Till Akuhujan

Jag tänkte bara skriva en kommentar till Akuhujans blogginlägg Porren och jag, del 2: Med någon annans ögon ser jag på mig själv. Men den svällde till ett eget inlägg. Jag är ju man, så jag måste breda ut mig. Följ alltså länken först, så får ni väl se om ni orkar ta er igenom även det här.

I Vällingby där jag bor finns en man som säljer blommor på torget. Han är ofattbart muskulös, har den obligatoriska rakade skallen och en tribaltatuering som slingrar sig upp på halsen. Jag undrar vad han känner när han drar allas blickar till sig. Själv betraktar jag honom med ett slags skräckblandad fascination och ett mått av medlidande. Vilken oändlig möda och tid han har lagt ner på sitt utseende! Är han nöjd nu, eller är han tvärtom konstant missnöjd med någon detalj i sin muskelmundering? Och är han farlig? Han är ju urbilden av en testosteronstinn hanne som man inte bör reta i onödan – blomsterförsäljandet till trots.

Många yngre män ser honom säkert som en hart när ouppnåelig förebild, någon som de själva skulle kunna bli om de bara orkade tillbringa lika många timmar med vikter, proteinpulver och kanske en och annan ryssfemma som genväg. Gosse, vilken makt… Och kvinnorna? Tja, det finns förstås de som tycker att han är en hunk, men jag tippar att många tycker att det är fult och onaturligt med så mycket muskler. Men det han säkert inte känner är att hans värde helt och hållet beror på hans utseende. Och han skiter väl i vad andra tycker, han gör det här för sin egen skull, liksom. Tror han.

Här bor också en tonårsflicka med en ovanlig ansiktsdeformation. Jag stöter ihop med henne då och då (Vällingby är litet) och märker förstås hur även hon drar allas blickar till sig. Hon försöker dölja sin deformerade ansiktshalva med en lång lugg, men måste gång på gång uppleva hur folk som i ena stunden betraktar henne som vem som helst och i nästa ögonblick stirrar chockade. Hon kommer aldrig undan blickarna, och för henne är de förstås plågsamma. Hon kan visserligen säga sig att hon skiter i vad andra tycker – jag hoppas att hon gör det – men ändå. Hon vet att hon blir bedömd, för som alla andra som bär på ett stigma vet hon att hon avviker från det förväntade.

Det är nog det som är det värsta. Det går inte att komma undan blickarna, och det gäller även om du är en alldeles vanlig kvinna. Oavsett hur du ser ut så blir du vägd, mätt och befunnen för lätt - eller för tung eller för okvinnlig eller för bimboaktig, eller… Inte ens hemma slipper du undan. Om du ser dig i spegeln och tycker att du är för tjock så har du en jury bakom axeln som nickar instämmande. Och när du blir bedömd av en man så vet båda hur idealet ser ut och på vilket sätt du avviker från det. Du vet - precis som han - att han är din jury, du märker vad han tycker om dig och han vet att du vet om det. Det är oerhört förnedrande.

Men de snygga brudarna, då? De som kanske inte ser ut som porrstjärnor, men har regelbundna drag, hyfsade former, snyggt hår, kanske en småblommig sommarklänning? Nej, de kommer heller inte undan, lika lite som Slitzbrudarna som har kämpat likt muskelmannen på Vällingbyplan för att bli åtråvärda. Kvinnan blir alltid betraktad och värderad, och det är inte mycket roligare att veta att man duger för stunden efter att ha kämpat som ett djur (eller för att man råkar ha hyfsade förutsättningar). För juryn ser hur mycket du har övat inför showen. Är du riktigt ”duktig” så är det bara ett bevis för att du har kapitulerat inför övermakten. Du är fortfarande ett objekt, inte ett subjekt.

Kära kvinnor, jag ser bara en utväg för er: börja umgås uteslutande med bögar! Visserligen är de ofta bröstfixerade, men det är ändå rätt oskyldigt. De vill inte knulla med er och värderar er inte på samma sätt som heteromännen. Visst, de är män och därför mer värda, det säger sig ju självt. Men ni kan till exempel luta er fram för att ta upp cigarettändaren utan att behöva hålla för urringningen, och ni kan kramas utan att det är något mer än en kram. Att inte fler kvinnor är faghags förstår jag inte.

Jo, det finns en utväg till, och det är att vägra släppa sin identitet som subjekt, som den som själv väljer och värderar. Utstrålar en kvinna ”subjekt” så kommer många män att ge upp. Några kommer rentav att bli roade, puffa varandra i sidan och säga: ”Den där X är ju en rolig brud!” Som en jurymedlem till en annan, liksom. Andra kommer att bli jävligt störda över den där konstiga tjejen som gapskrattar, tar plats och är fulare i käften än de själva. Ytterligare andra kommer att visa sin respekt, vara den där schysta grabben som gillar en stark kvinna. Och i smyg drömma om att knulla henne. För i sina drömmar är de den som har makten - och när de vaknar kommer de fortfarande att vara överordnade, så det kostar dem inte så mycket.

”Att skylla många kvinnors dåliga självbilder enbart på porren är att göra det lite för lätt för sig”, skriver Akuhujan i slutklämmen. Och jag håller med. Klart att porren spelar en stor roll för kvinnors självbild, klart att den förstör för många, klart att den sprider en väldigt märklig bild av kvinnan. Men den är ”bara” ett extremt uttryck för den allmänna synen på kvinnan, för den rådande heteronormativa fallokratin. Det finns ännu mer extrema uttryck, och de stavas våldtäkt, misshandel och mord, utförda mot kvinnor som ifrågasätter mannens makt. Så länge kvinnor är underordnade män så kommer de här mönstren att upprepas 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Och juryn kommer aldrig att dra sig tillbaka för överläggning: de har domen klar.