När män har för korta shorts

Vem är snyggingen på bilden här? Bögikonen? Ser ni det inte direkt får ni svaret längst ned.

Tänk er ett par långbyxor på honom så känns han genast allt annat än bögig. Hela maskuliniteten, eller bristen på densamma, kan alltså sitta i byxorna. Shorts på män ska vara långa, annars är mannen antingen omanlig, det vill säga feminin, det vill säga bögig, eller så gör han sig till allmänt åtlöje genom att inte förstå koden eller inte bry sig om den. Han är en fult klädd tönt. Eller en fult klädd bög, om man sätter på sig den heterosexuella blicken. Här kommer nästa exempel, en basketspelare.

Hans shorts är också korta, men inte åtsittande. De har en funktion och är inte så mycket till för att framhäva hans rumpa eller paket som att vara bekväma att spela i. Att han ägnar sig åt idrott gör honom till en idrottsman, ett av de hegemoniska maskulinitetsidealen. Inte är väl han bög? För det är ju inte idrottsmän, utom särfall som Anton Hysén. Men han sitter liksom lite fjolligt. Nåt misstänkt är det trots allt.

Jag kanske ska säga nåt om hegemoni innan jag går vidare. Enligt ordboken betyder det "ledarställning" och kan till exempel användas om staters dominerande ställning, som Storbritanniens under 1800-talet. Men enligt marxistisk teori är det även den makt över samhällssyn och människoskyn som den ledande klassen utövar (förutom den ekonomiska och politiska). Antonio Gramsci var väl den som gjorde begreppet känt. En hegemonisk bild av, låt säga, människan som en fritt väljande och rationell individ är inte bara dominerande, den är också mer eller mindre osynlig. Den är så allestädes närvarande i våra medvetanden att den framstår som naturlig och oundviklig.

På samma sätt är det med maskulinitet. Den maskulinitet som innehar ledartröjan är den som får våra medier att hylla Zlatan, inte bara som fotbollsspelare, utan som ett slags halvgud, en man vill vara nära, en man vill efterlikna. Andra exempel på hegemoniska maskulinitetsideal är den framgångsrike affärsmannen, politikern som far runt i världen och skakar tass med statsöverhuvuden, eller pokermiljonären, kärnfysikern (alla kärnfysiker är såklart män) och så vidare. Nu kan tyvärr inte alla män nå upp till dessa ideal, men även en bollrädd, rund pojke med glasögon som alltid blir vald sist på gympan tenderar att heja på sitt landslag. Man förenas för en stund i ett broderskap som går ut på att hylla de starka. Sen återgår allt till det vanliga. Behöver jag säga att heterosexualitet ingår i det hegemoniska manlighetsidealet?

Med ovanstående i åtanke inser man att det här är är ännu en man som gör bort sig:

Han är musiker, ett maskulinitetsideal. Ändå blir det så fel. Bilden brukar visas i diverse sammanställningar över De sämsta skivomslagen. Jisses, han tänker att han ska vara lite sexig och relalalaxad, men förstår inte att den homofoba blicken genast gör honom till bög. Stackars jävel, liksom. Vilken tönt. Eller så är han verkligen bög och vad har han då i offentligheten att göra?

Nästa bild:

Visst är det här en maskulin man? Han stirrar nästintill aggressivt in i kameran. Han skiter i vad du tycker, och förresten är han upptagen av att äta ett äpple. Han är kortklippt, muskulös och har glajorna uppkörda i hårfästet. Miljön är allt annat än insmickrande - inte poserar han väl? Eller också gör han just det. För allt som är rätt med honom blir så fel eftersom han visar rumpan i sina Daisy Dukes, alltså avklippta och avslöjande jeans. Så här ser förresten självaste Daisy Duke ut, en tv-seriekaraktär, spelad av Catherine Bach:

I vårt samhälle är det helt okej att se ut så här. Hon är ju kvinna, och ju mer en kvinna visar av sin kropp, desto bättre. Hon kanske inte skulle få dela skrivbord med Annika Falkengren, men va fan. Hon har ju sitt eget kapital i form av sin kropp, sitt långa hår och sina symmetriska drag. Vem den heterosexuelle mannen skulle föredra som sexualpartner behöver man inte fundera länge på. Maskulinitetsidealet kräver ett motsvarande femininitetsideal, och så här ser det ut.

Jag ska inte skriva så mycket mer. Nedan följer ett antal bilder av män i "för korta" shorts, och jag hoppas att ni ser på dem med en viss förståelse, kanske rentav ömhet? Det här är ju män som faller utanför normen. Vissa gör det med stolthet, åtminstone i en Prideparad. Andra tänker kanske inte så mycket på normen. Alla får finnas. Ingen ska behöva hånas. Vissa av dem är snygga, tycker jag.

Jo, mannen längst upp? Det är John Wayne. Apropå hegemonisk maskulinitet.

Vara, bliva, heta, kallas

Du känner det namn de gav dig,
men inte det namn du har.

Självklarheternas bok

Ja, så inleds José Saramagos bok "Alla namnen", en av hans allra bästa. Men vad menar han? Är det bara en ordlek, som den fiktiva "Självklarheternas bok" antyder? Eller handlar det om en subtil skillnad mellan att bli tilldelad ett namn kontra att "ha" det? Hur kan man ha ett namn om ingen har givit en det? Citatet dök upp i mitt minne för att jag ville skriva lite om identitet - igen. Jag har gjort det många gånger, men blir just inte mycket klokare för det. Så nu gör jag ett försök igen.

Ni som har barn i er närhet känner nog igen hur de leker med identiteter. Leken är högt verklig för dem: de är verkligen läskiga monster, hemlösa barn eller popsångare. Men bara ett tag, så länge de själva vill. Frågar man: "Är du ett läskigt monster?" kan svaret alltså bli att det är de inte alls. De är bara sig själva. Och när de är bara sig själva säger de vad de heter. De identifierar sig alltså med det namn de har fått, de känner det namn vi gav dem. Men om man skulle be dem att lägga ut texten lite mer om varför de just heter si eller så skulle de bli svarslösa. Skulle man envisas (det rekommenderar jag inte) skulle de säkert bli alltmer frusterade och rådvilla. För namnet är ju godtyckligt trots att det känns självklart. Alla namn är godtyckliga. Vi tittar ut genom fönstret och ser ett träd. Men det finns ingenting i trädet som motiverar att vi inte lika gärna kunde kalla det "druck" eller "karv". Såklart.

När barnen blir lite större upptäcker de till sin förvåning att, låt säga, mamma inte bara heter "mamma" utan även ett personnamn. Det känns smått löjeväckande. Som om hon skulle ha ett liv och en funktion utanför familjen! Samma sak gäller när små barn träffar någon ur förskolans personal på stan. Vad tusan gör X här? X finns ju bara på dagis, liksom. Men man vänjer sig. Tydligen kan mamma finnas i en annan värld än den bekanta. Tydligen kan man vara en annan utan att det är en lek. Kanske kan man själv bli något annat än det man är, alltså det man heter och kallas. Men kopplingen till teorier om sociala konstruktioner är inte precis välutvecklad. Och det är inte så konstigt, för vi som betecknar oss som vuxna kan också ha en naiv bild av vår identitet. Vi är inte bara våra namn, inte bara våra funktioner i familjen utan även vår yrkesroll om vi har en, eller vår funktionsnedsättning cm vi har en. Vi är vår sjukdom, vår sexuella "läggning", vår ålder, vår kropp, vårt kön, vår socioekonomiska status, vårt kulturella kapital och så vidare.

"Naivt", skriver jag, och med det menar jag oreflekterat, oproblematiserat. Så fort vi börjar problematisera och ifrågasätta vår identitets parametrar hamnar vi i beråd. Ofta väcks grubblerierna när någon tillskriver oss en identitet eller frågar efter den, precis som när jag frågar min son om han är ett läskigt monster och han redan har gått ur leken och alltså värjer sig mot den beteckningen. "Du som är [fyll i valfri ålder] borde verkligen klara det där." "Är inte du lesbisk?" "Ska du säga, som är medelklass!" Ni känner nog igen känslan även om just de här få exemplen inte stämmer in på er. Man värjer sig spontant. Man vill inte vara ditten och datten, för så enkelt är det inte. Nej, du ska inte tro att du känner mig, och jag betackar mig för dina etiketter. Jag är så mycket mer än det där. Jag är ju jag. Jag vill inte kännas vid det namn jag har, kostymen känns för trång.

