Hjärnsubstans på syslöjden

Jag läser Fru Zophie Klons senaste inlägg om barn och gamla, om hur Pavlovs idéer långtifrån är döda i pedagogiska sammanhang fast de borde vara det, och tänker på professor Monrads ord i Moderens dagbok:

"Genom en från födseln genomförd dressyr kan man i de flesta fall ganska enkelt vänja barnet vid ett regelbundet och stillsamt levnadssätt, där allt går som ett urverk och där inget skrik i otid avslöjar att det finns spädbarn i huset."

Och så här skriver han i avsnittet När barnet skriker:

"Annorlunda förhåller det sig däremot om man ger efter för barnet, om man varje gång det skriker tar upp det ur sängen och går runt i rummet med det, ger det mat eller en napp i munnen. Då lär sig barnet snart att det bara behöver skrika för att uppnå dessa bekvämligheter, och så dröjer det inte länge förrän barnet har gjort sig till tyrann i huset, och man har då uppmuntrat vanor och ovanor som det kan ta år att komma till rätta med."

De här välmenta råden publicerades 1936 och boken blev mycket populär. Det har gått drygt 70 år sen dess, men denna inhumana attityd till barn hängde kvar länge. I dag vore ett sånt "expertråd" otänkbart, men vi har ju annat, som Supernanny-pedagogiken som bland annat går ut på att frysa ut barn när de beter sig oönskat. En före detta klasskamrat från Martys grundskola skriver i sin amerikanska blogg om sin tvååring som inte vill sova. Han säger "No, no" och mamma svarar "You don't say no to mommy." När han ändå fortsätter bär hon successivt ut alla hans leksaker ur rummet tills det är tomt sånär som på hans nya trehjuling. Till slut bär hon ut även den eftersom han inte fogar sig, för "We love him enough to say no". Lite senare visar det sig att han varit ledsen för att han hade en virusinfektion som hade orsakat sår i munnen. Det får hon lite dåligt samvete över, men tröstar sig med att principen ändå är riktig.

Och principen är exakt densamma som professor Monrads: barnets behov ska naturligtvis tillgodoses, men det måste lära sig att det inte själv reglerar sånt. Ömhet, närhet, njutning, tröst och trygghet är något som ges av andra - när de har lust, enligt för barnet obegripliga regler. "Allt liv föds i underläge", brukade min terapeut säga. Man är alltså totalt utlämnad åt den som har makt över en, som bedömer en och avgör om man håller måttet. Att inte duga blir bokstavligen livshotande. Strikt uppfostran kallade man sånt förr, att "sätta gränser" heter det i dag. Fråga en blivande förälder vad som är viktigt med föräldraskapet och du kommer att få höra det där om gränssättning nio gånger av tio.

Ja, sätt gränser för barnen. Skarpa gränser inom vilket det måste röra sig för att få ditt godkännande. Och straffa ditt barn tills det förstår var gränserna går. I dag är det förstås inte riktigt comme-il-faut att slå barnen, men man kan ju sätta ungen i den moderna varianten av skamvrå. Vet ni inte exakt hur det ska gå till kan ni ju kolla på Supernannyprogrammen eller kanske gå en Kometkurs.

Det finns vissa nackdelar på lång sikt med en sån här uppfostringsmetod. Barn som får en strikt uppfostran riskerar att bli rigida som vuxna. Att röra sig utanför det tillåtnas gräns är ju starkt ångestdrivande. Är gränserna tillräckligt skarpa och bestraffningen tillräckligt hård, får vi vuxna som måste ägna sig åt ångestreducerande ritualer som handtvätt, det man brukar kalla tvångssyndrom. Men vafan, det går väl att fixa med lite SSRI eller andra dårpiller.

Mamman till den numera bloggande klasskamraten ringde en gång hem till Martys mamma. Hennes dotter drömde mardrömmar, sa hon, för att Martina talade om hjärnsubstans under syslöjdslektionen. Deras respektive uppfostran var nog så olika som man kan tänka sig och deras liv är förstås extremt olika i dag. Det är jag glad för även om jag tycker synd om den där högerkristna, ängsliga och på samma gång dumdryga människan - och hennes barn! Jag är glad att Marty inte innehåller ens en homeopatisk dos supernanny-kryptonit. Hon är bara kärlek och mer kärlek och den bästa mamma jag kan tänka mig och har sett.

Vår senmoderna tid med dess inbyggda otrygghet ger upphov till reaktionära reflexer. Det var bättre förr - det måste ha varit bättre förr! För se hur samhället ser ut i dag. Alltså måste vi sluta tramsa och curla och ta vår Mats ur förskolan. Vi måste använda piska och morot; funkade det för Pavlov så funkar det för oss. Moralen är i upplösning! Folk knullar för att, för att...det är KUL?! Herre min skapare vilken hedonism. Inte att undra på att invandrarna reagerar med fasa över vår lössläppthet. Visserligen kastar de ut varandra från balkonger på löpande band, men det kan vi gott sluta moralisera över med tanke på vad vi själva gör.

Ja, ungefär så går tankegången i Jan Sjunnesson Raos debattartikel i Dagen, som på ytan är en välvillig inbjudan till "invandrarna" att integrera sig. Men det kan vara svårt med tanke på hur Sverige ser ut, skriver han: "Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem. Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser."

Vad är "en isolerad invandrarfamilj"? Vad menar Sjunnesson med "isolerad", och vad menar han med "invandrare"? Vad menar han med "svensk"? Vad menar han med "stabil"? Nej, jag tänker inte ens börja försöka bena ut det här. Hans formuleringar i artikeln avslöjar att han saknar såväl empiri som teori, att han är monokausal i sitt tänkande och lever i en förfluten tid - eller åtminstone önskar att han gjorde det. Jag tror att han skulle gilla professor Monrad.