torsdag 14 augusti 2008

Leka med dockor

Jag läser ett utdrag (Dear Femmes of Power) ur Ulrika Dahl och Del Lagrace Volcanos bok Femmes of Power: Exploding Queer Femininities i tidskriften ful (2:08). Det är inte så helt lätt att haja den där femmepositionen, men om jag förstår saken rätt så går den ut på ett återerövrande av femininiteten minus objektifiering och den manliga blicken, plus medvetenhet och reflexion. Många är flator, men jag antar att man kan vara femme och hetero. Då blir det ännu lite svårare att urskilja var gränsen går mellan klassisk femininitet och femmeininitet.

Dahl säger i en intervju i tidskriften: "Varje gång du försöker ringa in det kommer du att hitta ett undantag, det hänger ihop med många olika normer kring ålder, klass, etnicitet, kroppsideal, sexualitet och så vidare. Förenklat kan man väl säga att femmes sällan är straighta, att queer femininitet både leker med och rubbar normativ femininitet, att den är internationell och ofta utmanar samhällets skönhetsideal."

I lambda nordica 1-2/Volym 13 (2008) skriver min vän (ett faktum jag måste framhäva) Matti Ridenfeldt i sin artikel om Lion Kings historia att dragkinging "verkar helt ute" och att "stråkastarljuset har flyttats över till queerfemininitet och burlesk." Och det märktes ju på Europride, till exempel. I bästa fall kan man se det som ett framsteg - eller också är det bara ett tecken på hur vilken liten landsortsteater Stockholm är. Jag tycker att det är synd, för kungande behövs.

Numret av lambda nordica heter för övrigt "Kungar och drottningar" och är ett slags startskott för forskningsfältet "dragstudier". Det markerar också att tidskriften i fortsättningen är till för att "dryfta, sprida och diskutera homo-, lesbisk-, bi- och transforskning”, alltså inte bara homofrågor. Schyrre av er. Den som vill veta mer om queer femininitet kan här läsa Dahls artikel "Kopior utan original" (titeln är ett Judith Butler-citat om att genus är en kopia utan original) som vill ställa frågan: "...vem imiterar egentligen vem?" Ja, jag undrar lite. Är inte femme en kopia med ett original? Nej, säger Dahl (och Butler), för "kvinnan med stort K finns inte - annat än som ouppnåeligt ideal som vi i bästa fall (här och nu i alla fall) med hjälp av en beauty box och andra teknologier (...) kan efterlikna med varierande framgång."

Det här är också vad Judith Halberstam skriver om i Female Masculinity (Duke University Press 1998): ytterändarna på spektrumet maskulin-feminin (man-kvinna) är det som utgör dikotomin, och just det att de är så ouppnåeliga gör paradoxalt nog också att dikotomin blir livskraftig och flexibel, går att lägga som en kvävande matris över alla de mellanlägen som vi gestaltar. Och försöker man bana "en tredje väg" genom genusdjungeln så bekräftar man bara dikotomins giltighet. Återstår att gilla läget, fast med en ironisk knorr? We are the Borg. Resistance is futile.

Det är naturligtvis djupt orättvist, men jag kan inte låta bli att tänka: "Typiskt tjejer. Jämt ska de leka med dockor." En av de allra mest uttjatade illustrationerna till artiklar om unga flickors självskadebeteenden eller så är Barbiedockor i olika arrangemang. "Kolla här: så här ser idealet ut och se vad det leder till", liksom. Snälla, kan vi inte få slippa Barbie snart? Femmepositionen är däremot ganska ny, men inger mig lite av samma associationer. Om man ska tolka den som ett självläkande självlekande (jag säger inte att det är rimligt) så blir det svårt att se den som särskilt explosiv. För mig känns den ganska intern, snudd på elitistisk. Tänker jag och inser i samma ögonblick att det är bra förmätet av mig som kukbärare att uttala mig i frågan. Men jag tänker på alla de andra, på de "typiska" heterobrudarna i Nälsta för vilka vägen till ett erövrande av subjektspositionen är så lång den dag de bestämmer sig för att bryta upp. Funkar femmeinismen som strategi för dem, eller riskerar de att bara marschera baklänges in i radhuslängan? Det vore bra om det fanns en genväg, men jag är osäker på om man kan snabbspola förbi hela den gegga som Ulrika Dahl och hennes polare har tvättat av sig.


Själv undrar jag var jag ska (om jag nu ska det) placera mig på den här kartan som (gudskelov) ständigt ritas om. Finns det en queer maskulinitet som jag kan ikläda mig - fast utan yttre attribut? Om det för en utomstående icke-queer heterosexuell kan vara svårt att urskilja en femme så borde det vara ännu svårare att urskilja en som har maskuliniteten som mask, en "mask-ulin". Men jag tror att jag är en sån, vilket gör mig lika osynlig som femmearna (puh, vilken böjning) kan vara. Som bisexuell i ett olikkönat förhållande med en annan bisexuell är jag på ytan ungefär lika explosiv och provocerande som en burk Fanta. Hej, jag är mask-ulin. Eh... Hej. Fint väder vi har i dag.