Så om "Karl kallas Kalle", vilket jag fick lära mig i skolan som ett exempel på predikatsfyllnad, det som kommer efter vara, bliva, heta eller kallas (bland annat), är det måhända användbart som grammatisk analys. Men jag är ingen jävla predikatsfyllnad. "Niklas är bisexuell" är en mening som får mig att rysa. För det är inte bara att konstatera fakta, det är att tilldela mig ett helt paket av förväntade attityder, praktiker och känslor. Det kan också vara förminskande, eftersom "-sexuell" i det här fallet bara anger vilka jag attraheras av eller har sex med. Och inte bryr ni er om vem jag hoppar i säng med, liksom: en av de vanligaste replikerna från personer som vill visa sig fördomsfria. Men det kan lika gärna vara ett uttryck för otålighet. Ska de där verkligen behöva tjata så om vilka de knullar? Måste vi ha en hel parad, en hel vecka, där allehanda avvikare trycker upp det som borde vara privat i fejset på oss andra? Vi som inte är läderbögar eller dykes on bikes eller polyamorösa eller transpersoner vill inte bli överinformerade. Vi har minsann ingen parad.

Nej, för normen är självklar, naturlig och osynlig: som luften vi andas. Vi blir bara medvetna om hur mycket avgaser bilar släpper ut när det är iskallt ute och vi kan se gråvita avgasmoln välla fram. Fånigt, förstås - vi vet ju att avgaserna finns där, och att de är osynliga i normala fall innebär inte att de inte finns. Men det är det Prideveckan handlar om: att synliggöra. Och det är därför jag kan påstå att jag är bisexuell eller twittra om att jag har varit på SLM. Det är en politisk handling där jag för en stund leker att min bisexualitet har större bäring på mitt liv än den egentligen har. Jag vill bara påminna om det. Vrida ner temperaturen en smula så att avgasmolnet blir synligt. Få er som tillhör normen att för ovanlighetens skull se normen och kanske tänka en smula på er egen identitet, det namn ni så sällan tänker på att ni har.

Egentligen vet vi ju alla det här. Livet ryms inte i en Twitterbiografi eller annan presentationstext. Nej, även om vi skriver en hel "På spaning efter den tid som flytt" har vi bara börjat yxa till något som liknar en rättvisande representation av oss själva. Vem jag är har jag det absoluta tolkningsföreträdet till. Min identitet och din identitet är situationsbunden, relativ, rörlig över tid, rentav flyktig. Så fort man studerar en foton som en partikel börjar den krångla och vilja vara en vågrörelse i stället, och vice versa. Så fort man börjar skriva en självbiografi blir det fiktion. Så fort man börjar minnas detaljer ur sitt liv ändrar de skepnad i form av en tolkning utifrån nuet. Så fort jag slår fast att jag älskar människor märker jag att jag hatar alla jävlar. Och, återigen, vice versa.

Det nog så att vi bestäms mer av kringliggande strukturer än vi vill erkänna. När vi värjer oss mot normen förhåller vi oss lik förbannat till normen. Och normen är inte bara det normala i betydelsen det vanligaste, utan det förväntade och önskvärda. Man kan längta efter att få tillhöra en norm man inte ens gillar, att få vara en i gänget - ett gäng man avskyr. Men det är alltid "bättre", d.v.s. enklare, att tillhöra normen än att stå utanför den. Samtidigt är det ett omöjligt projekt, för det är bara ytterst få som till exempel känner sig som "riktiga män" i förhållande till det hegemoniska maskulinitetsidealet. De kanske är kassa på fotboll, skäms över storleken på sin penis eller kulmage, inte har råd att bo på det bästa hotellet utomlands, har småljugit om sin kompetens, känner sig som dåliga älskare och fäder, börjar tappa håret, känner sig som småpojkar när de får en utskällning av chefen. De kanske bara vill sitta hemma i pyjamas och titta på "Landet runt". Ja, det är rätt trösterikt att tänka sig att maskulinitetsparametern i identitetsbygget är mycket bräckligare än man kan tro.

Inte ens normen är din vän. Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har. Det är kanske bäst att inte fundera för mycket på saken.

Våld är sex är våld. Är sex.

Då och då hävdas det att våldtäkt handlar om våld, inte sex. Tanken är god: det gäller att åskådliggöra maktrelationen, det patriarkala synsättet på sexualitet, på kvinnans kropp som tillgänglig tills hon säger nej. Och givetvis finns det en stark maktaspekt i våldtäkten, men att hävda att det inte handlar om sex är att göra det lätt för sig. Och inte nog med det: det är att sätta sexualiteten på en piedestal där den inte hör hemma. Sex kan vara snart sagt vad som helst, våld likaså. När de förenas förstärks båda.

Om det här synsättet känns främmande för dig är du förmodligen kvinna eller en man som i likhet med mig känner vämjelse för kopplingen mellan våld och sex. Men som pittbärare vet man ändå hur intimt sammanflätat våld är med makt och hur sexualiteten hela tiden ligger där som en bordunton. Vi lär oss det mycket tidigt, redan innan sex har blivit sex, när sexualiteten är en diffus pirrning, när den där snoppen som vi hela tiden måste förhålla oss till växer eller slaknar beroende på omständigheter mer eller mindre utanför vår makt. Och genom åren stärks de här sambanden så att sexualitet, makt och våld för vissa blir omöjliga att åtskilja.

För mig var de första sexuella upplevelserna just diffusa. Vi hade en ”runkklubb” i källaren hos en av mina kamrater i andra klass. Runkandet var nog inte mycket att hurra för utan handlade vad jag minns mest om att plocka fram snopparna och leka med dem var för sig. Det var snuskigt, tyckte vi, på ett roligt sätt. Fast egentligen var det inte ens kul. Klasskamraten ifråga hade en afghanhund som han också brukade ”taja” på skoj; jag minns hundens uttryck som lätt fåraktigt, halvt olyckligt och min kamrats uttryck som småsadistiskt grinande. Jag tyckte inte om det, men det vågade jag inte säga, för då hade jag framstått som tråkig och mesig. Och då skulle jag alltså hamna i samma underläge som hunden i förhållande till honom.

Så där fortsatte det genom åren. I varje brottningsmatch mellan pojkarna fanns ett sexuellt inslag. Men egentligen är det fel att kalla det för brottningsmatch, för det tyder på att det skulle handla om lika villkor. Så var det inte. Det handlade för det mesta om pennalister som t.ex. satte sig på någon och gjorde ”skrivmaskinen”, d.v.s. hamrade med pekfingrarna mot bröstkorgen. Det gör skitont, kan jag upplysa om. Slagsmål på lika villkor var sällsynta.

I gymnastiken var det samma sak: våld är sex är våld, vilket är jättekul. Vi satt omklädda på en sån där träbänk i gympasalen och när vår militäriske lärare ropade upp oss skulle vi resa oss och anmäla vår närvaro. Erik gjorde det väldigt raskt vid ett tillfälle, och liksom för att straffa honom för det höll Klas i hans byxben så att brallorna åkte ner och snoppen blottades när han reste sig. Plats för skratt. Själv hatade jag gymnastiken, mest för att jag hatade omklädningsrummet och inte ville visa mig naken. Jag vill inte duscha med de andra, men in i duschen skulle man. Man skulle visa snoppen, alla skulle visa snoppen och gärna daska till nån hårt i häcken. Det var en uppfostran i homosocialitet och dold homoerotik. Men alla hade vi såklart snoppar, och ibland kunde de resa sig mot ens vilja. Vi pratade om snoppar, tittade på snoppar, såg vem som först fick hår på sin. Vi var, kort sagt, små smygisar hela bunten. Och då gällde det förstås att maskera det intresset.

Det är ingen slump att nollningsritualer har en så sexuell prägel överallt, i internatskolor där nykomlingarna får runka bulle eller i hockeylag där det senaste tillskottet blir tvångsrakad nertill och får en galge inkörd i röven. Men det handlar givetvis inte om någon homosexualitet, o nej! Det handlar om att vara en man eller bli en, eller inte visa sig som en eller göra någon annan till icke-man. I amerikanska fängelser där våldtäkterna är legio blir den våldtagne ”turned”, d.v.s. förvandlad till kvinna. Det är en process som inte går att reversera: har du en gång blivit en bitch förblir du det fängelsetiden ut. Men fråga påsättaren om han är bög och du får en tjuring i dig. Klart han inte är.

