Salig* Qruisern i åminnelse

Jag har inte haft något att skriva om i dag. Men eftersom Pride har genomsyrat min blogg ett tag nu så lägger jag upp min gamla presentationstext på Tant Krussan. Ni som känner mig har läst den förut och kommer inte att orka göra om det. Ni andra kommer inte heller att orka vada igenom denna överjästa, bulnande babbelbuljong (jag lovar). Men Marty ville läsa det där om sill och Saramago - så det här är till dig, Älske!

* Nej, Qruisern är inte död. Verkligen inte. Och den betydde oerhört mycket för mig under många år. Jag tror faktiskt att den har räddat liv, och Jon Voss borde få något slags fredspris. Men jag har övergivit den av ren självbevarelsedrift - den var en tidstjuv av format. Nu har jag en annan tidstjuv, ni vet nog vad.

----


Jag är en smällfet, medelålders blottare från Köpingsvik. Jag har inte ett hårstrå på bröstet, så svetten porlar fritt under mina b-kupor och gör mina badshorts randiga. Men stjärten är orakad, annars får jag skavsår när det är varmt. Bli inte rädd om jag står utanför ditt tält och drar i min mikroskopiska snopp, jag är inte farlig.

Jag är en trött och bitter människospillra, men glad ändå. Jag är förbrukad som människa, på ett positivt sätt. Jag har för längesen slutat upp med mina självmordsförsök. Det gör för ont, även om det är skönt. Lite halvdöv är jag sen jag försökte hänga mig, men det gör ju bara umgänget med mina medmänniskor smidigare.

Jag är en kanske lite stel, men snäll VVS Ingenjör (49 på d. 50:e). Min fru och jag spelar ofta golf, gärna i Spanien, när vi inte ummgås i glada vänners lag i vår gul målade villa i Fosie. Våran dotter är ut flugen - skönt, men lite sorgligt! Hon är också i VVS branschen.

Jag är ett lik som ligger i jorden, och kan just inget annat. Eller lik och lik, strängt taget är det ju bara aska kvar, för jag blev kremerad redan 1973. Det läcker in lite i urnan, men annars har vi det bra här, min kära fru och jag. Det visade sig tyvärr att man inte kommer till himlen när man dör, vilket jag hade trott. Vad som ska hända härnäst är svårt att sia om.

Jag är makan till liket bredvid. Trots att jag var kvinnosakskvinna lät jag mitt liv domineras av honom, hans resor, församlingsarbete, fjällvistelser - som jag inte kunde njuta av med mina dåliga knän. Allting var på hans villkor. Och inte fick jag bli läkare heller, för det skulle min storebror bli. Men jag är glad och stolt över min dotter som blev läkare. Det regnar visst.

Jag är trädet som låter sitt lövverk viska i ditt öra att du är dödligare än jag. Om hundra år finns jag kvar, men inte du. Och om 200 år står jag fortfarande här, för jag blir bara större och starkare med åren. Okej, inget varar för evigt, men när jag dör kommer jag åtminstone att göra lite nytta i form av ved, kanske som ett vackert kaffebord, eller en skål att lägga äpplen i.

Jag är evigheten. Jag är fanimej äldre än er alla, och kommer att överleva er alla, fast jag kanske måste sätta ett litet frågetecken för vad som händer om Big Bang reverserar och rumtiden upphör att existera. Finns vi utanför våra egna medvetanden? Det är en lika gammal fråga som människan. Men människan är ung som art. Jag är evigheten. Ha ha!

Förresten: vill du knulla? Tyvärr, mitt arsle är upptaget! Mer om det finner du nedan. Men först några ord om patriarkatet.

Så här definierar NE begreppet patriarkat: "familje- eller samhällssystem där den politiska och ekonomiska makten, både inom hushållet och i den offentliga sfären, innehas av äldre män, och där följaktligen varken kvinnor eller yngre män deltar i det formella beslutsfattandet".

Det är en i stort sett giltig beskrivning av förhållandena i Sverige 2004. De skäggiga patriarkerna har förstås tonat ner sin stil en smula, rakat sig, gått managementkurser och talar gärna om "duktiga tjejer" som de ibland släpper in på mellanchefsnivå. De svenska hemmafruarna finns knappt längre - de är ca 50 000 om jag inte missminner mig. Men de yrkesarbetande kvinnorna är lägre betalda än de yrkesarbetande männen. På sin fritid sköter de fortfarande det mesta av hushållsarbete och omsorg om eventuella barn. Mannens dominans i näringsliv och politik är förkrossande. Kvinnofriden lyser med sin frånvaro: många utsätts för sexuella trakasserier på sina arbetsplatser, våldtas, misshandlas och mördas av sina män. År 2004. I konungariket Sverige.

