilera drag från de underordnade maskulina positionerna och framställa sig som inte enbart en osympatisk karriärist utan även familjefader och jämställdhetsförespråkare – vilket kanske bara gör manskollektivets överordning ännu starkare. De ”i princip-män” som Lars Jalmert en gång beskrev ger också uttryck för en sådan dubbel praktik, fast kanske snarare som medlöpare. Ändå tror jag att även hegemoniska maskuliniteter faktiskt kan reformeras under påverkan från feminism och jämställdhetspolitik. Hegemonin är inte ett evigt och fast mönster som utesluter individuellt aktörskap eller sociala förändringar.

I HBT-världen kan man i dag skönja starkare motsättningar mellan bögar och flator än de redan existerande, som bygger på mäns överordning gentemot kvinnor (inkomster, platstagande i sociala rum, höger-vänster etc). De senare behöver inte längre lita till bögvänner för att inseminera utan åker till Storkkliniken eller adopterar. Mönstret där ett flatpar skaffar barn med ett bögpar har aldrig varit särskilt vanligt, men är alltså på utdöende. Bögarna får adoptera i teorin, men inte i praktiken, och är i stort sett hänvisade till surrogatmammor om de vill ha barn. Radhusidyllen är alltså lättare att förverkliga med två mammor än med två pappor, vilket torde ge upphov till en viss frustration bland bögar. Den klassiska heterosexuella kärnfamiljen har fått konkurrens av ”stjärnfamiljer” som ensamma föräldrar, ombildade/utökade familjer eller regnbågsfamiljer. Samtidigt har HBT-rörelsens relativt stora framsteg de senaste decennierna lett till att motsättningarna i samhället mellan hetero och homo kanske mer kan komma att handla om ”normala” familj- och parsamhetsmodeller kontra ”onormala” (swingers, öppna förhållanden, polyamorösa, relationsanarkister…). I det läget kanske strävan efter integration blir svagare, och bögar kan stå för att de t.ex. vill ha öppna förhållanden (vilket de i motsats till flatorna ganska ofta har). Om min teori nu stämmer, vill säga, vilket jag är långtifrån säker på…