När man inget har att blogga om och rotar i Mina dokument: gammal skåpmat, utkast, döda idéer

1

Hon låg och lyssnade: ett regelbundet stigande och fallande, ett sorl från länge sedan döda i en främmande munart.

Hit upp, svindlande högt över människomyllret nere i stationsbyggnaden, tränger bara ett smalt spektrum av deras samlade energi. Hon försöker låta bli att se ner, metodiskt hasa sig fram gränsle genom stålbalkens decimetertjocka lager av damm, fågelspillning, fett och sot. Ljus från ett igengrott takfönster strax över hennes huvud faller på duvans gråspräckliga fjäderdräkt och de mörka, uttryckslösa ögonen. Lite närmare. Byxorna nedsölade, låren i kramp, munnen torr av skräck. Hon sträcker fram handen mot duvan. Om hon bara når den finns det hopp. Nu. Fingertopparna nuddar duvans bröst. Men förtrollningen bryts; den lyfter i ett moln av fjädrar och damm, och det plöstliga adrenalinpåslaget får henne att tappa balansen. Hon börjar störta.

Nej! Jag ligger i min säng, jag ligger i min säng. Släpp taget om kudden nu. Andas. Skärpning. Sorlet är varken de dödas eller levandes, bara ventilationen i badrummet. Det kanske är blåsigt ute. På hyreshusets tak står en fläkt. Fläkten drivs av en motor. Motorn styrs av elektriska impulser från avkännare, flödesmätare som reglerar till- och frånluft. Märkvärdigare än så är det inte. Luften i ett flerfamiljshus ska hålla god kvalitet, annars kan man inte andas. Annars kvävs vi här, en efter en, med början längst upp, här på femte våningen.

Johannson M.
Deter.
Rydén Axelius.
Madrak.

Inte skulle hon våga ringa på hos dem, inte ens i en krissituation. De skulle betrakta henne misstänksamt genom dörrspringan: tokan till granne, hon med gamnacken och det blanka ansiktet. Och sen stänga. Fast kanske inte Madrak, som har hälsat på henne en gång. Men han förstår knappt svenska, skulle bara le ursäktande, säga nåt kryptiskt som tack och även han dra igen dörren, fast långsamt för att inte verka oartig.

Men nog lät det som ett främmande språk, utdött, mesopotamiskt, något som numera bara behärskas av en skrumpen man i en marockansk basar där han bjuder henne sin vattenpipa och ett illande sött te. Vad han vill henne, varför verkar han så angelägen? Vill han sälja en matta, en hamrad mässingsprydnad, någon obegriplig seldonsdetalj i tjockt läder, ett rökelsekar? Hon må vara romantisk, men inte naiv. Inte är han intresserad av just hennes själ och historia. Nej, han har låst dörren, hällt droppar i hennes te. Hon är varken ung eller vacker, men det finns ändå en marknad för en som är vit och skälvande, halvt upplöst av svett och dödsångest. De binder henne, med ståltråd, hårt. Deras mörka ögon är uttryckslösa, deras munnar grymma när de med hårda händer börjar utforska henne.

Nej. Sluta nu. Bussen som kör förbi är en Scania. Måsen som skriker är på väg till Rålambshovsparken för att hämta dagisgruppens halvätna smörgåsar. Det är varmt, men inte så varmt: det är inte Marocko utan Sverige. Här har vi väderleksrapporter.

Upp nu då. Upp ur sängjäveln.

Nej, hon orkade inte. Hon dåsade bort igen. Upp til vad. Det är ändå försent, som alltid.