Men även för oss privilegierade män innebär patriarkatet vissa nackdelar, vilket många kvinnor inte känner till. Från späd ålder tvingas vi inordna oss i en trappstegsformad maktstruktur där vi värderas efter prestation och, i viss mån, attityd. I vartenda sammanhang där män samlas i flock, i skolan, i lumpen, i arbetslivet, råder en stenhård maktfördelning med en envåldshärskare i toppen. Hans närmaste hantlangare står på trappsteget under honom, därefter följer fotfolket och ännu längre ner återfinns oduglingarna. För att avancera krävs lydnad och visad duglighet, då kan någon med bättre plats i hierarkin lyfta upp en. Flickor, och senare kvinnor, räknas inte. De står utanför pyramiden.

Det märkliga är att även den pojke som alltid blir sist vald i fotbollslaget, den som är tjock, töntig, virkar och rider på kor (ett autentiskt exempel, faktiskt) ändå solidariserar sig med laget, med gänget. Han drömmer om att en dag visa dem att han duger. De andra fostrar varandra till att inte visa sig käringaktiga, inte vara bögar, till att ställa upp för laget - kort sagt till total anpassning och likriktning.

På samma vis som kvinnor inte räknas i de patriarkala pyramiderna, räknas förstås inte heller bögen eller den bisexuelle. (En transperson får vara glad att inte bli ihjälslagen.) Den som suger kuk ägnar sig ju åt ett kvinnligt beteende som är subversivt i sammanhanget. Och där tror jag att vi har en stor del av förklaringen till den utbredda homofobin: det är en försvarsmekanism som sätts igång när maktstrukturen hotas.

Ja, kuksugaren är en upprorsmakare - all heder åt honom! Han, om någon, borde ha genomskådat patriarkatet. Men alltför ofta har han inte gjort det, han har inte dragit rätt slutsatser av sina personliga erfarenheter. Det gör mig en smula konfunderad, och lätt bedrövad.

Man kan ju tycka att en presentationstext inte ska handla så mycket om den som skriver den. Men Man kan ta sin tyckmyckenhet och köra upp i röven; jag skriver om mig själv, utifrån mig själv och för all del inifrån mig själv. Jag gillar inte Man. Jag gillar inte Mans manus. Och större delen av mitt liv har jag dessutom avskytt män och sökt kvinnors sällskap. Kvinnor är nämligen inte riktigt lika benägna att vara Man, och framförallt saknar de de manliga attributen. Några av dessa ska jag nu skissera nedan. (Du kanske ska sluta läsa på en gång om du känner att den här texten inte handlar om dig eller är riktad till dig.)

Jorå, så här är det:
Man är känslomässigt fyrkantig och glömmer alltsomoftast att ta sina empatipiller. Man är byggfuttsaktigt höhöande och föraktar svaghet, utom när den ingår i Slitzpaketet. För en liten värnlös och putande knulldocka är ju oemotståndlig. Det måste Man erkänna, och det gör han också - i visst Manssällskap.

Var var jag? Jo, förakt för svaghet. Där bestämmer jag att jag var. Slicka uppåt och... Ja, ni hajar. Så gör Man. Ty Man ingår, medvetet eller omedvetet eller bara halvmedvetet, i patriarkatet - även i sömnen, faktiskt. Och sörjer för dess fortbestånd genom att agera så som han har blivit lärd.

Men åter till frågan om varför mitt arsle är upptaget!
Det är så här: en dag i början på juni lyste solen från en klarblå himmel. Klarblå och klarblå, förresten. Just den här himmelsblå färgen var inte så klar. Inte puderblå heller, som i ett amerikanskt jumperset. Och den kunde inte med bästa vilja i världen kallas azurblå. Inte marinblå som en byxkjol i Jönköping. Inte ametistblå, violblå, gråblå eller duvblå. Koboltblå? Definitivt inte. Safirblå, kungsblå, vitriolblå eller stålblå... Nej, det är svårt att ringa in den nyans jag försöker förmedla här. Vete fan. Dufyblå, kanske, den nyans med vilken Lenny Bruce brukade måla om sina hotellrum.

Jag vet heller inte riktigt om det är adekvat att säga att solen "lyste". Den glimmade liksom. (Vet ni förresten vad en glimtändare är? Jag tänker inte hjälpa till. Det finns uppslagsverk!) Blank och trind var den dock inte, och ingen jävel stod i nån kajuta så långt ögat nådde.

Nåväl, solen glimmade alltså från en himmel i ett slags svårbestämbar blå nyans. Jag var på väg hem från mitt jobb på krematoriet. Vi hade haft bekymmer med ett extremt välbyggt manslik som vi fick stycka i tre bitar för att få in i ugnen. Tur att man är småbarnsförälder, nån mer krackelmagad hade väl spytt.

