lördag 16 augusti 2008

Riddarna av den borgerliga skepnaden

I dag publicerar Sveriges grinigaste morgontidning två ledare på temat "Kejsaren är naken." Så befriande att få läsa hur det egentligen är! Så skönt att någon vågar stå upp för sanningen: att det minsann är skillnad på pojkar och flickor och att de traditionella normerna hotar att trängas undan av en relativism där allt är tillåtet.

Den första att bryta en lans för den gamla goda tiden är Per Gudmundson, som yrar om att tusen års evolution minsann har lett till att pojkar och flickor väljer olika ämnen i skolan. Men nu hotas detta naturliga urval av moderaternas egen utredning om jämställdhet i skolan. Det som får Gudmundsons larmklockor att ringa är att miljöpartiet diggade de förslag som framfördes - hu!

Den moderna barndomspsykologin visar att barns utveckling är en mycket komplicerad historia som inte går att förklara tillfredsställande med en enda, stor teori. Barn har olika förutsättningar beroende på såväl arv som miljö, men de är inte olika i grunden för att de har snopp respektive snippa. Reaktionärer gillar förstås inte de här insikterna, lika lite som företrädare för intelligent design vill kännas vid att människan och dinosaurerna aldrig har levt parallellt. Och inte bryr de sig om att läsa på - i stället bekämpar de väderkvarnar. Det går inget vidare.

Den andre stolte riddaren är den av Gud beskyddade egenföretagaren Göran Skytte som redan på 70-talet insåg att allt tal om fri kärlek och sexualiteten som befriande kraft var nys. Han säger sig ha bevittnat ormgropar, och jag hoppas att det gav honom en viss tillfredsställelse även om han inte fick vara med. Nu förklarar han att journalister fungerar som grindvakter och uppmanar sina forna kolleger att inte släppa igenom vad som helst, inte försöka upphöja horeri och homosexualitet till norm. Som om det låg i deras makt.

Ja, det är ett sorglustigt skådespel. Jag tror att jag ska spara de här ledarna och visa dem för mina barnbarn.

Den som vill höra en rolig replik till kommentaren om "det funkade inte på sjuttiotalet" kan se det här videoklippet, en paneldiskussion om alternativ till mononormen. Och den som vill läsa en verkligt intressant artikel om begreppet "sanning" klickar lämpligtvis här. "Tro inte på allt som är sant", lär Nietzche ha sagt. Varför han hade rätt inser den som läser Kristina Nordqvists artikel.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, Niklas, kul att du bloggar!
Kristina Nordqvists artikel var mycket intressant.
Den fick mig att fundera lite.
Hon skrev: ”Kunskap antas vara antingen baserad på en "objektiv verklighet" eller beroende av det mänskliga tänkandet.” Men båda förhållandena gäller ju. Vi är alltid bundna av de gränser vår biologi sätter för vårt tänkande, men samtidigt vore det bra förmätet om vi hävdade att det inte fanns en objektiv sanning om världens tillstånd som existerar oberoende av oss.
Att inta ståndpunkten att det inte finns sanningar är lika futilt som att säga att det inte finns nån fri vilja. Båda ståndpunkterna kan förstås försvaras ur ett filosofiskt, och även biologiskt perspektiv, men i vår vardagliga fysiska strävan är det värdelösa ståndpunkter. De hjälper oss inte att orientera oss i verkligheten med dess krav på generaliseringar, alltså fördomar, för att göra det dagliga livet förutsebart och hanterbart. Det relativistiska förhållningssättet är en god krydda i lagom doser. Det gör oss till mer toleranta individer, och det är ju inte det sämsta.

Varje etablerad sanning ska vid varje tidpunkt ifrågasättas, men kritiken måste bygga på att man funnit bevis för att kunskapen är falsk, inte på att det inte kan finnas nån sanning. Kunskapen om den fysiska världen har ju ökat genom århundradena.
Jag tycker att hon är för fixerad vid själva ordet "sanning". Det handlar om vår kunskap vid en viss given tidpunkt. Att varje gång säga att ”det är det här vi tror på just nu" skulle bli lite omständligt.

Du skriver: ”...men de är inte olika i grunden för att de har snopp respektive snippa...”
Forskning har visat att hjärnorna hos män och kvinnor faktiskt skiljer sig åt. Invändningen kan då vara att hjärnan formas av de erfarenheter – uppfostran, miljö – barnet utsätts för. Lite av hönan eller ägget. Men mycket tyder på att det inte är en heltäckande förklaring.
En forskare (jag minns inte namnet) fann att flickfoster som exponerades för testosteronduschar i moderlivet, beroende på sjukdomar hos modern, uppvisade ett typiskt "pojkbeteende". De blev helt enkelt typiska pojkflickor.