Pitten, lär man sig också redan som späd yngling, reagerar inte bara på sexuella eller mekaniska stimuli. Det kan pirra i den av nervositet och den kan resa sig av stark spänning eller, mot ens vilja, av något slags sexuell förnedring. En av mina första runkfantasier gick ut på att jag blev avklädd naken och kringburen på skolgården. Det hade nämligen hänt på en annan skola, sas det i alla fall. Och jag minns en dokumentär om turkisk oljebrottning, där ett av sätten att vinna en match är genom att dra av motståndaren byxorna. Under några sekunder fick man se hur en av brottarna höll sin motståndare upp och ner i ett järngrepp och gradvis skakade ner honom ur skinnbyxorna. Han penis reste sig – tror jag, jag fick i alla fall det intrycket – och han bars omkring för allmän beskådan en stund. Efteråt låg han och grät i gräset. Den kvällen tokrunkade jag som jag aldrig hade gjort, och fantasin räckte i flera år. Men varför i hela friden då, kan man fråga sig. Ja, varför. Varför sitter förnedring, makt och sexualitet ihop för män? Jag kan bara förklara det med inlärning och tradition. Gymnastikläraren som nyper en i sidan och beordrar in en i duschen är en skvader, en heterosexuell bög, nej, en sadistisk heterosexuell smygis är nog den rätta benämningen. Därmed är han som snart sagt alla andra män – eller varför tror ni att Jan Björklund beordrade sina mannar att ”runka upp stridskuken”? För att pitten är makten och en riktig man har en riktig pitt som kan betvinga allt motstånd. Och därmed kommer vi över på det sekundära eller sekunda könet, det som saknar pitt.

Jag minns en fest på högstadiet, kanske var det i sjuan. En av klassens tjejtjusare satt och smekte en av klassens snyggingar på låret, högre och högre. Hon föste ner handen. Han förde upp den igen. Hon föste ner den, han förde upp den. Jag trodde inte mina ögon: Vad höll han på med?! Det var alltså så man skulle göra, det var som fan. För mig framstod det som en så oerhörd fräckhet. Jag avundades honom den, men ändå… Så kunde man väl inte göra? Ungefär vid den här tiden pratades det också bland de (för det mesta kvasi-) erfarna grabbarna om vilka tjejer som var ”spräckta”. Haha, liksom, XX är spräckt! Hon har gjort det där. Eller snarare, någon har gjort det med henne, någon med stake. Tjejerna hade fått bröst och dem skulle man klämma på. Jag vågade inte. Jag saknade sannerligen stake, och inte ville jag slåss heller. Däremot kunde jag vara elak mot nån tjej, för det var relativt ofarligt. På något sätt behövde jag få utlopp för min frustration efter att klassens sadist hade örfilat upp mig i nåt prång eller gjort skrivmaskinen på mig. Men i hemlighet ville jag nog mycket hellre umgås med någon av tjejerna och få slippa den ständiga förtäckta kukmätningen. Tyvärr var jag för blyg för det. Jag blev avståndsförälskad några gånger och låg med värkande hjärta i min pojksäng, längtande efter en ömhet som aldrig vederfors mig. Stackars lille Niklas, tänker jag nu. Du hade behövt alternativ, men de gavs inte.

Hursomhelst. Ta vilken manlig hierarki som helst. Ta vilken manlig tävling som helst – ta t.ex. MMA (Ultimate Fighting). Ta vilken manlig teaterchef som helst som får nån stackars sufflös att hämta kaffe, ta vilket tonårsgäng som helst som dissar hororna. Och du hittar sex och makt i oskön förening. Ta vilket underkuvande som helst och du hittar sex, homoerotiskt eller heteroerotiskt. Konstruktionen ”man” behöver båda beståndsdelarna, annars är det ingen man. Våldtäkten är inget undantag från en normal ordning, det är den normala ordningen. Att ta någon med våld betyder att ta själva personen. Efteråt finns ingenting kvar – man har ju tagit det. Kanske har man tagit kvinnan från hennes rättmätige ägare. Kanske har man tagit ifrån den våldtagne mannen hans manlighet. Man har bevisat sin makt i ett rus av obetvinglig kättja, man har sprutat ut den heliga, livgivande och kladdiga, förnedrande vätskan likt en tiger som pissar in sitt revir. Det känns bra. Ett visst lugn infinner sig. Ska du hålla käften nu, har du fattat vem som bestämmer? Hajar du att du saknar värde? Du är min – fast egentligen vill jag inte ha dig, för du är ju en slampa. Det bevisas av att du lät dig tas. Du är bara en hora – eller bög om du är man. Medan jag är en riktig karl. Sånt känns väldigt skönt i pitten.

På sätt och vis var det kanske tur att jag blev våldtagen av en man. Jag undrar om det inte var det som vaccinerade mig mot kopplingen våld-erotik. Eller inte enbart det, utan min samlade erfarenhet av manligt våld och pittfixering. Jag har ibland försökt fantisera om att jag skulle begå en våldtäkt, men det funkar inte. Jag har i stället drömt om att bli gangbangad utan skydd, liggande i en knullgunga, nersprutad och hårdhänt hanterad. Inte för att jag är så jävla galen att jag någonsin skulle förverkliga den fantasin, men här har vi det igen, kopplingen mellan våld och sex, fast med mig som offer. Det kan ses som att jag drömmer om att iscensätta ett gammalt övergrepp fast under kontroll, på mina villkor. Det känns på något förvridet sätt som ett slags hämnd mot alla jävla stridskukar, mot pennalister och översittare av alla kulörer, mot de där tjejtjusarna och potentiella hetero-våldtäktsmännen. Det är smått deprimerande att inte ens jag slipper kopplingen. Men en sak är väldigt säker: jag skulle aldrig kunna utsätta en kvinna eller man för det jag själv har fantiserat om att bli utsatt för. Jag skulle inte ens kunna bli BDSM-master – det strider mot allt jag håller kärt.

En sak till är också väldigt säker: det finns inte mycket ”ren” sexualitet i denna värld. Den goda, nära, ömsinta, sensuella och fina sexualiteten existerar förvisso. Men sexualitet är också att klyva sitt ollon, hänga tyngder i blygdisarna, straffa sig själv genom att låta sig bli knullad, runka sig fördärvad till bilder av japanskor som pruttar ut ålar ur stjärten, binda, piska och strypa, förföra underåriga, köpa en hora, galga den nya liraren i laget, tömma sig i en asberusad tonårstjej eller runka en afghanhund. Sex kan, kort sagt, vara en komponent i snart sagt vad som helst. Så nu tycker jag att vi kan sluta leka att våldtäkt inte har med sex att göra – det har bara inte med den rena och fina sexualiteten att göra. Alla gillar inte fint sex. Men alla har rätt till frivilligt sex.

"Inte konstigt att många blir feminister"

Ibland besöker jag Bloggportalen och Knuff för att se vad som ligger närmast bloggarnas hjärtan. I dag är bl.a. "den folkkäre artisten" som misstänks ha misshandlat sin kvinnliga sambo som får bloggosfären att gå igång. Det är den vanliga trestegsraketen som startar när kända personer misstänks för brott eller moraliska oegentligheter: 1 / Vem är det, vem är det?! 2/ Haha, det var ju typiskt! 3/ Äh, skärp er nu!

Knuff länkar till en sajt jag aldrig hade varit på, Realtid. Under rubriken "Juridik" pekar man där ut den folkkäre som Thomas Di Leva, och visar alltså att man inte följer dags- och kvällstidningarnas publicistiska sed att inte outa brottsmisstänkta - en sed som de ibland bryter mot själva, för övrigt. Artikeln ackompanjeras med utdrag ur tre av hans låttexter: "Vem ska jag tro på?", "Vi har bara varandra" och "Everyone is Jesus". Haha-effekten (steg 2) är alltså redan implementerat, varför det kanske inte är så konstigt att kommentarsfältet svämmar över av haha-anden.

Nu kanske ni tycker att det är märkligt att Realtid outar artisten, men man anser väl att det behövs någon som släcker allmänhetens törst efter snaskig information. Skvallret är ju utbrett bland journalister, och om jag hade velat veta vem den folkkäre var hade jag bara kunnat fråga min vän i branschen, som har sagt att det ungefär tar tre sekunder innan alla känner till den senaste snackisen. (Annars kan man alltid besöka tryckfrihetens träskmark utpost Flashback om man är nyfiken. Lita på att minsta lilla kokainbeslag tas upp där.) Så vad spelar publicistisk sed för roll? Tja, kanske inte alla är så nyfikna. Kanske inte alla som följer gammelmedia är så internetkunniga.