Nåväl (jag vet, det blir andra stycket som inleds med samma ord), det var då det hände, det jag tänker berätta om. En mycket liten, pudelaktig man i - faktiskt! - himmelsblå bonjour med ärmarna styva och vita i vecken av stelnad punsch kom fram till mig och förklarade mig sin kärlek.
- Du är det vackraste jag vet! utbrast han, föll på knä och sög av mig med stor expertis. Efteråt önskade han mig trevlig helg. (Det var inte Björn Afzelius, citatet till trots.)

Och det är därför - ni måste förstå! - det är därför som mitt arsle är upptaget. Igenbommat av den pudendusaktige mannen i mockafärgade korderojbyxor. Hans ögon blänkte som två kragknappar inbäddade i kallt fett. Han var belevad som ett moln i byxor. Men skit i Miller och Majakovskij; låt mig bara säga att han var - charmant.

Ja, där tar förklaringen till varför mitt arsle är upptaget slut.
Nu följer lite allmänt bjäbb som säkert inte intresserar dig:

Skiljetecken som semikolon är något av det vackraste som finns i vårt språk; de kan verkligen göra prosan exoterisk och rytmisk.

Jag vet. Ni hajar inte. Och fan vad långt du skriver, hörru. Och vad har den där tjommen med ditt arsle att göra?

Tja... Låt oss säga att jag spar mig åt honom (eller måhända för honom. Rentav till honom, ja, det är nog det bästa alternativet, rent språkligt sett). Det kanske är hans pudelaktighet som får mig att tro att hans penis ska vara lagom smal och läppstiftsaktig, i färgen någonstans mellan Korall och Summertime. Mjuk, liksom krämig. Styv, men mild som en försommardag i Hjoggböle, utan något absolut löfte om att natten ska bli frostfri. Så jag väntar och väntar. Ska jag en dag återse honom?

Jag tror att jag ska bli pianostämmare i stället, förresten. Jag börjar bli trött på lukten.

P.S. Han hade lackmusskor. Hans öronvax var som beryll. Det lyste poetiskt i släpljuset. Konstigt. Släpljus mitt på dagen. Jag tror att det var Sven Nykvist som var framme och spexade. Tillfälligt, innan han kröp ner i graven igen.

Nu till något helt annat: en presentation av mig. Jag har inte sammanvuxna, eller ens sammanväxta, ögonbryn. Det lär betyda att jag inte ska dö drunkningsdöden. Ett något mer betryggande argument för det är annars att jag skyr båtar och öppet vatten. Kaviar ska vi inte ens tala om. Löjrom. Göteborg. Hela den svenska västkusten, förresten. Brännmaneter. Ostron. Finlandsbåtar. Och jag vill INTE SE några fler mustiga filmer om fattiga men livsbejakande minoritetsfolk!

Och kan man inte napalmbomba hela dubbningsbranschen? Jag tycker det.

En gång hade jag två getter. Jag har busskörkort. Men jag kan varken svetsa eller virka en antimakassar. Det är lite synd, men jag har lärt mig leva med det. Jag är för provrumsbefruktning.

Det finns en makalöst fantastisk och fabulös varelse i mitt liv, en [Q=174486]undernäst[/Q] kvinna som älskar mig, tro det eller ej. Mitt liv har förändrats totalt av henne. Hon ger mig syre i långa banor, intravenös kättja, skälvande lyckorus. Jag älskar henne så som jag aldrig har älskat någon annan.

Jag är queer och har inget kön, ser jag. Och så arbetar jag. Det framgår av texten vid min nuna. Men jag gör inte så många knop. Gudskelov. För mitt arbete är nog bland det absolut sista som jag vill ägna mig åt. Fast det vore ännu värre att t.ex. åka Finlandsfärja eller fira jul med mina f.d. svärföräldrar i Falun. Eller att få en kvastfening uppkörd i röven.

Nej, då ägnar jag mig hellre åt att sitta och babbla om allt mellan himmel och jord med min älskade. Vi har nyligen fått ännu en bebis - det är det hittills mest konkreta resultatet av min komma ut-process. Vi är två bin som till synes ser ut som vilket heteropar som helst, och nu när vi snart ska gå med en barnvagn kan alla tanter lägga huvudet på sned och le hult. Det får de gärna göra. Men de skulle nog vara rätt ohulda om de kände till vår fasansfulla läggning.

Ja, ibland får jag lust att tråckla fast en biflagga i pannan, eller åtminstone på ärmen. Å andra sidan har jag ingen anledning att skämmas för att jag på ytan verkar passa in i den heteronormativa doxan. Jag skäms inte för att jag är man heller. Jag anser att män har ett kollektivt ansvar för hur kvinnor behandlas och att heterosexuella har ett kollektivt ansvar för hur HBT-personer behandlas. Men det innebär inte att alla män är as, eller att alla heterosexuella är heteronormativa eller fördomsfulla. Jag känner många trevliga män - framför allt bögar och bin - men även heteromän. Och jag känner många trevliga heterosexuella med, även om de flesta av mina bästa vänner återfinns inom Familjen.