Jag har svårt att förstå att det skulle vara hemskt om könen faktiskt statistiskt sett uppvisar skillnader som har ett biologiskt ursprung.
Det finns statistiska sannolikheter, men dessa ska inte påverka hur varje enskild individ blir bemött eller sätta gränserna för vad vi tror att denna individ förmår. Det är väl snarare det vi ska sträva efter än att försöka bevisa att vi alla är lika.

Jag tog mig inte igenom hela paneldebatten om mononormen, så jag kan ha missat nåt som motsäger det jag skriver nu. Det är helt okej för mig om folk lever i polyamorösa förhållanden, men om nån förespråkar förändringar av våra lagar för att förbättra villkoren för dem som lever i såna relationer bör kanske tänka på att polygami tillämpas i vår näst största religion - islam. Kvinnor som lever i familjer med flera fruar har ofta inte själva valt det livet. De ser sig nog inte som polyamorösa utan snarare som ganska maktlösa. Att tillåta polygami innan vi hjälpt dessa kvinnor (de finns även här i Sverige) vore ansvarslöst.
kollegan Ulla W

Niklas Hellgren sa...

Hej, Ulla!
Det var mycket på ett bräde och jag hinner inte svara så utförligt som jag skulle vilja, men lite vill jag ändå tillägga. Att världen existerar oberoende av oss är inte samma sak som att det finns en objektiv sanning om denna verklighet. Vem skulle sitta inne med den och hur skulle man kunna verifiera den? Det vetenskapen försöker göra är att beskriva världen på ett så adekvat och objektivt sätt som möjligt, men vetenskapen (även naturvetenskapen) är kontextberoende och begränsad av vår förförståelse, vilket gör dess ”sanningar” föränderliga. Det är mer fruktbart att se exempelvis psykologiska eller astronomiska teorier som modeller som är bättre eller sämre lämpade att förklara vissa samband än som försök att gradvis närma sig ”sanningen”. Alltså är inte omkullkastade teorier bevis för att det gamla tänkandet var ”falskt”, utan för att man nu har hittat en bättre fungerande modell.
”Att inta ståndpunkten att det inte finns sanningar är lika futilt som att säga att det inte finns nån fri vilja”, skriver du. Men det förhärskande paradigmet i Västerlandet är snarare en benhård tro på den fria viljan, det jag brukar kalla en av vår tids mest överreklamerade uppfinningar. Att den är det inser man lätt genom att se sig om på gatan. I en värld där den fria viljan och förnuftet rådde skulle ingen vara överviktig eller röka, till exempel.
Vårt behov av skapa strukturer brukar av psykologer kallas för ”kognitiv lättja”, vilket är ett roligt uttryck, tycker jag. Denna lättja hjälper oss, som du skriver, att göra livet förutsebart och hanterbart, men den har sitt pris. Precis som man brukar säga att sanningen är krigets första offer så är mångfalden den kognitiva lättjans första offer – det uppstår så många ”sanningar” i vardagen att vi blir låsta i vårt tänkande. En sådan ”sanning” är att pojkar och flickor är i grunden olika till temperament, benägenhet för fysiskt aktivitet och så vidare.
Det finns vissa skillnader, ja. Exemplet som du nämner på ”prenatal androgenexponering”, som det så fint heter, visar att flickor som duschats på det viset uppvisar ett pojkaktigare beteende. I vår kulturella kontext, vill säga, en kontext som är starkt könsdikotomiserande. Det finns väldigt många kulturella föreställningar om barn. Vi i Sverige tycker till exempel att det är viktigt att barn är självständiga, frigör sig från sina föräldrar och kan vara öppna mot främmande människor (men inte för öppna). I andra kulturer premieras i stället ett symbiotiskt och samarbetsinriktat beteende, och hos Chewongfolket i Malaysias regnskogar uppmuntrar man till ett ängsligt och försiktigt beteende framför ett som uppvisas av barn med en ”energisk lever”. Här är nämligen sanningen att karaktären sitter i levern (ett organ som ju ansågs hysa själen även i Europa för inte så längesen), och man har ingen föreställning om att pojkar och flickor skulle ha olika karaktärer.
Att det finns skillnader mellan barn som inte enbart beror på miljö och kontext är ingenting barndomspsykologer förnekar. Vissa är till exempel försiktigare än andra (har inte en sån energisk lever), och graden av resiliens, (ung. psykologisk motståndskraft) verkar också vara delvis medfödd. Men just nu bygger den bästa förklaringen av barns utveckling på en modell där personliga egenskaper och miljö samverkar i ett ömsesidigt påverkande växelspel, för att nu förenkla starkt. Barnet är förankrat inte bara i en kulturell kontext, utan även i en samhällelig och institutionell. Det formas i - och formar - sociala nätverk genom ”arbetsmodeller” av omsorgspersoner som familj och förskola, det upplever konkreta samspelsepisoder som det tolkar med hjälp av omsorgspersonerna och alltihop är en process som äger rum efter en tidsaxel. De gamla ”stora” barnpsykologiska teorierna har fallit som korthus, inte minst de freudianska. De funkar helt enkelt inte för att beskriva en komplex verklighet och de stora variationer man kan se. Någon ersättare kan inte skönjas, i stället kryllar det av miniteorier och ny forskning som bara tar upp en liten aspekt av det vi kallar pojkar och flickor.

