Jag har just kommit hem från Prideparken och njuter av stillheten i Vällingby. Vi hade nog tänkt stanna längre, men det är det där med den förbannade ljudvolymen. Jag orkar inte med den längre, orkar inte få varenda tanke, vartenda samtal dränkt av medioker rock som man har hört tusentals gånger förut. Och det går inte att dra sig undan. Inte ens längst upp vid barnavdelningen går man fri.
Jag vet inte, jag. Är det så roligt? Jag kände mig måttligt entusiastisk. Det är samma rundvandring bland tälten som alla andra år. Man stöter på vänner och bekanta, och det är alltid roligt, men vi ses ju ändå, på G, på Slick, på Göken, SideTrack, Torget, Lino... Och privat såklart, för att prata och gnosa in oss i varandras själsliv. Men här går det inte att prata när väl musiken har dragit igång.
En snygg man spanade in mig, närgånget och länge. Jag borde väl bli smickrad, men kände bara att jag inte orkade. Hade det varit för fem år sen hade jag säkert blivit glad, nu fick jag bara dåligt samvete för att jag avvisade honom med mitt kroppsspråk. Happy Pride, liksom.
Men den största anledningen till mina uteblivna glädjerus och homovallningar är de 51 antiprideveckorna där allt i bästa fall är "som vanligt". Vi lever i ett samhälle där hatbrotten mot HBT-personer och invandrare ökar, inte minskar, där otaliga kvinnor våldtas och misshandlas varenda dag av sina män, där folk med annorlunda funktion, hudfärg, religion eller livsstil diskrimineras av arbetsgivare, bostadsföretag, myndigheter, poliser, väktare och krogar - och av "vanligt folk" som du och jag . Vi har en borgerlig regering som gör sitt yttersta för att nedmontera välfärden, återinföra pluggskolan och stigmatisera den som på något vis inte passar in, en "fyrklöver" som tror att kultur är lika med Ulf Brunnberg och att vården blir bäst när vinsten får styra. Den är ingen lyckoklöver, precis.
En vecka per år duger inte. Vi behöver inte plåster på såren och en klapp på axeln, vi behöver välta hela nomenklaturan över dess feta ända och förpassa kristdemokrater och nyliberaler till historiens skräpkammare. Men det finns ingenting som tyder på att en sån utveckling är på väg, tvärtom pekar allt på att det bara blir värre. Det gör mig jävligt stridslysten.
Men för all del. Låt oss festa och paradera, låt oss låtsas för en stund att heterofallokratin inte lägger sin feta pung över våra andningsorgan 365 dagar om året. Om det ger förnyad energi och goda idéer. Men bara då.
Slutligen: SvD har i dag en artikel om könstillhörighetsutredningen som är rätt hyfsad. Men de skriver genomgående "transexuell" utom i faktarutan. Ursäkta en kommentar från den särskrivande bloggsörjan: det handlar liksom inte om ornitologi.
Den som vill fördjupa sig i ämnet klickar sig lämpligen vidare till Roya och Matildas blogg.
fredag 1 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag håller med dig om det mesta, som allt som oftast. En sak jag funderat kring är om man är en minoritet kan ta tag i problemen som faktiskt existerar inom gruppen utan att ge majoriteten bränsle för att fortsätta vilja ställa oss utanför vad andra tar för givet. Kan vi ta upp alkoholproblem, våldsproblematik inom samkönade förhållanden, smygföraktet mot transexuella och transvetiter, de tämligen starka normer som vi vill inordna oss i för att "duga" i dagens samhälle. Det finns inga parader som tar tag i det. Det privata är politik och ingen kan få mig att känna att tio dagars flaggande på SL-bussarna förändrar ett dugg. Vi är synliggjorda, men har vi vi insett hur den synen ser ut? Fick jag som jag ville skulle man ordna en heteroparad så jag kan få se hur en äkta normal ser ut, fast å andra sidan kan de nog inte få ihop så många sk normala. Det finns något djupt tragiskt när människor tar ledigt från sina jobb och säger att de ska gå och titta på prideparaden, att bli beskådad är inte det som förändrar, om det vore fallet skulle vi inte ha inlåsta apor på Skansen!
Skicka en kommentar