Klockan var sju på kvällen och hon satt och betraktade sin räksmörgås på kvarterskrogen. Lite festlighet i vardagen, unna sig lite. Jävla vissna dillkvist, jävla äckliga majonnäs som har kladdat ner citronklyftan. Ägghalvor som myllrar av salmonella. Uppblött Jättefranska från i går. Ska det där föreställa vit sparris? Tydligen. Normalitet. Ingenting kan väl vara normalare än en inplastad räkmacka med varmhållet kaffe. Kemifabrik. Sötningsmedlet faller ner som nycklar i tungans receptorer i ett försök att överlista den, men inte smakar det socker. Och vad gör den där sega biten röd paprika där? Klägg, dålig andedräkt, fettmolekyler som gör blodet grumligt. Aspartam blir man galen av. Det blir man, aspartam blir man galen av.

- Ursäkta?
Mannen vid bordet intill ville henne nåt. Smala stålbågade glasögon, rakad skalle. Intellektuell, gudbevars.
- Ja?
- Du sa nåt om aspartam.
- Ja... Aspartam blir man galen av.
- Jaha.
- Ja. Jag läste om den där... Nej, jag såg en dokumentär om en amerikansk tonåring som drack Cola Light hela dagarna. Han blev galen av aspartamet.
- Jaha, du. Bäst man aktar sig.
Han återgick till sin tidning. Sodoku. Typiskt.

Håll käften, va. Jag vill inte prata med dig, din dryga jävel. Jag skulle kunna sticka in den här skeden i halsen på dig och du skulle dö med ett löjligt ansiktsuttryck utan att ha löst ditt sodoku. "Var är pappa? Är pappa mördad? Var det en galen kvinna som stack en sked i halsen på honom? Stackars pappa." Ja, stackars pappa. Ni skulle bara veta vad han hade för sig när ni inte var med. Knullade som en gris till höger och vänster, våldtog alla som gjorde minsta motstånd, med glasögonen igenimmade. Svettpärlor på överläppen, ruttnande oxeltänder under gamla plomber, stinkande kuk. Fy fan, säger jag. Vi ska ta itu med honom och hans anhang när vi kommer till makten. Och bögarna, judarna. Blattarna och sossarna och Wallenbergarna. Vänta bara.


Det värsta med att komma hem var alltid att lägenheten såg ut exakt som när hon hade lämnat den. Lampan i hallen var tänd för den är alltid tänd och kommer alltid att vara tänd. Badrumsgolvet hade kanske torkat lite, det var allt. Om hon ändå hade en hund, inte bara de där förbannade marsvinen som hon hade ångrat redan när hon var på väg ut från zooaffären. Janice och Jimi, vilket skämt. Feta hårlimpor som bara sket. Dränka dem i badkaret, eller låta dem simma en stund och sen kasta i brödrosten med sladden i rakuttaget. "Endast rakapparater 110 V". Det skulle nog duga, men undrar om en människa skulle dö av det? Hon mindes när hon hade stått barfota på diskbänken för att byta glödlampa i sin Saturnusglob, tappat balansen och råkat panga den. Elstöten kändes som ett knytnävsslag i hjärtat. En ganska skön död, egentligen, bättre än att bli hängd, till exempel, eller ihjälgasad eller avlivad med en giftinjektion. Fastspänd på beige galon med tjocka läderremmar, armarna snett nedåt. En glasruta ut mot vittnena. Några sista ord? "Fuck you, bastards!" Och så kylan som fortplantade sig från metallkanylen till hela kroppen, förlamningen som spred sig, tungan av trä, röd dimma för ögonen, susningar och hjärtslag i skallen som när man har öronproppar. Fattar inte hur man kan ha öronproppar.