Eftersom det inte finns något underlag för mig att bedöma om den folkkäre är skyldig tänker jag inte gå in på det. Jag hoppas att ingen har blivit misshandlad, men om så ändå är fallet hoppas jag att saken prövas rättsligt. Ur genussynpunkt är den senaste snackisen ändå intressant, för den åskådliggör hur vi gör kategorierna man och kvinna. Så nu ska vi besöka kommentatorerna och bloggarna som skriver om den folkkäre. Så här kan det låta på Realtid:

"Denna kille är inte riktigt navlad,han är en riktig flumpajas, han har nog fastnat på en syra"

"dessutom är thomas känd för att han har sex med väldigt många lättpåverkade new age tjejer som han träffar på sina diksha-möten. trots att han nästan hela tiden levt i fasta relationer.

"Det har gått rykten i flera år om di levas ex på kvinnoklinik, ambulans osv och att han varit notoriskt otrogen. Han är trots allt italieneare."

"En lallande kille i klänning som predikar fred på jorden och slår sin tjej. Inte ens David Batra skulle tycka det var kul."

Så till bloggarna, först Lizzie's vardag, ting & lite skvaller: "Rätt av tjejen att nu flytta och avsluta allt förhållande till honom. Man slår inte sina tjejer! Inte konstigt att många blir feminister när killarna slår dem."

Philip Wildenstam skriver:

Äsch, kom igen nu. Klart att ärkefjanten Thomas Di Leva inte har misshandlat flickvännen. Det påstås att utredningen redan är nedlagd, så det var väl inte mycket mer med den saken. Han och bruttan bråkade, hon blev sjövild och fejkade hela grejen för att hämnas. Det är sådant som händer, var inte sur på henne för det. Tänk om hon hade mens?

Witchbitch skriver:

Men när jag konfronteras med nyheten om att en av våra svenska fredssymboler ut i fingerspetsarna, skulle gjort sig skyldig till misshandel, reagerar jag starkare. Thomas Di Leva har jag alltid betraktat som en visserligen udda liten Gandhi, men ändå…

Politiskt inkorrekt nöjer sig med att publicera Di Levas öppna brev till medierna, men här är några av kommentarerna: "Di Leva är väl knappast guds bästa barn. Men att leva ihop med en manipulativ MENA-brud är ingen dans på rosor, det ska gudarna veta." (MENA är alltså en beteckning för Mellanöstern och Nordafrika.) Eller så här: "Oj ja trodde Thomas var en 100%ig fikus men ja hade kanske fel." Eller så här: "-Ja där ser man! Man bör se upp för borderline-kvinnor från manipulativa ”kulturer” annars kan det gå så här."

Raketens tredje steg är en förmaning till de upphetsade debattörerna att sansa sig och inte leka domare hemma i vardagsrummet. Sen brukar bränslet ta slut. Och visst, det kanske kan räcka nu. Men jag vill bidra med ett eget tredje steg. Ni märker ju tendensen: Di Leva utpekas som en icke-man. Och precis som Trollhare påpekar så är detta en vanlig attityd: "Riktiga män slår inte". Varpå förstås följer att den som slår är en oriktig man - så egentligen borde alltså ingen vara förvånad över att just Thomas Di Leva, som inte precis framstår som macho, slår (oavsett sanningshalten i den här historien).

För en oriktig man är en svag man, någon som måste ta till våld, kanske för att bevisa sin manlighet. En riktig man är däremot "trygg i sig själv", det ingår i den goda maskuliniteten. Att goda kvinnor är trygga i sig själva har jag nog aldrig hört. Men man kan ju tänka sig en sån konstruktion: den goda kvinnan som inte behöver göra sig mer feminin än hon är (alltså på ett negativt sätt). Nej, jag lutar nog åt att en riktig man = en som inte är svag, d.v.s. kvinnlig, och därmed omanlig. Dessutom är en riktig man heterosexuell, och inte bara det, han är heterosexuell på rätt sätt, d.v.s. tvåsam.

En riktig kvinna är däremot inte "manipulativ" eller "lögnaktig". Det finns såna kvinnor, särskilt såna från främmande kulturer, som ni ser i kommentarerna ovan, men de är inte nåt att ha, såklart. Nej, en riktig kvinna står för vad hon säger och gör sig inte till. Däremot har hon intuition - förmågan att snabbt avläsa någons tankar och önskningar. Det delar kvinnor med andra underordnade grupper som måste bli bra på att avkoda beteenden för sin egen säkerhets skull. Och kanske är det "manipulativa" en annan sida av det myntet - jag tror faktiskt det.

Jag förstår att många blir förvånade över att en sådan fredspredikande person som Di Leva ens kan misstänkas för att kunna vara våldsam. Själv är jag så krass att jag inte tror att sken och verklighet alltid går ihop - se t.ex. på den grupptalan som väcktes mot Hare Krishna-rörelsen för fysisk och psykisk misshandel, eller se på pedofiliskandalen inom den katolska kyrkan. Men det kanske är bra att vara lite godtrogen. Dock ska man inte inbilla sig att det bara är vissa monster i människohamn som står för all ondska. Att förpassa illgärningarna till en viss kategori människor är att osynliggöra det verkliga våldets ansikte och de maktstrukturer som ligger bakom det. Det är lika improduktivt som att hävda att feminister är personer som har drivits in i denna fanatiska sekt på grund av sina personliga erfarenheter. Nej, det är inte konstigt att man blir feminist. Men man kan bli det för att det ena sambandet efter det andra går upp för en, att man t.ex. börjar se bortom kategorier som "riktiga män" eller "manipulativa kvinnor".

Bögemonisk mass-kulinitet

På allmän (nåja, enskild) begäran kommer här ett inlägg om hegemonisk maskulinitet som jag har som inlämningsuppgift på Genusvetenskapen. Det är sannerligen inte uttömmande, men man får uppgiften på måndagen och skulle i det här fallet lämna det till en medstudent för opposition i morgon torsdag, och det får bara vara två A4-sidor långt. Så ta det för vad det är, en hastig och föga underbyggd analys:


Hegemoniska manligheter i Stockholms bögvärld

Connells hegemonibegrepp baseras bl.a. på tanken om multipla maskuliniteter varav vissa är hegemoniska, andra ”medlöpande” och ytterligare andra nedvärderade och/eller ”rebelliska”. Jag ska här koncentrera mig på en subgrupp av det manliga kollektivet, bögvärlden i Stockholm. Jag vill påpeka att empirin är klen: texten nedan bygger bara på personliga erfarenheter och diskussioner med andra HBT-personer.

Jag översatte nyligen en dokumentär om gayklubben Madame Arthur i Köpenhamn. Programmet tog sin början i den homosexuella frigörelsen under 70-talet och slutade i 80-talets aidskatastrof som också innebar slutet för klubben. På Madame Arthur (som på After Dark i Stockholm) var drugorna (homosexuella dragshowartister) ett ideal och bögarna tilltalade ofta varandra med ”hon” eller flicknamn. Av det senare ser man inte ett spår i dag, i stället är det straight-acting bögen som är det hegemoniska idealet. Han är alltigenom ofeminin och positionerar sig på en fallande statusskala gentemot otränade och illa klädda bögar, mot fjollor, bisexuella män, bögar med asiatiskt ursprung (som man ofta ser på gayklubbarna) och inte minst transor. Drugan är underhållning, inte mer.

Vad beror detta förändrade ideal på? Jag gissar att det i takt med att homo- och bisexualitet blivit alltmer accepterat också har uppstått en allt starkare strävan att integreras om än inte assimileras. I går var det inte möjligt, så varför ge sig in i ett på förväg förlorat spel? I dag finns det många regnbågsfamiljer och samkönade par får gifta sig etc. I går fanns Stonewall där transpersoner, bögar och flator tillsammans stod på barrikaderna för att bekämpa homofobi och ett förtryck som de delade. I dag festar (manliga = ekonomiskt starka) bögar i Prideparken medan (kvinnliga = ekonomiskt svaga) flator och transpersoner deltar i seminarier på Pride House. Sammanhållningen har mer eller mindre upplösts och ersatts av separatism. Det är alltså dags att överge den gamla gemenskapen för en ny och större, som blivit möjlig genom lång kamp. Att allt som är möjligt kanske inte är bra är en annan sak.

