Manshat (oredigerat och osammanhängande)

”Jag är inte feminist, jag hatar bara män i största allmänhet.” Ja, så skrev en av mina vänner på skoj en gång, men hon vidrörde en viktig fråga: Kan man hata män utan att vara feminist? Och kan man vara feminist utan att hata män? Den första frågan är kanske inte så vanlig, men den andra har förstås ältats så länge feminismen har funnits. De där rödstrumporna som kallar sig feminister hatar män. Antagligen för att de är för fula för att få en karl. Lesbiska är de också, av samma anledning. De är fula, tjocka, har kort hår och manskläder – vilken karl vill ha en sån? Ingen: ergo blir de feminister som vill ta över hela samhället, kvotera in käringar på jobb som män skulle sköta bättre och uppfostra våra söner till bögar.

Nej, jag skojar inte. Det finns faktiskt fortfarande män som på fullt allvar gör denna briljanta analys, om än i smyg, kanske i bastun efter ett par rejäla supar. Ett något mer rumsrent uttryck för samma tanke är: ”Du som är så snygg – kan du verkligen vara feminist?”

För att ta udden av denna imbecilla attityd kan man använda sig av Lena Gemzöes ”ordboksdefinition” av begreppet: ”En feminist är en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör förändras”. Då fokuserar man på verkligheten i stället för på personen, inbjuder till en diskussion om samhället och uppmanar andra ”att tänka över om de vill bevara sakernas tillstånd eller börja bidra till en förändring.”
Bra, va? Att det sedan finns vissa som hävdar att män är mer utsatta för våld än kvinnor, att män lever kortare, stackarna, eller att kvinnorna har sjanghajat barnen får man leva med. De skriver inte under på att kvinnor är underordnade och då får man börja med att diskutera det. Deras åsikter är inte särskilt svåra att vederlägga, men det här visar på ordboksdefinitionens svaghet: den säger inte på vilket sätt kvinnor är underordnade och inte heller hur det här förhållande bör förändras. Den är en utgångspunkt, ett startskott för en diskussion, inte mer.

Det här gör det väl tydligt att man kan hata män utan att anse att kvinnor är underordnade männen. Det kanske inte är så vanligt, men det går. Men kan man skriva under på ordboksdefinitionen utan att hata män? Är det inte rimligt att hata den som står för 95 % av allt våld (mot såväl män som kvinnor), bara för att ta ett exempel? Jo, det är högst rimligt. Lägg därtill alla de personliga erfarenheter av underordning, osynliggörande och våld som kvinnor drabbas av så blir det ännu rimligare. Jag känner inte många kvinnor som inte i någon form har varit utsatta för sexuella övergrepp – är det så lätt att förlåta? Nej.

Själv har jag alltid hatat män och manlighet. Visserligen handlade mina första sexuella fantasier om pojkar, visserligen gjorde jag mina första sexuella erfarenheter med pojkar, men ändå. Jag hatade inte min pappa, men nog hade jag oerhört svårt för hans auktoritet (när han nu var hemma- ingen var hemma när jag var barn.) Jag hatade matematiklärarna, fysiklärarna och i synnerhet gymnastiklärarna; jag hatade kyrkoherden som vi också hade i kristendomskunskap, senare ”religionskunskap” – särskilt när han vände min mor ryggen när far hade dött. Jag hatade de skolkamrater som slogs, pennaliserade mig och andra och jag hatade mina ”kamrater” för deras fjantiga homofobi. En av dem skrev med stora bokstäver på Stora Mossens tunnelbanehållplats: ”XX ÄR BÖG.” (XX tog sedermera livet av sig.) Jag hatade de balla grabbarna som hade Playboyskor och Bognerjacka, som drog över brudarna, kom in på diskoteken, var bäst på fotboll och tålde sprit. Jag var avundsjuk och skraj och blyg och hatade mig själv för att jag var så misslyckad, att de tvingade mig att se mig i en skrattspegel.

Jag körde (långt senare) taxi och buss och hatade de män som hotade mig med stryk när de inte ville betala eller bara var allmänt aggressiva och fulla eller påtända, och dessförinnan hatade jag den där sjömannen som våldtog mig under flera dygn när jag var sexton år. Jag hatade de amerikanska soldater som massakrerade hela byar i Vietnam, jag hatade de japaner som hade gjort samma sak dessförinnan. Jag var med i FNL-rörelsen och såg journalfilmer när japanska soldater begravde vietnameser levande och hur det såg ut när en människokropp brann efter en fosforbomb eller eldspruta. Vart jag än vände mig i världen såg jag de där satans maskulina, våldsamma idioterna. Och jag vände mig till kvinnorna.