Att jag är bisexuell beror förresten på att jag har en äldre bror och fyra systrar. Det har jag sett på Discovery, så det måste vara sant. Mina pekfingrar också är ca 2 mm kortare än mina ringfingrar! Och min bror har klart större näsborrar än jag och har sedan han blev könsmogen uppvisat en dragning till förortsliv. Förmodligen har jag under fosterstadiet exponerats för högre doser av Schuberts pianomusik än mina strejta fosterpolare. Detta, parat med att jag under uppväxten har läst Jules Verne, anses vara en bidragande faktor. Jag fick också hjärnskakning två gånger under mellanstadiet, en annan viktig indikator för bisexualitet. Att mina systrar blev heterosexuella kan antas bero på att vi flyttade två gånger under vår uppväxt, samtidigt som deras lillfingrars längd är identisk med den genomsnittliga gibbonapans. Vetenskap är fascinerande. Än har vi inte alla svaren, men vänta bara!

Att fylla 50 fyller nog många med en viss vånda. (Men jag överlevde det.) Och visst är det hemskt att åren bara går utan att man utvecklas. Det vore hemskt om det nu vore så. Eller om man kände att det vore kört nu. Att det inte gavs något mer utrymme för utveckling.

Problemet med att knyta det resonemanget till vissa, företrädesvis jämna, årtal är att man kan känna så precis när som helst i livet, åtminstone sedan man trampat ur barnaskorna. Att livet, det verkliga livet, det liv som man egentligen ville leva, är något som glider en ur händerna medan man är klavbunden av det liv man inte vill leva. För det mesta är detta oönskade liv ett som någon annan vill att man ska framsläpa och ett ämbete man av oklara skäl känner sig manad att axla.

En sådan golgatavandring behöver dock inte vara befriad från mening - under förutsättning, förstås, att man inte slutar på korset (kanske inte ens då, när jag tänker närmare på saken). Den kan vara lärorik genom att den tydliggör, om än på ett negativt sätt, vad man egentligen vill. Det är faktiskt mycket bättre att lida och blöda än att vegetera. O fasa, att vakna upp en dag ur sin narkolepsi och upptäcka att man ligger på sin dödsbädd, omgiven av mer eller mindre främmande människor med beklagande miner.
Nä, bättre då att vantrivas. Att knyta näven i fickan tills sömmarna brister en dag och man verkligen gör uppror, om än i det lilla. Det lilla har nämligen systrar som gärna borstar hennes hår och matar henne med vitaminer - eller kanske ecstacytabletter numera - tills hon har vuxit sig stark och bytt tåspetsskorna mot arbetarpjuck med spiktrampskydd, värmetålig sula och ståltåhätta.

Sen slår hon sagda näve i bordet och hoppar stolt in i...någon annan galen tunna, men vafan. Hellre en galen tunna än en villa med stor, plan tomt i Stuvsta. Och så småningom kanske man lär sig av sina samlade misstag och ständiga omstarter och uppbrott, varvade med perioder av generande stiltje, man kanske på något mirakulöst sätt lyckas ruska av sig allt gammalt sediment, all själslig tandsten, arteriell plack och alla hemsnickrade ok, och med avfjällade ögon som tåras av soluppgången tackar man sin skapare för att man lever, faktiskt lever!

Även det här, mina vänner, kan inträffa precis närsomhelst. Och inte för att vara ofin eller slå mig själv för bröstet, men har det inte en liten smula med vilja att göra? I kombination, förstås, med tyngden av den ackumulerade träck som har östs över ens hjässa som ett våtvarmt omslag tills man bara måste ut i något som åtminstone påminner om den friska luft som det står så mycket om i vissa noveller.

Det är möjligt! Det går! Man kan välta nomenklaturan över dess feta ända. Låt korna stå där och råma längtansfullt. Själv skuttar du som en yster kviga vigt över elstängslet och galopperar bort, om inte till lyckans land så till allas, inte minst din egen, ohöljda förvåning. (Det där var en jävla trött zeugma, jag vet.)

Vad är "intellektuell"? Jag föredrar nog uttrycket "reflekterande". Den reflekterande människan skärskådar hela tiden sig själv med samma sanningskrav och skärpa som hon skärskådar sin omvärld. Och då får det inte finnas några lönnfack i den intellektuella sekretären. Ändå förundras jag ibland över hur till synes vuxna och intelligenta personer har områden där de har gett förnuftet permanent semester.

Förklaringen är förstås banal: det är samma mekanism som får vår "fria vilja" (vår tids mest överreklamerade uppfinning) att kämpa i motvind mot våra känslor. Vi bestäms av våra erfarenheter så till den milda grad att vi i vissa lägen bara kan reagera på ett förprogrammerat sätt. Men jag tycker nog att den reflekterande människan borde kunna se det, och göra nåt åt det. Vi är inte tvungna att resten av livet nöja oss med att reagera. Vi kan analysera och agera och förändra oss.