Straight-actingbögen är förstås inte ensam; det finns andra hegemoniska maskuliniteter i bögvärlden, som Björnen eller Läderbögen (två kategorier som ofta överlappar varandra). Den skäggige och kraftige björnen leker Daddy-Boy-lekar med feminina och unga män, läderbögen leker över- och underordning på klubbar som SLM, där han dels smiskar, fistar och sätter på, dels ”tar det som en karl” utan att pipa. Samma hegemoniska maskulinitets ideal ser man i bögporren, som alltmer fokuseras på uniformer, barbackasex och disciplin/tvång. Den reproducerar ett hegemoniskt maskulinitetsideal som ett slags sorglig skrattspegel till den underordning bögarna fortfarande utsätts för, inte minst i småstäder och på landsbygden där unga homosexuella begår självmordsförsök. Men björnen och läderbögen har ändå inte riktigt samma status som byxbögen, därtill är de för avvikande i heterovärlden. Om man i analogi med Pierre Bourdieu (som kallar de intellektuella för ”de underordnade bland de överordnade”) kallar straight-actingbögen för den överordnade bland de underordnade, blir alltså Björnen och Läderbögen de underordnade bland de överordnade inom underordningen. Och som bisexuell man är jag underordnad bland de överordnade och underordnad bland de underordnade – jag kan så att säga kliva in och ut ur ett heterosexuellt hegemoniskt maskulinitetsideal, vilket gör att jag betraktas med misstänksamhet bland bögarna. Detta är inte bara en lek med ord från min sida utan ett försök att visa hur hegemonisk maskulinitet kan anta många ansikten, vara relationell – precis som genus i stort är relationellt.

Det vore fel att uppfatta Connells hegemonibegrepp som ett slags typologi, eller min uppräkning ovan som statisk. Även byxbögen lånar drag från fjollan när det passar honom, till exempel på en arbetsplats med många kvinnor där han inte vill framstå som den mansgris han kanske i hemlighet är. Hans normalitetskramande i offentligheten varieras med ett vidlyftigt knullande och risktagande (klassiska sätt att göra manlighet) i det fördolda. Fjollan på Patricia sminkar av sig och dämpar sitt kroppsspråk i offentligheten. Bisexuella män som jag själv gör sig ”bögigare” i gaysammanhang. Transvestiterna (som ofta är heterosexuella och därmed står ännu lägre i kurs i den homosexuella hierarkin) ses sällan ombytta i mataffären. De olika maskuliniteterna (eller ”antimaskuliniteterna” som i transvestiternas fall) är alltså inte bara historiska utan även lokala, och går att återfinna inom en och samma person som kompletterande eller motstridiga.

På samma sätt kan en man som drar nytta av hegemonisk maskulinitet i heterovärlden mer eller mindre strategiskt och medvetet låna eller assimilera drag från de underordnade maskulina positionerna och framställa sig som inte enbart en osympatisk karriärist utan även familjefader och jämställdhetsförespråkare – vilket kanske bara gör manskollektivets överordning ännu starkare. De ”i princip-män” som Lars Jalmert en gång beskrev ger också uttryck för en sådan dubbel praktik, fast kanske snarare som medlöpare. Ändå tror jag att även hegemoniska maskuliniteter faktiskt kan reformeras under påverkan från feminism och jämställdhetspolitik. Hegemonin är inte ett evigt och fast mönster som utesluter individuellt aktörskap eller sociala förändringar.

I HBT-världen kan man i dag skönja starkare motsättningar mellan bögar och flator än de redan existerande, som bygger på mäns överordning gentemot kvinnor (inkomster, platstagande i sociala rum, höger-vänster etc). De senare behöver inte längre lita till bögvänner för att inseminera utan åker till Storkkliniken eller adopterar. Mönstret där ett flatpar skaffar barn med ett bögpar har aldrig varit särskilt vanligt, men är alltså på utdöende. Bögarna får adoptera i teorin, men inte i praktiken, och är i stort sett hänvisade till surrogatmammor om de vill ha barn. Radhusidyllen är alltså lättare att förverkliga med två mammor än med två pappor, vilket torde ge upphov till en viss frustration bland bögar. Den klassiska heterosexuella kärnfamiljen har fått konkurrens av ”stjärnfamiljer” som ensamma föräldrar, ombildade/utökade familjer eller regnbågsfamiljer. Samtidigt har HBT-rörelsens relativt stora framsteg de senaste decennierna lett till att motsättningarna i samhället mellan hetero och homo kanske mer kan komma att handla om ”normala” familj- och parsamhetsmodeller kontra ”onormala” (swingers, öppna förhållanden, polyamorösa, relationsanarkister…). I det läget kanske strävan efter integration blir svagare, och bögar kan stå för att de t.ex. vill ha öppna förhållanden (vilket de i motsats till flatorna ganska ofta har). Om min teori nu stämmer, vill säga, vilket jag är långtifrån säker på…

Avsvällande bögporr

En gång i världen var bögar och transor såta vänner. En gång i världen tilltalade bögar ofta varandra med "hon" eller flicknamn. En gång i världen var bögarna ett slags könsöverskridande alternativ till den heterosexuella manligheten. En gång var After Dark i Stockholm eller Madame Arthur i Köpenhamn en fristad för homosexuella män av alla kulörer, och för en del flator med. Men så började marschen in i machoidealet, och ingenstans är det tydligare än i bögporren. I nio fall av tio - minst - handlar bögporr om över- och underordning, om uniformer och tvång, om att ta den som en karl. Heteroporr frossar för all del också ofta i "cum-sucking sluts" och "gagging whores", i objektifiering och förnedring, men bögporren är fanimej helt besatt. Det är sällan man ser något som ens vagt påminner om ett jämställt förhållande där kärlek (plats för skratt) och ömsesidighet (mer skratt) ges något utrymme. Kyssar? Nä, om man inte räknar den där sortens kyss där man liksom kräks in sin tunga i den andre, äckelkyssen, sperma- och pisskyssen. Nej, det ska fistas och felchas och smiskas och tvingas på knä inför den svällande manbarheten. Det är långtråkigt så det förslår, precis som heteroporr. Men det är inte min egentliga invändning. Det jag har emot bögporren är att den är machoporr. Och det jag har emot bögar är att de i nio fall av tio är byxbögar, som Johanna M. på Qruisern en gång döpte dem till (kärlek till dig för det!). De är alltså "straight-acting", vill vara precis så maskulina, ofjolliga och svaghetsföraktande som de tänker sig att riktiga, heterosexuella karlakarlar är.

Fortfarande tar många homosexuella unga män livet av sig i diverse eländiga småstäder. De utsätts för samma underordning och förnedring som glorifieras i bögporren - kanske det borde stämma till eftertanke? Men nej, sånt får man inte ens antyda för då är man sexualfientlig eller pryd eller (gud bevare oss) feminist. Tom of Finland ska det vara för hela slanten, grymtande muskelpullor som smiskar och sprutar ner med samma varma själ. Det är Befriande. I bögporren får bögarna äntligen vara det de förnekas av samhället: riktiga män. Jag blir så trött.

Men är det inte bara bilder? Oförargliga fantasier? Jag är inte så säker på det. Vi påverkas av allt vi ser. Bögporren, SM-kulturen och offentliga läderbögerier gick i spetsen för den baklängesmarsch in i heterovärldens maktordningar som har resulterat i alla dessa stereotypa bögar jag möter på Libra och Side-Track, på Torget och Mälarpaviljongen och Göken och SLM och... Rutiga kortärmsskjortor, kort hår, platta magar, dyra jeans och ytliga samtalsämnen står mig upp i halsen. Jag kan inte skilja Thomas från Andreas från Stefan från Johan och snälla, snälla, snälla: Kan jag inte få byta bort er? Kan ni inte bli de bortbytingar som bögar var förr? Kan ni inte försöka vara lite, lite subversiva? Måste ni rösta på Moderaterna hela bunten? Drömma om radhus? Sola i Sitges? Det är lika långtråkigt att betrakta er som den femtielfte bögrullen med Den Stränge Militären.

Det finns undantag. Ljuvliga undantag som Marco. Roliga, spirituella och vidöppna (och då menar jag inte På Det Viset) män som faktiskt har dragit några slutsatser av att man än i dag i det toleranta Sverige kan bli nerknackad för att man håller sin pojkvän i handen på gatan. De är sorgligt få, men jag hoppas att de fortsätter att existera. Jag skulle inte byta bort dem för allt Crisco i San Francisco.