Och det ser jag inget problem med – tvärtom! Om vi kan konstatera att vi behöver många förklaringsmodeller, att en enda ”stor berättelse” inte täcker in det myller vi empiriskt kan konstatera föreligger, vore det då inte förmätet och ofruktbart att sträva efter en sådan? Det är också undertexten i mitt blogginlägg: ledarskribenterna verkar ha drabbats av panik inför en föränderlig och mångfasetterad värld och trevar då efter det svärd som ska upplösa den gordiska knuten. Gudmundson vill tillskriva evolutionen det faktum att pojkar och flickor i det svenska samhället förefaller vara olika funtade. Skytte vill att det ska finnas en norm som är bra för alla. Båda tar de spjärn mot en inbillad ”sanning” och därmed blir deras argument väldigt banala.

Slutligen: polyamoridebatten och hur en förändrad lagstiftning bör se ut för att å ena sidan trygga barns rätt till en vårdnadshavare som inte är biologisk förälder, å andra sidan inte medföra de nackdelar som du skisserar, förtjänar ett eget blogginlägg. Jag får se om jag orkar skriva det.

Anonym sa...

”Att världen existerar oberoende av oss är inte samma sak som att det finns en objektiv sanning om denna verklighet. Vem skulle sitta inne med den och hur skulle man kunna verifiera den?” Är verkligen människan är alltings mått? Det är den klassiska frågan. Om ett trädd faller utan att ett öra hör det, har det då hänt? Vilket jag anser att det har.
Visst är det så att vår kunskap alltid är begränsad, men att därav dra slutsatsen att det inte finns nån objektiv sanning är inte bevisat.

Det var intressant det du beskrev kring ”kognitiv lättja” och vilken bra benämning.

Frågan om den fria viljan är intressant. På ett makroplan anser jag att vi inte har nån fri vilja. Vi är bara konsekvensen av vår biologi och vår miljö. Men på mikroplanet är det en värdelös attityd. Vi måste leva som om vi hade en fri vilja med fullt ansvar för våra handlingar. Det är det enda som ger livet en mening.

När det gäller barn, eller egentligen alla människor, så har varje individ rätt att bemötas utan krav på att uppfylla vissa förväntningar på grund av sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet o.s.v, men om vi accepterar att det kan finnas egenskaper och preferenser som är vanligare hos kvinnor respektive män då kan vi också acceptera att vi aldrig kommer att få en 50/50–värld där kvinnor och män har samma representation på alla områden. Strävan efter rättvisa kan leda till lidande och orättvisa. För att knyta an till den gordiska knuten så är ju även Salomo och förslaget att stycka barnet aktuellt i det här sammanhanget.

Det var trevligt att stöta på din blogg och ventilera lite tankar. Jag kommer nog att titta in igen.

Ulla

Niklas Hellgren sa...

Jag tycker att själva sanningsbegreppet är innehållslöst. Som Kristina Nordqvist påpekar så gäller heller inte Poppers falsifieringsaxiom "sanningen" utan vetenskapen. Ingen har väl påstått att det går att bevisa att det inte finns någon sanning - det blir ett resonemang som biter sig självt i svansen. Det enda vi kan göra är att försöka granska den verklighet vi lever i med så goda redskap som möjligt - och de är ofelbart kontextbundna. De stora och trösterika berättelsernas tid är över för längesen, vilket kan skapa en känsla av osäkerhet. Vad ska man stödja sig på? Eller också omfamnar man denna myllrande mångfald utan att klamra sig fast vid något abstrakt begrepp om "sanningen" som rättesnöre.

Om vi ska kunna enas om att vissa egenskaper är "manliga" och vissa "kvinnliga" måste vi först enas om att den dikotomin är giltig - vilket jag och många med mig inte gör. Att det finns väldigt många företeelser som är genuskodade är en helt annan sak.

Reaktionärer som Göran Skytte älskar att leka att de sitter inne med "den måhända obehagliga sanningen" att pojkar är si och flickor så, att evolutionen bestämmer ditten och datten och att det finns en gudi behaglig norm som är grundad i...sanningen. Därför är det viktigt att inte bara visa hur grunda deras teorier är (till exempel när det gäller barndomspsykologi), utan även bestrida deras sanningsmonopol. Tycker jag.