Ur samhällets synvinkel behövs inte längre kärnfamiljen. Efter seklers förtryck har kvinnorna äntligen hjälpligt kravlat sig upp ur gropen även om mycket återstår innan vi har fått ett samhälle som på allvar kan kallas jämställt. Den kvinna som förlöper man och barn, som man sa förr, riskerar inte längre att tvingas gå från gård och grund. I stora delar av samhället är det inte längre norm att leva med båda sina biologiska föräldrar. Barn kan ha två hem i stället för ett, och det kan fungera lika bra eller bättre. Barn kan ha två mammor och/eller två pappor och alla tänkbara variationer av biologiska eller andra föräldrar och syskon utan att vi a priori kan säga att det skulle påverka dem negativt.

Jag har tre barn från två kraschade äktenskap (och två från ett icke-äktenskap som inte visar minsta tecken på att krascha) och tycker att det är lika fånigt när folk säger "Madrid" med kort i-ljud som när de uttalar "kidnappa" med långt i-ljud. Själv vacklar jag i mitt uttal av "sje". Ibland blir det "fruntimmers-sje", ibland det mer norrländska "sche". Jag har lärt mig att leva med det.

Att jag är bisexuell har jag också lärt mig att leva med, och sedermera uppskatta. Jag har kommit ut inför min familj, mina vänner och alla mina kolleger, och hittills inte mötts av några som helst negativa reaktioner. Nä, nu ljög jag. Men jag orkar inte dra hela mitt lidandes historia, låt oss bara säga att jag inte gick med på någon aversionsterapi. Jag är stolt över min läggning, faktiskt. Något som jag däremot inte är stolt över är att jag var otrogen under en gammal skitperiod i mitt liv. Det tänker jag aldrig mer vara. Det innebär inte att jag är monogam, bara att jag är totalt uppriktig nuförtiden. Numera har jag ett öppet förhållande med en bisexuell kvinna som jag avgudar.

Varför är det viktigt för mig att ha ett öppet förhållande? Är det för att jag är rädd för att binda mig? För att jag inte ids kultivera och vårda ett förhållande? För att jag måste känna mig fri att knulla med vem jag vill, när jag vill? För att jag är rädd för att känna mig kvävd?

Nej.

Om den jag älskar känner för ett enstaka knull med någon annan gör det mig ingenting. Varför skulle jag missunna någon att sätta lite guldkant på tillvaron? Utsträcks det enstaka till något som upprepas kan jag inte heller missunna min älskade det. Jag vill att den jag älskar ska må bra. För att citera min gamle terapeut: "Kärlekens väsen är även dess mål: du, inte jag."

Om det skulle vara så att jag under en period blev bortprioriterad som partner, skulle det antagligen göra ont. Den jag älskar vill jag ju träffa mycket. Jag skulle glädjas med henne, men sörja hennes frånvaro. Kom hon sen tillbaka till mig skulle jag glädjas över det, och jag tror inte att vårt förhållande nödvändigtvis skulle ha tagit skada av denna seglats i andra farvatten. (HAHA, vilken otroligt löjlig metafor!)

Om jag blev ratad för någon annan, om min älskade gradvis eller plötsligt skulle dra sig undan, skulle jag bli fruktansvärt ledsen. Men det vore mig främmande att försöka binda henne till mig med hjälp av de gamla vanliga, murkna skuldknoparna, att vädja om nåd eller få henne att "ta reson". Min kärlek till henne skulle inte minska, det fantastiska vi hade haft tillsammans skulle finnas kvar.

Låt oss nu anta att vi i stället hade lovat varandra evig trohet. Vad skulle motivet till det vara? Varför existerar det här känslomässiga vitesföreläggandet, uttalat eller implicit, alls? För att vi ens inte ska inledas i frestelse, förstås, ännu mindre falla för den. Varje gång det börjar rycka i baguetten eller slaska i skrevet ska vi återföras till den äktenskapliga fållan av ringen på vår hand.

Fungerar det? Uppenbarligen inte, eller åtminstone rätt illa. Under en tid binder det oss till varandra, men är längtan ut ur den gyllene buren för stark letar vi förr eller senare reda på nyckeln till låset. Och stannar vi kvar, sker det till en kostnad. Bland annat kan ens känslor grumlas av tanken på Den Andra, av drömmen om frihet.

Kostnad, ja. Ingenting säger att ett öppet förhållande skulle vara kostnadsfritt. Men en kostnad slipper man: skuldbeläggandet. Sorg och saknad och förtvivlan kan uppstå i ett fritt förhållande likaväl som i ett monogamt förhållande. Men jag vill se och ta den risken, inte för att jag är en så fantastisk och fri själ, utan för att den blicken är den enda som känns obeslöjad. För att jag vet att man kan älska fler än en och för att i alla fall min kärlek - håll i er nu - aldrig dör. Och samtidigt är all kärlek exklusiv, eftersom ingen kan ersätta den älskade. Människor är inte utbytbara.