Manshat (oredigerat och osammanhängande)

”Jag är inte feminist, jag hatar bara män i största allmänhet.” Ja, så skrev en av mina vänner på skoj en gång, men hon vidrörde en viktig fråga: Kan man hata män utan att vara feminist? Och kan man vara feminist utan att hata män? Den första frågan är kanske inte så vanlig, men den andra har förstås ältats så länge feminismen har funnits. De där rödstrumporna som kallar sig feminister hatar män. Antagligen för att de är för fula för att få en karl. Lesbiska är de också, av samma anledning. De är fula, tjocka, har kort hår och manskläder – vilken karl vill ha en sån? Ingen: ergo blir de feminister som vill ta över hela samhället, kvotera in käringar på jobb som män skulle sköta bättre och uppfostra våra söner till bögar.

Nej, jag skojar inte. Det finns faktiskt fortfarande män som på fullt allvar gör denna briljanta analys, om än i smyg, kanske i bastun efter ett par rejäla supar. Ett något mer rumsrent uttryck för samma tanke är: ”Du som är så snygg – kan du verkligen vara feminist?”

För att ta udden av denna imbecilla attityd kan man använda sig av Lena Gemzöes ”ordboksdefinition” av begreppet: ”En feminist är en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör förändras”. Då fokuserar man på verkligheten i stället för på personen, inbjuder till en diskussion om samhället och uppmanar andra ”att tänka över om de vill bevara sakernas tillstånd eller börja bidra till en förändring.”
Bra, va? Att det sedan finns vissa som hävdar att män är mer utsatta för våld än kvinnor, att män lever kortare, stackarna, eller att kvinnorna har sjanghajat barnen får man leva med. De skriver inte under på att kvinnor är underordnade och då får man börja med att diskutera det. Deras åsikter är inte särskilt svåra att vederlägga, men det här visar på ordboksdefinitionens svaghet: den säger inte på vilket sätt kvinnor är underordnade och inte heller hur det här förhållande bör förändras. Den är en utgångspunkt, ett startskott för en diskussion, inte mer.

Det här gör det väl tydligt att man kan hata män utan att anse att kvinnor är underordnade männen. Det kanske inte är så vanligt, men det går. Men kan man skriva under på ordboksdefinitionen utan att hata män? Är det inte rimligt att hata den som står för 95 % av allt våld (mot såväl män som kvinnor), bara för att ta ett exempel? Jo, det är högst rimligt. Lägg därtill alla de personliga erfarenheter av underordning, osynliggörande och våld som kvinnor drabbas av så blir det ännu rimligare. Jag känner inte många kvinnor som inte i någon form har varit utsatta för sexuella övergrepp – är det så lätt att förlåta? Nej.

Själv har jag alltid hatat män och manlighet. Visserligen handlade mina första sexuella fantasier om pojkar, visserligen gjorde jag mina första sexuella erfarenheter med pojkar, men ändå. Jag hatade inte min pappa, men nog hade jag oerhört svårt för hans auktoritet (när han nu var hemma- ingen var hemma när jag var barn.) Jag hatade matematiklärarna, fysiklärarna och i synnerhet gymnastiklärarna; jag hatade kyrkoherden som vi också hade i kristendomskunskap, senare ”religionskunskap” – särskilt när han vände min mor ryggen när far hade dött. Jag hatade de skolkamrater som slogs, pennaliserade mig och andra och jag hatade mina ”kamrater” för deras fjantiga homofobi. En av dem skrev med stora bokstäver på Stora Mossens tunnelbanehållplats: ”XX ÄR BÖG.” (XX tog sedermera livet av sig.) Jag hatade de balla grabbarna som hade Playboyskor och Bognerjacka, som drog över brudarna, kom in på diskoteken, var bäst på fotboll och tålde sprit. Jag var avundsjuk och skraj och blyg och hatade mig själv för att jag var så misslyckad, att de tvingade mig att se mig i en skrattspegel.

Jag körde (långt senare) taxi och buss och hatade de män som hotade mig med stryk när de inte ville betala eller bara var allmänt aggressiva och fulla eller påtända, och dessförinnan hatade jag den där sjömannen som våldtog mig under flera dygn när jag var sexton år. Jag hatade de amerikanska soldater som massakrerade hela byar i Vietnam, jag hatade de japaner som hade gjort samma sak dessförinnan. Jag var med i FNL-rörelsen och såg journalfilmer när japanska soldater begravde vietnameser levande och hur det såg ut när en människokropp brann efter en fosforbomb eller eldspruta. Vart jag än vände mig i världen såg jag de där satans maskulina, våldsamma idioterna. Och jag vände mig till kvinnorna.

Mina första riktiga vänner var de unga kvinnor som jag började umgås med på gymnasiet. Plötsligt hade jag någon som jag kunde prata med, prata om precis allt med. De var mina tjejkompisar, och visst var jag lönnkåt på dem ibland, visst blev jag kär i en av dem, men ändå. Jag kunde för första gången i mitt liv slappna av en smula, visa och utforska vem jag var. Många koppar te blev det. Mycket Leonard Cohen blev det. (Jag kan fortfarande inte höra honom utan att deppa ihop.) Jag tydde mig till kvinnorna och gjorde så under många, många år. Jag har alltid haft mycket lättare att relatera till kvinnor och alltid känt ett främlingskap inför män. Jag har alltid varit manshatare.

Men så hände det. Efter många års heterosexuellt leverne, efter att ha förvandlats från blyg och försagd till tjejtjusare av format, började jag böga loss. Och det var en sån befrielse. Jag gick på videoklubbar – under en oerhörd upphetsning till en början - som ett slags terapi, nästan. Och till min förvåning upptäckte jag där att män faktiskt inte är farliga. De kan verka hotfulla, men killa dem lite under pungen så blir de fromma som lamm, ska du se. Haha, det är faktiskt väldigt komiskt med hela den här machouniformen. Videoklubbarna blev min fristad, en plats där tiden stod stilla, ingen visste var jag var och ingen kunde nå mig. Det var mycket, mycket befriande. Och, som jag har skrivit tidigare, det handlar inte om ”bara sex”. Det kan faktiskt finnas ett stort inslag av ömhet, av personliga möten, av kramar och värme i denna ”iskalla” miljö.

Ändå saknades något. Visst, jag knullade med män, men var jag inte strejt, egentligen? Eller var jag ”bisexuell men monoemotionell”? Meh… Det kändes så fånigt. Skulle jag aldrig våga låta mig falla in i en mans famn? Hatade jag inte fortfarande män i grund och botten? Jag upptäckte Qruiserklubben för bisexuella, jag umgicks med mina underbara nya vänner, som framförallt var flator – såklart – gick på gayklubbar i parti och minut, dansade med män, drack öl med män, blev uppraggad av män. Men blev inte attraherad av just någon. Jag kände mig som en fejk. Jag var fortfarande bara den där smygisen som gick igång på anonymt sex, inte en fullvärdig medlem av Familjen. Bögarna var så självklara, liksom. Och jag var så utanför, så mycket icke-bög som man kan tänka sig. Jag ska inte påstå att jag började hata bögar också, men jag kunde inte identifiera mig med dem även om jag älskade dem, på sätt oh vis. I jämförelse med strejta män var de så oändligt mycket roligare.

Jag träffade en alldeles fantastisk man som jag ändå inte hade vett att bli riktigt kär i, eller var det ett motstånd mot den där närheten som bromsade mig. Något senare blev jag med pojkvän. Jag var så stolt. Vi sov i samma säng, jag låg på hans arm. Vi kysstes. Jag ville så gärna att det skulle vara vi. Men inte heller nu var jag helt äkta, vilket jag sörjer i dag. Han hade verkligen förtjänat ett bättre bemötande av mig. I stället fimpade jag honom – och blev tillsammans med…en kvinna. Ha! Det var det lilla homoäventyret. Pinsamt, eller hur?

Jag älskar henne oerhört, för det är Marty jag talar om. Vi hade det alldeles fantastiskt, och de har vi fortfarande. Nej, det har vi inte – vi har det ännu bättre. Jag älskar henne över allt annat här på jorden. Och samtidigt, under en sommar. Blev jag förälskad i en man. För första jävla gången, fullt och stort och varmt och totalt förälskad i den man som jag inte tidigare hade sett fullt ut eller vågat se. Det var verkligen totalt otippat och väldigt typiskt på nåt vis som jag inte riktigt kan reda ut. Men kanske har det att göra med trygghet och vila. Det gick hur bra som helst – Marty var och är väldigt fäst vid honom. Jag älskar honom fortfarande, av hela min själ. Men tyvärr är vi inte mer än vänner numera. Det är synd, men det är ändå överlevbart, för han öppnade min själ. Kära du, känn dig inte pressad att svara nåt på den här kärleksförklaringen. Vi vet båda. Och vi finns kvar, båda.

