Ja, så avslutas Basil Fawltys inbjudan till en överklassmiddag på hotellet. Kreti och pleti göre sig inte besvär. Här följer nu några andra ord från Fawlty Towers:
”En stark ekonomi minskar vår utsatthet om det stormar på de internationella finansmarknaderna. En stark ekonomi är en förutsättning för att Sverige ska kunna svara upp mot framtidens utmaningar. Det ger oss möjligheter att svara upp mot behoven av utökade välfärdstjänster för att möta kraven hos en åldrande befolkning.”
Ja, så sa Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen 18 september 2007. Ekonomin verkar dock inte gå särskilt bra nu, så vi kanske ska skippa ett och annat, som kraven hos den åldrande befolkningen. Låt oss till exempel skära bort 3 miljarder genom att ändra i Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Visserligen anser Socialstyrelsen att de kostnadsökningar som den statliga utredaren tycker sig se är en chimär. Och visserligen ska insatserna enligt LSS vara ”varaktiga, anpassas till individens personliga behov, vara lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärka deras förmåga att leva ett självständigt liv”. Men man kan väl mena olika saker med ”varaktighet” år från år? Se bara på kärleken. Den kan kännas varaktig, men en dag är den lika bortblåst som ett gammalt regeringslöfte.
Den borgerliga regeringen verkar självförsjunken, otillgänglig och opåverkbar, och på så vis har den mycket gemensamt med de autister vilkas delaktighet i samhället den nu vill försämra. (Lagen omfattar inte bara de som har autism, utan även dem med hjärnskador, utvecklingsstörning eller andra fysiska eller psykiska funktionshinder som inte beror på normalt åldrande.)
En fiffig paragraf i den nuvarande lagen är att man själv måste ansöka om exempelvis kontaktperson eller en personlig utvecklingsplan. Begriper man inte att man behöver ansöka om det så får man hoppas på att någon annan ser det: i annat fall får man väl finna sig i att vanka omkring i sin lägenhet dagarna i ända eller brottas med förlamande ångest utan att störa någon annan. Nu ska den som trots allt har beviljats stöd få det nedskuret. Och är man över 65 år kan man glömma alltihop.
Staten brukar dock vara ivrig att till exempel anordna kurser för den diffusa grupp som kallas ”invandrare”. Man kan gå på svenska för invandrare och där få lära sig att i Sverige kommer vi i tid. Är man ”invandrarkvinna” kan man rentav få lära sig att cykla. Ja, det är mycket man kan få lära sig, som att man inte är delaktig, en självklar del i det vita, vackra och numera borgerliga Sverige. Och det har man gemensamt med de gammelskruttiga, dementa, utvecklingsstörda eller neuropsykiatriskt funktionshindrade, med barnen i särklasserna, med de ungdomsbrottslingar som inte får någon rättspsykiatrisk vård värd namnet, med de utförsäkrade och fattiga, med transsexuella som ska tvångskastreras för att få genomföra ett könsbyte, med flator som inte får gifta sig i kyrkan, med bögar som inte får skaffa barn med surrogatmamma, med isolerade kvinnor som dag efter dag blir våldtagna och misshandlade av sina delaktiga män, med ungdomarna på LVU-hem, de papperslösa och övrigt kreti och pleti.
Ni hör inte hemma här – ska det vara så svårt att fatta?
söndag 10 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Sorry, men blir det verkligen bättre för att du upprepar allting här? Det blir lite 'välmenande svensk' över allting, tycker jag. Som när strejta kolumnister upptäcker homofobin och passar på att summera dess huvudsakliga innehåll för att försäkra sig att de inte håller med.
Jag tror att många har missat neddragningarna i LSS - kan jag fånga upp någon av dem här så är det värt besväret.
Men jag skriver framförallt för att jag är förbannad över dessa ständiga besked om nedmonteringen av den välfärdsstat som en majoritet av invånarna vill behålla. För att jag hatar den autistiska fyrklövern och allt vad den står för.
Din kritik påminner om fobin mot det "politiskt korrekta". I det begreppet antyds att den som ger uttryck åt "pk-värderingar" ägnar sig åt självsmek, ältar något som varenda vettig människa nuförtiden håller med om utan att göra ett nummer av det.
Om mina åsikter alltså sammanfaller med det politiskt korrekta så än sen? Hellre det än att avstå från att skriva vad jag tycker av rädsla för att framstå som PK. Och det finns gott om frågor som behöver ältas - och sammankopplas med varandra. En sådan fråga är (den skrivande bristen på) delaktighet i dess olika former. Hellre förbannd, ältande och PK än uppgiven, cynisk och hipp, liksom.
Det var inte det egentligen. När jag läser inlägget igen ser jag att det är inte lika mycket sarkastiskt återgivande av otäcka åsikter som du håller på med som jag först uppfattade. Det var nog mest den dära superarga slutklämmen som fick mig att reagera. Ja, jag/vi/de har inga problem att fatta, i synnerhet om de/vi/jag hör samma budskap från alla, i slutändan spelar det mindre roll om det är inlindat i sarkasm eller inte. Typ.
Tippex: förbannad, skriande (fast "skrivande brist" var ju lite kul).
Eh, jag begriper fortfarande inte riktigt din slutkläm om svårigheter - eller inte - med att fatta. Så du får gärna förtydliga.
En sak till med min blogg: den hör nära ihop med mina pedagogikstudier och är delvis ett sätt för mig att smälta det jag lär mig där. Om några år kommer jag att använda mig av mina kunskaper på ett mycker mer aktivt sätt - till dess är mitt blogg ungefär det engagemang jag hinner med, upptagen som jag är av jobb och familj.
Skicka en kommentar