Mina första riktiga vänner var de unga kvinnor som jag började umgås med på gymnasiet. Plötsligt hade jag någon som jag kunde prata med, prata om precis allt med. De var mina tjejkompisar, och visst var jag lönnkåt på dem ibland, visst blev jag kär i en av dem, men ändå. Jag kunde för första gången i mitt liv slappna av en smula, visa och utforska vem jag var. Många koppar te blev det. Mycket Leonard Cohen blev det. (Jag kan fortfarande inte höra honom utan att deppa ihop.) Jag tydde mig till kvinnorna och gjorde så under många, många år. Jag har alltid haft mycket lättare att relatera till kvinnor och alltid känt ett främlingskap inför män. Jag har alltid varit manshatare.

Men så hände det. Efter många års heterosexuellt leverne, efter att ha förvandlats från blyg och försagd till tjejtjusare av format, började jag böga loss. Och det var en sån befrielse. Jag gick på videoklubbar – under en oerhörd upphetsning till en början - som ett slags terapi, nästan. Och till min förvåning upptäckte jag där att män faktiskt inte är farliga. De kan verka hotfulla, men killa dem lite under pungen så blir de fromma som lamm, ska du se. Haha, det är faktiskt väldigt komiskt med hela den här machouniformen. Videoklubbarna blev min fristad, en plats där tiden stod stilla, ingen visste var jag var och ingen kunde nå mig. Det var mycket, mycket befriande. Och, som jag har skrivit tidigare, det handlar inte om ”bara sex”. Det kan faktiskt finnas ett stort inslag av ömhet, av personliga möten, av kramar och värme i denna ”iskalla” miljö.

Ändå saknades något. Visst, jag knullade med män, men var jag inte strejt, egentligen? Eller var jag ”bisexuell men monoemotionell”? Meh… Det kändes så fånigt. Skulle jag aldrig våga låta mig falla in i en mans famn? Hatade jag inte fortfarande män i grund och botten? Jag upptäckte Qruiserklubben för bisexuella, jag umgicks med mina underbara nya vänner, som framförallt var flator – såklart – gick på gayklubbar i parti och minut, dansade med män, drack öl med män, blev uppraggad av män. Men blev inte attraherad av just någon. Jag kände mig som en fejk. Jag var fortfarande bara den där smygisen som gick igång på anonymt sex, inte en fullvärdig medlem av Familjen. Bögarna var så självklara, liksom. Och jag var så utanför, så mycket icke-bög som man kan tänka sig. Jag ska inte påstå att jag började hata bögar också, men jag kunde inte identifiera mig med dem även om jag älskade dem, på sätt oh vis. I jämförelse med strejta män var de så oändligt mycket roligare.

Jag träffade en alldeles fantastisk man som jag ändå inte hade vett att bli riktigt kär i, eller var det ett motstånd mot den där närheten som bromsade mig. Något senare blev jag med pojkvän. Jag var så stolt. Vi sov i samma säng, jag låg på hans arm. Vi kysstes. Jag ville så gärna att det skulle vara vi. Men inte heller nu var jag helt äkta, vilket jag sörjer i dag. Han hade verkligen förtjänat ett bättre bemötande av mig. I stället fimpade jag honom – och blev tillsammans med…en kvinna. Ha! Det var det lilla homoäventyret. Pinsamt, eller hur?

Jag älskar henne oerhört, för det är Marty jag talar om. Vi hade det alldeles fantastiskt, och de har vi fortfarande. Nej, det har vi inte – vi har det ännu bättre. Jag älskar henne över allt annat här på jorden. Och samtidigt, under en sommar. Blev jag förälskad i en man. För första jävla gången, fullt och stort och varmt och totalt förälskad i den man som jag inte tidigare hade sett fullt ut eller vågat se. Det var verkligen totalt otippat och väldigt typiskt på nåt vis som jag inte riktigt kan reda ut. Men kanske har det att göra med trygghet och vila. Det gick hur bra som helst – Marty var och är väldigt fäst vid honom. Jag älskar honom fortfarande, av hela min själ. Men tyvärr är vi inte mer än vänner numera. Det är synd, men det är ändå överlevbart, för han öppnade min själ. Kära du, känn dig inte pressad att svara nåt på den här kärleksförklaringen. Vi vet båda. Och vi finns kvar, båda.

Oj, jag har skrivit det här i ett svep och nu måste jag lägga mig snart. Jag ville bara reda ut det här med mitt manshat för mig själv. Jag hatar fortfarande vissa män. Jag är rädd för att få stryk, jag kan fortfarande känna mig underlägsen de där fotbollskillarna. Jag hatar de höhöande hetero-idioterna och jag hatar patriarkatet. Men jag har lärt mig att urskilja individerna också, och älskar dig och dig och dig och dig, fast du är man eller just därför att du är det, men på ett sätt som undflyr om inte alla genusschabloner så i alla fall de värsta. Dig vill jag krama och vara nära, för jag känner mig trygg hos dig. Ta min hand, du småfånige karl.