Oj, jag har skrivit det här i ett svep och nu måste jag lägga mig snart. Jag ville bara reda ut det här med mitt manshat för mig själv. Jag hatar fortfarande vissa män. Jag är rädd för att få stryk, jag kan fortfarande känna mig underlägsen de där fotbollskillarna. Jag hatar de höhöande hetero-idioterna och jag hatar patriarkatet. Men jag har lärt mig att urskilja individerna också, och älskar dig och dig och dig och dig, fast du är man eller just därför att du är det, men på ett sätt som undflyr om inte alla genusschabloner så i alla fall de värsta. Dig vill jag krama och vara nära, för jag känner mig trygg hos dig. Ta min hand, du småfånige karl.

Plåster till Peter Birro

Jag hette länge Tjejmys på Qruisern, för det var det larvigaste uttryck jag kunde komma på. Att jag dessutom är kukbärare gjorde bara nicket bättre, tyckte jag. På Krussan är det vanligt att heteropar (med nick som Bipar Lomma) skriver i sin presentation att de söker ”en extra tjej”. Denna oemotståndliga invit riktas sedan till diverse kvinnor – gärna flator (de behöver nog bli frälsta av ett rejält heteroknull).

Kvinnorna som blir approcherade blir naturligtvis helt lealösa av kättja och ber taxin köra i ilfart till Herr Penis och Herr Penis kvinna. Tänker sig heteroparet och blir sedan förvånade över att de bara blir nobbade. (Av någon anledning söker de aldrig en extra kille för killmys. Kanske är det för att killar inte myser. Kanske är det för att de inte är Fru Vulva och Fru Vulvas man.) En typisk rad i dessa pars presentationstext är ”hon bs, han hetro” (stavat just så). Jag har aldrig sett ”han bs, hon hetro”. Ibland söker paren andra par, och då står det i stället ”inget sex mellan männen”. Medan tjejerna gärna får mysa.

Det här är alltså innebörden av tjejmys: två ”tjejer” som ”myser”. Det är absolut inte två kvinnor som knullar, nej det är bara lite fniss under täcket. Många tjejer gillar också att mysa med varandra på krogen eller på fester, men helst i blandat sällskap. Det senare är viktigt, för om de skulle mysa på Judy’s eller Slick så kunde folk få för sig att de var homosexuella. De pojkar eller män som åser tjejmysandet förväntas bli upphetsade, i alla fall en smula. Hela showen måste ju vara till för männen. Förresten har vi alla sett Lesbiskt Sex där två kvinnor med långa vita naglar (såå lesbiskt) slickar varandra tills en hingst kommer och betvingar dem med sin åderpåle. Slutet gott, allting gott.

Jag klandrar inte ”tjejer” för att de vill ha ”tjejmys”. Jag tycker bara att det är sorgligt att de måste förminska sig så, att den heteronormativa fallokratin inte vill se kvinnor ha sex med kvinnor. Har de det så är de lebbor och förtjänar en loska i nacken – minst. Fallokratin vill inte ens att kvinnor ska knulla med män, inte som subjekt. Kvinnorna ska vara passiva, gäckande, åtråvärda. De ska le förstulet mot en på krogen och sedan genast börja fixa lite med håret och spela ointresserade. För kvinnor måste erövras. Men egentligen vill de också, de slynorna. Se bara på den där knoppiga fjortisen som verkar så oskyldig. Hon formligen skriker efter att bli påsatt. Och om hon verkligen skriker när hon blir påsatt, desto bättre.

Stig Larson har hävdat att alla män drömmer om att sätta på en fjortis, och att den man som hävdar nåt annat hycklar. Han har en poäng där, om man byter ut den fysiska åldern mot synen på kvinnan som undergiven, oerfaren och i behov av en fast hand – och dito kuk. Det blir ju så mycket lättare då. Många kvinnor har vittnat om att män blir besvärade om de blir raggade på. De vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till kvinnligt begär, antagligen för att de tappar fotfästet när kvinnan plötsligt inte behöver erövras utan är den som erövrar. Här hade de tänkt sig en stunds kurtiserande.

Ja, här hade de tänkt visa sig vara händiga med el, skickliga på nätpoker, ölkännare, Springsteenfanatiker eller något annat lika imponerande. Och sen: en kopp te hemma hos henne. Hon säger med nedslagen blick: ”Jag har blivit bränd så många gånger.” Han nickar inkännande och passar på att snegla ner i hennes urringning. Ja, sen är det bara att ta fram den enögde hämnaren. Och så kommer bruden fram till honom och frågar om han vill knulla! Herregud, man är väl inget objekt.

Men jag glömmer bort den nye mannen, han som i Bang så träffande beskrivs som en som ”bara har kapitaliserat på femininiteten, och låtsas ha noll och intet gemensamt med den gamla manligheten, utan att losa ett enda av den gamla manlighetens privilegier.” Den nye mannen säger sig ”tycka om starka kvinnor”. Han gillar inte spacklade fjortisar och Slitzbrudar (utom när han blir på örat). Nej, han gillar kvinnor som gör karriär och föder barn och ändå lyckas sköta 70 % av hushållsarbetet medan han relaxar i soffan med Queerfeministisk agenda. Håll käften, din jävla fitta – jag läser genusvetenskap!

Fast den nye mannen som ser ner på Blondinbella är ändå relativt ovanlig. Det vanliga är att mannen diggar tjejiga tjejer. När man i stället ser ordet ”kvinna” i amorösa och/eller kättjebemängda sammanhang är det oftast gamla (urmanliga) män som Ulf Lundell eller Björn Ranelid som skriver om Kvinnan. Den mytiska, lockande, moderliga, urvarelsen (fast med mindre hår under armarna och på fittan) som ska frälsa dem från deras själars obotliga ensamhet. De bär på ett sår, precis som Peter Birro, och kan bara bli hela igen när de förenas i ett svindlande famntag med Kvinnan. När de sedan har tröttnat på hennes gnat och hon är lika erövrad som Polen så kan de ju alltid föreslå en annons på den där homosajten. Skulle det inte vara kul med litet tjejmys, älskling? Säger de och kryper nästan ur skinnet vid tanken på två brudar i sängen.

De manliga dygderna, del 3: ordning

”Gud skapar, Linné ordnar”, kan man läsa (på latin) på tunnelbanehållplatsen Universitetets vägg. Men allt sorterade han inte, svamp till exempel. Linné hatade svampar. De passade inte in i hans system och han förstod inte hur de förökade sig. ”Ett vandrande pack” kallade han dem till och med. Det fanns annat, som maskar, som inte heller passade in, därför skapade han en slask-kategori, ”Vermes”, där allt sånt överblivet kunde placeras.

Är inte detta en underbar bild av manligheten? Jag tycker det. Först sorterar man allt enligt vissa principer, därefter döljer man det som inte lät sig sorteras så att systemet ändå ska framstå som fullkomligt. Och man sorterar inte hursomhelst, å nej. Man utgår från systemet, börjar från toppen som Aristoteles. Vi har vissa principer som måste vara heliga och sanna. Låt se – vad får de för konsekvenser? Jo, om A är si, är Aa så. Vi har också B och C, därför måste vi skapa kategorierna Bb och Cc, och så vidare. Sen är det bara att försöka klämma in verkligheten i den här mallen.

Det finns en annan vetenskaplig metod som börjar i andra änden. Man går liksom ut och undersöker verkligheten på ett någotsånär förbehållslöst vis. I bästa fall är man till och med medveten om sina egna brister och förutfattade meningar och väger in dem. Ja, sen kollar man om det finns några mönster. Kanske kan Cc hänga ihop med C? I så fall kanske vi kan formulera en teori. Jag diggar den här metoden. Den känns inte så manlig.

(Förenklar jag nu? Ja, ovanstående resonemang är i bästa fall en vetenskapsteoretisk My Little Pony-variant. Tyvärr. Mina ord tryter. Jag borde gå och lägga mig och sova i stället.)

Alltså: manligheten sorterar. Dikotomier är bra. Dualism är bra. Man-kvinna. Kropp-själ. Barn-förälder. Sverige-Polen. Psykoanalysen är bra, för den är en hierarkisk katedral till tankebygge . Det bräckliga barnet. Det onda bröstet. Smygbögen inom oss. Och apropå katedraler: kyrkan är bra. Ja, inte lika bra som Gud, men nästan. Det finns ingen makt som inte är given av Gud. Och du kan gärna vara smygbög, det är bara mänskligt, men böga helst inte loss i praktiken. Och låt oss inte fröjdas för mycket, för då blir Gud ledsen.