Saknar man ett äktenskapligt manus i sin kärlek så kan man också se såväl den älskade som andra mer objektivt. Man riskerar inte att känna att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet. För hur kan man se, verkligen se, den man älskar om vederbörande också har parametern "äkta hälft"? Eller se, verkligen se, en annan människa som man kanske blir attraherad av, när den samtidigt har förnamnet "förbjuden lockelse"? Trygghet behöver alla människor. Och därför förvillas vi att tro att löften om evig kärlek och trohet skulle innebära en garanti - när vi bara behöver se oss omkring för att upptäcka att det är en "runt hörnet-garanti". Nej, avsaknaden av manus innebär paradoxalt nog större trygghet, inte mindre.

Det handlar inte om mig. Allt det ovanstående är, hur konstigt det än kan låta, en kärleksförklaring. Just nu händer det något mycket märkligt och unikt med mitt liv. Just nu är insatserna mycket höga. Just nu är tanken på att vårt förhållande en dag skulle kapsejsa alldeles outhärdlig.

Min älskling är höggradigt intelligent. Jag älskar intelligenta människor, d.v.s. om man med intelligent inte menar någon som skulle platsa i Mensa (världen är full av huvudfotingar), utan någon som har infallsrikedom, analysförmåga, humor, människokännedom, empati, klokskap, självironi, ärlighet och brist på självsmekande attityder. Någon vars tankar kvillrar och spritter i väg i ständigt oväntade riktningar längs dittills ouppfunna axlar.

Den kärlek som jag upplever just går egentligen inte att beskriva med så trubbiga instrument som ord, men jag ska ändå försöka. Jag älskar allt hos henne. Hennes ärlighet, klokskap, kreativitet, fantastiska humor, sprittande intelligens och språkakrobatik. Hennes förmåga att dra rätt slutsatser av sina erfarenheter, att förlåta och gå vidare. Hennes ömsinthet, omtanke, värme. Hennes ljuvliga kropp, hennes leende, hennes allvar, hennes sorg. Hennes händer på min kropp, hennes kyssar. Hennes totala generositet. Barnet i henne, och barnen i henne.

Jag har förut i mitt liv gång på gång gått i samma fälla och axlat diverse kärleksämbeten, men nu är jag för första gången rent och oförfalskat och totalt förälskad, och det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Hon är min älskade och min bästa vän, och jag vill leva med henne återstoden av mitt liv och dö i hennes armar.

Jag ogillar ordet "sorgearbete". Sorg är en reaktion, inget man får betalt för - om man inte är terapeut. Vi bär på en uråldrig överlevnadsmekanism som talar om för oss att såsom det var i går, så ser det ut i dag. Utan denna "tröghet" i minnet hade mänskligheten varit utplånad i dag. Och det är den trögheten som lurar oss att tro att våra älskade finns kvar hos oss, tills vi upptäcker den bistra sanningen. De finns inte kvar. Jag sörjer dem som inte finns kvar. Det går inte över.

Jag tycker inte om sill. Min favoritförfattare är José Saramago. En idé jag har är att man ska slopa likkistorna. I stället kan man plasta in liken tills de får en tjock, blank yta. Därefter kan man placera dem i familjens högsäte, om högsäten gives i sagda familj. (Det är viktigt att formulera sig så här exakt på nätet, har jag förstått. Man kan till exempel tänka sig att formella högsäten är en bristvara hos vissa naturfolk. Och ingen skugga över dem, de har kanhända annat att tänka på.)

Vilken plastsort som är mest ändamålsenlig för detta ändamål är föremål för ständiga kontroverser bland polymerexperter som Inga-Stina Focher Madrigoulos, Lin-Lo Yotembi och Sir Derek Thistlethwaithe. Men låt dem strida om påvens skägg! Nu ska vi ägna oss åt inplastningens sociokulturella, eventuellt heteronormativa samt religiösa funktion.

Ögonen bör nog vara slutna, annars kan man få en obehaglig känsla av att vara iakttagen när man är sysselsatt med hushållsgöromål som att rosta bröd, något jag ofta ägnar mig åt. (Jag skrev en gång en kontaktannons: "Medelålders man som gillar bullar söker ung, kvinnlig dramatiker". Och fick napp! Nu lever vi lyckliga tillsammans.) Visst ja, nu blev det bullar. Nåväl, jag är väldigt fäst vid bullar också. Men det var ju inte poängen, utan att man s.a.s. kan tappa självaste koncepterna när liket glor, varpå risken är överhängande att formbrödsskivorna (gärna beströdda med vallmofrön av god kvalitet) blir ännu mer cancerogena än man hade tänkt sig. Om nu, låt säga, 13 % (visste ni att man ska ha mellanslag mellan siffran och procenttecknet?) av det rostade brödet i en kultur med inplastade lik med öppna ögon i familjens högsäte blir en eller två nyanser för bruna, med påföljd att de måste kasseras - vem vill väl gå en förtidig cancerdöd till mötes? - så innebär det ett gigantiskt resursslöseri!