Hon hade i alla fall en dator med bredband. Några nya inlägg på info-14, men inget originellt, precis. Ibland kändes det lite tröstlöst, som att de peppade varandra till stordåd som aldrig blev av. Mycket snack, liten verkstad. Stödgalor för Gula korset med diverse asarockare. Nog för att hon var patriot, men snälla... Hon hade aldrig köpt den där romantiken. Sverigedemokraterna kändes rejälare, lite mer verklighetstillvända. Men samtidigt var de för snälla. Små steg, tålamod och så vidare. Tanken var väl okej, men ibland fick hon sån lust att bara ställa sig och skrika ut sitt hat på tunnelbanan. Hon brukade sno de där inplastade korten om att Min mamma har cancer i Rumänien, eller kasta dem på golvet och stirra utmanande på turkburken. Komma här och tigga. Min mamma i Rumänien har brinnande vulva. Det är rätt åt henne. Gud välsigne er! Men det gjorde hon inte, skrek alltså. I stället delade hon ut informationsblad och försökte prata med svennarna. "Vet du vad dina skatter går till?" Det var hennes bästa replik, den kunde de aldrig säga nåt om. Vissa försökte undvika henne med blicken, låtsas läsa Metro eller så, men det gick hon inte på. Nästan ingen orkade vara så oartig att de inte svarade när hon frågade om det stod nåt intressant. Och så: "Här har du nåt som verkligen är intressant att läsa, var så god."

Men inte i kväll, hon var för trött. Kanske i morgon. Eller inte. Snarare inte. Hon hade tappat gnistan på sista tiden. Det var inte lika spännande som när hon var ny i gemet. Att prata med folk hade blivit vardagsmat. Att inte ge sig, inte vara rädd. Hon behövde nästan aldrig be sin hemliga bön, bara en sån sak. Förut sa hon orden minst en gång i halvtimmen. Det värsta var att hon måste säga dem högt, annars verkade inte bönen. Men den verkade heller inte om någon kunde höra vad hon sa, så hon fick gå åt sidan eller prata i handen. Och konstighetspoäng hade hon så det räckte, tackar som frågar. Alla finnar på kinderna, hennes bruna framtand, hållningen som hennes mamma alltid hade tjatat om. Hon såg deras blickar även om de var snabba med att se bort. Desto roligare att gå på dem, tvinga dem att prata. Jävla svennar, så fega och välanpassade, hela tiden på väg nånstans, hem till lilla familjen, hem till en lägenhet där någon hade stökat till medan de var borta. Och så hade de mage att klaga. Du ska vara jävligt glad att du måste diska efter någon annan, tant lilla. Tänkte hon, sa hon ibland. Det hände att tanten sken upp vid tanken. Ja. Livsvisdomen kan komma från de mest oväntade håll. Man vet aldrig när man träffar en ängel, som Lill-Babs brukade säga till sina barn när de var små.

Inte för att hon var nån ängel, precis. Men så jävla hopplös var hon väl inte. Ful som stryk, visst, men kroppen var det inget större fel på. Det var bara det att när hon hade stämt träff med nån karl från Knullkontakt så drog han sig ur - innan han ens hade trängt in, haha. Brukade hon trösta sig själv med. Några enstaka stackare sa inte nej, men det var de verkligt tröstlösa och nedsuttna, ingenting för henne. Snäppet ovanför parkbänk. Nej tack. Lite värdighet hade hon ändå. Det värsta var dumskallarna som trodde att de skulle kunna utnyttja henne, låna pengar och så. Numera berättade hon aldrig om sitt arv. Man lär så länge man lever. Tråkigt var det, hursomhelst. Ingen var intresserad av intelligens, särskilt inte hos en kvinna. Hon kom ihåg när hon hade berättat för den där snobbiga jäveln, ingenjör var han visst, att hon var med i Mensa. Han trodde henne inte först, och när hon hade bevisat det hade han börjat flacka med blicken och få bråttom. Hade han inte slaknat innan så slaknade han väl då. Hem till lilla frugan med dig. Hon älskar dig säkert trots att du är så grå att man knappt får syn på dig. Sorgligt men sant. Själv gick hon liksom att få syn på, hur lätt som helst.

Jaha. Ännu en meningslös dag. Dags att krypa ner i sin sköna säng och kasta sig fram och tillbaka i ännu en mardröm som trots allt ska visa sig gå att vakna ur, till skillnad från vardagens. Hon hoppades att hon skulle fånga duvan i natt. Då skulle allt kännas mycket lättare. Den bar på hennes hemlighet.