Nationalstaten är bra. Nationalismen är bra. Ett folk, ett språk, en kultur, ett land. Sånt är bra. Men bara när det gäller vårt folk, vårt språk, vår kultur och vårt land, såklart. Ja, sen kan vi bli lite metaforiska: själens centralbank. moralens statsobligationer, etikens reporänta. IN MED HELA SKITEN I ETT SYSTEM! IN MED UNGARNA I SKOLFABRIKERNA , IN MED DERAS MORSOR I OMSORGSFABRIKERNA OCH IN MED LITE LAGOM MÅNGA SVARTSKALLAR I PORTUPPGÅNGARNA SÅ ATT VI KAN FÅ SVENSKA DAGBLADET I BREVLÅDAN I TID! VI VILL NÄMLIGEN HA LÄST SVENSKAN SÅ ATT VI VET VAD VI SKA TYCKA NÄR VI SITTER I VÅRT PLANERINGS- OCH SORTERINGSMÖTE. Där vi sorterar bort och ut allt oönskat. Där vi avfärdar bögen och kvinnan och njutningen och svampen och masken och den som tackar nej till etnicitet och tvångrunkande ”kulturtillhörighet”. System här. Vermes där. Det är manligt.

De manliga dygderna, del 2: rationalitet

En man är rationell. Notera att jag inte skriver ”en riktig karl”. Det vore en smula överdrivet. Det vore, skulle en man säga, att skjuta över målet. Låt oss vara måttfulla. Det är värdigt. Kyligt och precist som Ockhams rakkniv, nyanserat som RGB-skalans alfanumeriska hexadecimalitet.

Carl Bildt är en av de främsta representanterna för den manliga dygden rationalitet. Han tappar sällan eller aldrig fattningen. Carl bevarar överblicken. Jo, han har känslor, vi ska inte överdriva; ett olympiskt lugn vore ju lite fånigt att försöka bevara i varje läge. Man kan både ha och visa känslor och ändå vara rationell. Man kan till exempel vara glad, hjärtlig, bussig, kamratlig, skojfrisk, spefull, mästrande eller jovialisk. Känslor är bra, låt oss slå fast det en gång för alla. Men huvudregeln är dock följande:
I motgång, var rationell! I medgång, var rationell! Känn dina pappenheimare. Inta en avslappnad, balanserad men ändå stridsberedd hållning, den ena foten ca 30 cm bakom den andra, lätt fjädrande knäveck, kroppstyngden jämnt fördelad på båda fotbladen, armarna böjda i armbågsleden, uppmärksamheten riktad framåt, hudkostymen stram men följsam, penisen omsorgsfullt tillrättalagd i en luftig bomullstrikå. Snart kommer attacken. Snart kommer käftsmällen, pungsparken, påhoppet, den orättvisa kritiken från käringen inom dig eller käringar utanför dig. Tänk då: ”Vad skulle Carl säga?”

Ta emot, lyssna, väg för- mot nackdelar, le gärna lite - men bevara din rationalitet till varje pris. Säg: ”Får jag ge dig lite respons på det där?” med neutralt men ändå varmt röstläge. Var inte rädd för att ta plats när du känner att balansen mellan er så tillåter. Kvinnor tycker om att någon tar de där kanske lite obekväma besluten. De vet att det är för allas bästa, för mannen är rationell till sin natur. Mannen sår, driver upp, odlar, vattnar, beskär och bestryker med ympvax det måttfullt balanserade så att det får växa sig starkt och suckulent, friskt militärgrönt, med kraftig stjälk och feta blad. Förnuftet. Inte kroppen, inte själen, inte sexualiteten, inte begäret, inte böjelsen, inte oförmögenheten, inte vantron, desperationen, inte uppgivenheten, inte hulkandet, hukandet, ynkandet. Inte rädslan. Inte känslan. Inte barnet. Inte vätskan, inte rynkan, inte varet, inte mjölken, inte nagelbandet, inte självsprickan, inte den flyende hakan, inte den mjälliga axeln, inte den våpiga gesten, inte det echaufferade, inte det skrikiga, inte det högljudda, bögiga, vampiga, glittriga, högklackade, spacklade, kacklande. Inte det brustna, utflytande, bräckta, amorfa, förspillda, urvattnade, ömkliga, taffliga, hasande, skälvande, fjällande, motbjudande, krassliga, rinniga, inte det multnande, sipprande, svagsint bevekande.

Nej och åter nej. Det rationella är det manliga; en man är rationell.

De manliga dygderna, del 1: allvar

Allvar är en väldigt manlig egenskap, tycker jag. Allvaret kan i sina bästa stunder till och med vara maskulint. Att älska under tystnad: tänk spända käklinjer, tänk muskeltonus. Å, jag blir så kåt. Jag vill falla i det brädhårda famntaget, låta mig föras bort till de finska tonerna av en borrhammare från Hilti. Men jag rycks med – låt mig förklara vad jag menar. Med allvar menar jag alltså inte allvar i största allmänhet, utan manligt allvar. Kvinnor kan vara allvarliga, det ska villigt erkännas, men kan ni tänka er en konstruktion som ”kvinnligt allvar”? Nej, vi lämnar kvinnorna därhän och koncentrerar oss på människan. Allvaret som dygd, för allvar är en dygd, i alla fall är manligt allvar en dygd för manligt allvarliga eller allvarligt manliga män. (Maskulina män är ofta lite ytligare, hos dem blir allvaret inget som man måste ta på så blodigt allvar. Nej, i det fallet är det lite mer som Börje Salming eller nån träslöjdsmagister, tiokampare eller Vi Som Tar Avstånd Från Våldtäkt I Härnösand. Manlig maskulinitet med vidhängande allvar: lite ytligare, lite underklassigare. Man kan den till leda.)

Manligt allvar tillhör medelklassens män. Det kan vara unga män som uttrycker allvarliga tankar om konsten och livet, eller äldre män. Är allvarliga män över 76 år räknas de som visa. En gång var de allvarliga unga männen förmodligen arga unga män, men nu tar de det lite mer piano (inte för att de FÖR SITT LIV skulle använda uttrycket ”ta det piano”). De har slutat flamsa, och när de dricker så klappar de inte brudarna i rumpan, för de umgås inte med brudar, alltså finns det inga brudrumpor att klappa eller göra allt det där andra sköna med som de trängtar efter när allvaret får brunstblandade molltoner. Nej, manligt allvarliga män umgås med kvinnor, såklart. Men det är egentligen inte heller sant, för de umgås nog snarare med Kvinnan. Och Kvinnan förstår de sig på, den ene bättre än den andre. Sånt skänker status. – Jag tycker om starka kvinnor, säger Jens och Hannes nickar allvarligt. Sen går båda hem och totar ihop (skulle de ALDRIG säga) ett stycke centrallyrik där Kvinnan står i centrum. Diskar gör allvarliga unga män gärna, säger de. Man tänker så bra när man diskar, serru (skulle de ALDRIG säga).

Sex, då? Har allvarliga män sex? Nej, haha, det var förstås en dum fråga. En allvarlig man älskar. Med sin kvinna. Och han är faktiskt (skulle han nog säga med viss emfas om han var på örat) heterosexuell. Inte så att han har något emot bögar – han känner flera stycken. Men han är homosocial, inte homosexuell. Kvinnan ler, det är förspelet. Hon flabbar inte, gud förbjude, men ler sensuellt, nej vänta…sinnligt! Hon ler sinnligt medan de mörka ögonen faktiskt är allvarliga och sen möts de i en kyss – ja, inte ögonen, det vore ju både svårt och faktiskt ganska äckligt, nej munnarna. Mannens och kvinnans mun. En kyss som smakar vin och en viss sötma (metaforisk eller faktisk). Därefter älskar de under tystnad. En cigarett. Den sista slurken (skulle han ALDRIG säga) av en vit Bourgogne, sen - nej, därefter – sätter han sig – nej, slår han sig ner vid sin Mac om det inte finns någon skrivmaskin till hands. Han har funderat på om han skulle börja säga ”ordbehandlare” men kom fram till att det vore lite väl professorsaktigt. Nåväl, han slår sig ner vid sin Mac. Och analyserar ett kvinnoöde.