Själva orsaken till de till golvet stilla nedseglande eller hastigt, lerklumpsmässigt neddimpande, koncepterna (har inte riktigt kläm på koncepters specifika vikt och vindmotstånd) är alltså en känsla av dåligt samvete över att man envisas med att leva vidare och prosaiskt proppa in föda i sin trut. Där sitter min älskade Signe, i anden förenad med den osynliga kör av hädangångna som släkte efter släkte släpper ifrån sig, men till kroppen sig förvånansvärt lik (no bun intended) - och iakttar mig var i rummet jag än befinner mig. Nej, det blir för besvärande.

När jag var liten hade jag en airedaleterrier som hette Cassi. Jag drack vatten ur hennes matskål ibland, och höll henne i pälsen med hårda barnanävar när jag övade mig att gå.

Far sprutade Myrr ute runt soptunnan, jag minns fortfarande lukten.
Och en gång, när några starka farbröder sågade bort en stor tall från vår tomt, vällde det upp skogsmyror ur stammen, som en fet massa. Jag minns också precis hur det luktade i Norbackes färgaffär på Höglandstorget, där jag plockade upp en död geting när jag var fyra år och sa: "Titta, liten gångfågel."

Jag svor att ta livet av mig om jag inte hade haft någon flickvän innan jag var 25. Fast jag är inte helt säker på denna deadline, den försköts nog en del hit och dit. Hursomhelst så förlorade jag min oskuld när jag var 21, om man inte räknar när jag som sextonåring blev våldtagen på ett sjömanshotell i Tilbury i två och ett halvt dygn. Så sjung hej och hå.

Flickan som invigde mig i kärlekens inte så mystiska mysterier hette Margareta, och hon hade en kamrat som hade ett trumset, Ludwig. Ja inte kamraten, hon hette Eva. Trumsetet var enkelt, men utfört i vacker guldflejk. Senare köpte jag nya hihat-lock som David Bowies trummis hade sålt till Musikverket när de hade en spelning i Stockholm. Jag upptäckte snart varför - de var alldeles för tjocka och sa "klong" i stället för "pfft". Själv hade jag en kamera, en Nikon. Vi bytte, Eva och jag, och det blev början till några år som låtskrivare och musiker. Men jag övergav trummorna för elpiano.

Jag "delade" Margareta med en fransman som hette Pierre. Det var polyamour innan ordet var uppfunnet. Ibland satt vi på Ashoka på Stortorget i Gamla Stan. Nu när jag tänker på saken så är jag rätt bergis på att det är där Chokladkoppen ligger nuförtiden. Jag gillar egentligen inte sommaren, det är för mycket manus över den som Martina säger, men jag tycker mycket om att fika på Chokladkoppen.

Jag tycker inte att man ska ha ett naturligt förhållningssätt till allting. Som i Norrland. Där har man ett naturligt förhållningssätt till snö. Jag vill inte ha ett naturligt förhållningssätt till snö. Eller till myggor. Jag tänker inte på myggor som "mygg". Jag hatar en enda mygga. Fler än fem, så känns det som om undantagstillstånd är utlyst. Jag kan inte tänka, inte slappna av, jag vill bara köpa lite lösgodis och ett paket cigaretter på 7-Eleven, och helst då på natten. Jag vill inte vara karl för min hatt. Jag vill kunna ångra mig och smita undan. Gömma mig för alla mentala fordringsägare, för att inte tala om de ekonomiska, gnomiska.
De där som har en sund privatekonomi, ett arbete som de trivs hyfsat med, tackar som frågar. Och går på Friskis & Svettis. "Nä, krångeljympa är inget för mig, vet du. Här på Friskis & Svettis går det bara vanligt folk i alla åldrar." Sånt skrämmer mig också nåt oerhört; det ligger nåt fascistiskt över att glädjas så åt det vanliga. Och ännu värre är förstås vanlighetselitismen driven till sin spets: det rustika, hemvävda, växtfärgat bräkande. En valkig näve med ett fiskenät. En sup till pölsan innan man går ut med grepen igen. Sånt får mig ofelbart att tänka på en massa andra ångestdrivande saker som Sturegallerian eller att sitta på familjens eget skär utanför Varberg och äta kräftor i augustiskymningen. Herregud, vad är det för människor som vill bo i en nyskurad mikrovågsugn? Jag tror att jag ska lära mig sticka; det är lite anti, sådär. Gå omkring i en snusbrun mysdress och göra kolapaj, bara till mig själv. Jag har aldrig gjort kolapaj, men det låter gott. Och titta på Landet runt.

Och nu har jag alltså blivit pappa igen. Men det finns egentligen inget "igen", bortsett från det numeriska. Situationen är unik. Förälskelsen är unik. Att få ett barn med sina drömmars kvinna är unikt, banne mig. Mina andra barn är också unika och sinsemellan väldigt olika. Och varje födelse är en fullständigt otrolig händelse. Vem är den där lilla pricken som man bara har sett på ultraljud?

Jodå, det finns likheter. De blir till exempel ammade. Man byter blöjor på dem och gullar med dem. På så vis är de lika. Man oroar sig för att de ska sluta andas, ska trilla ur sängen, inte gå upp i vikt enligt tabellen, att de ska bli kolikbarn, inte få några lekkamrater eller någon dagisplats, att skolan ska göra dem lika besvikna som man själv blev. Att de inte ska ha så mycket förtroende för en att de berättar om saker som tynger dem. Att de ska trilla dit på droger, bli påkörda, kidnappade, utnyttjade, bortrövade av någon ny sekt. Att de ska skaffa sig en villa i Stuvsta med stor platt tomt. Att de inte ska bli älskade, att de ska bli utstötta, förnedrade, uttråkade, missmodiga, deprimerade, talanglösa, uppgivna, värdekonservativa, stillastående, fobiska, komatösa. Och så. Man oroar sig för dem så snart man har fått ett blått kors på graviditetstestet. Att de ska födas utan armar och ben och hjärna och näsa och fötter. Att förlossningen ska gå åt helvete så att modern dör eller barnet dör eller båda dör, och så sitter jag där med ett barn utan mor eller en mor utan barn eller utan någotdera.

Allt det där genomlider alla människor som bara har en liten gnutta fantasi. Det är ingenting unikt för mig, och det är ingenting unikt med det barn som frammanar alla dessa tankar - bortsett från att det är en unik människa, en som aldrig har funnits tidigare i världshistorien, och aldrig kommer att få en like.

Oron får man hacka i sig, och det gör jag. Kanske inte gärna, men jag gör det. Det är värt det. Bara det att få se ett litet kladdigt, utmattat människokräk ligga naket på sin mammas bröst för första gången är så oerhört stort att ingenting går att jämföra med det. Att få hålla en bebis huvud i sina kupade händer och se in i de drömmande ögonen. Att hålla de små fingrarna, beundra tårna, känna hur mjuka öronen är. Tvätta den lilla rumpan för första gången. Nosa sin bebis i nacken. Hålla den i sin famn och sjunga den till sömns. Det uppväger med råge all oro och all trötthet och alla andra nackdelar som man kan tänka sig med att ha barn.

Ja, nu blev det visst inte så mycket ordat om inplastningens sociokulturella funktion etcetera, men skriv gärna en rad till mig om du har några reflexioner över ämnet.

Och du? Du är säkert fasansfullt attraktiv, har en mjäll och välsvarvad manslem eller så, men jag är mest här för att hålla kontakten med mina vänner, skriva dagbok och slösa tid på meningslösa diskussioner i forumet. Men om du ändå tänker ragga på mig, läs nedanstående information först!

Är jag inloggad betyder det att jag vill knulla. Är jag inte inloggad betyder det att jag vill knulla. Om jag raderar mig från Qruisern betyder det att jag vill knulla. Om jag slutar andas och hamnar i respirator betyder det att jag får svårt att knulla. Om jag knullar betyder det att jag verkligen kan knulla och alltså inte exempelvis har fått hjärninfarkt. Det är inte så dumt, att kunna knulla, alltså. Själva knullandet kan i och för sig vara rätt misslyckat, särskilt om det förväntas nåt annat av en, som att servera lunch på ett äldreboende, så kapaciteten är inte enbart relaterad till den fysiska förmågan eller erfarenheten av hur två eller flera kroppar (jag tror att man måste vara minst två) interagerar i en knullsituation.

Jag är med i följande klubbar: Fistdemokraterna, Hamstermassage till minne av Förintelsen (Vi får aldrig glömma!), Vi som har tänder på babymassage, Bipolära bipolare samt Tullinge brädgårds gaykontoristkör. Hjärtligt välkommen att skriva till mig! Många snuskiga förslag vill jag ha. Är du en straight-acting citykille så kanske vi kan träffas på US Video och leka med min elektriska brödsåg. Bilden, ja... Ja, det är faktiskt jag! Eller snarare min lilla rumpa *rodnar*. Och :) och ;) och *asg* och *ler* och andra flinisar som strängt taget borde förbjudas, ja nu minns jag en annan klubb som jag grundade, Smileyfri zon.