Jag tänkte en gång när jag såg mina söner springa omkring nakna att jag själv klär ut mig till man när jag klär av mig. Det är faktiskt så jag upplever det. Men jag är maskulin även påklädd, om än på ett rätt mjäkigt vis, om än jag använder mascara ibland. Nån sarong äger jag inte. Min maskulinitet är inte byxbögens (straight-acting bögens), inte byggjobbarens och inte transpersonens. Min ftm-kompis är mycket mer maskulin än jag. Jag skulle kunna kunga precis som en dragking genom att sminka på mig skäggstubb, men känner mig inte lockad av just det experimentet. Då skulle jag hellre transa på heltid i några veckor, för att lära mig ett och annat. Problemet med det vore att även mina barn skulle tvingas ut i rampljuset, och det vill jag inte utsätta dem för. Och jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av att förhålla mig ironiskt till, citera eller låna maskulinitet. Jag gillar inte manlig maskulinitet, den ger mig bara dåliga vibbar. Att jag själv har jeans och t-shirt beror enbart på att jag inte orkar tänka för mycket på hur jag klär mig, parat med ett visst mått av feghet och bekvämlighet. Och fattigdom – jag har inte råd med nåt annat, mitt klädkonto är kanske 50 kronor i månaden. So I'm fucked, liksom, på ytan. Och sorgligt unfucked på djupet, men det går ju att fixa.

Marty kallar mig sin prinsessa. Det tycker jag är vackert och snällt sagt. Hon säger att jag är som Marco ser ut. Så vill jag gärna vara, för Marco är en alldeles ljuvlig person. Men jag vet inte, jag. Pia har kallat mig "den mest kvinnliga man hon känner". Tack, tack, men måste jag hyllas i alla tonarter bara för att jag gör det självklara? Jag vill inte ha den där Claes Borgström-glorian, och jag märker ju hur jag upprepar gamla trötta mönster i vardagen, även jag. Det är så enkelt för mig att ta plats, det är en sån skillnad på mig och Barba Sarong, Barba Perser och Barba Valpfett när vi rör oss i det offentliga rummet. Jag tänker inte oja mig om att det är jobbigt att vara man och feminist, för det är det inte. Men jag är medveten om mina privilegier och önskar ingen särbehandling bara för att jag har pillesnopp.

Nej, jag vet inte om jag är mask-ulin. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte känner mig hemma någonstans. Jag hör inte hemma bland dagispapporna (en klänning skulle varken göra från eller till), inte bland heteromännen, inte bland byxbögarna, inte bland fjollorna, inte bland transorna, inte bland... Jag älskar dem allihop, för all del. Även om jag av princip hatar män, som sagt. Jag kan avundas dem deras gemenskap, förvisso; jag har alltid känt mig utanför gemenskaper som jag inte vill tillhöra, men jag hör inte hemma. Det är en smula plågsamt, men i grund och botten väldigt skönt. Och jag slipper leka med dockor: se där ännu ett manligt privilegium.

3 kommentarer:

malte sa...

Var är förresten bögarnas motsvarande till femme-flatorna? Som leker med maskulinitetens attributer på ett queert sätt? Jag tror inte ens att de går att hitta bland Bögjävlar-generationen. Fast jag kanske missat nåt...

Fru zophie Klon sa...

Det finns undersökningar som jag just nu för stunden inte kommer ihåg författarna till där man gör en annan indelning än den dikotoma. I din uppräkning saknar jag androgynitet, då inte i den ofta slafsigt använda betydelsen både man och kvinna. I den forskningen som jag tänker på finns även en fjärde kategori, den benämns ungefär som en icke-bestämbar könstillhörighet, den anses som provocerande då den är ickekategoriserande men ändå kläms in i en mall, kanske skulle man kalla den könslös i en hemmagjord översättning. Själv tror jag att det finns glidande skalor som är föränderliga i alla dimensioner, om en människa fastnar i enbart en dimension måste denna person antagligen vara omgiven av en starkt begränsande omgivning av icketillåtande natur. Jag förstår att det här blev rörigt men jag kan inte låta bli att skriva lite från höften. Glöm inte att du är min Prince, en glödande last ;-)

Niklas Hellgren sa...

Malte: Ja, det undrar jag också. Fast jag har sett att någon/några i själva Bögjävlargänget har helskägg. Kanske är det ironiska hornceller, jag vet inte.

fru zophie klon: Jag vet inte riktigt vad du syftar på, om det inte är det här med själva det fysiska könsbestämmandet? I så fall är jag med. Man räknar ju med tre parametrar för fysisk könsbestämning: gonader, kromosomer och fenotyp. Och sammanhangen kan vara nog så oklara och blandade. Ett exempel i högen är "XXY-individer" (Klinefelters syndrom), ett annat är androgenokänslighetssyndrom i olika grader där total androgenokänslighet leder till att man hos dessa flickor i puberteten upptäcker att de saknar inre kvinnliga genitalia. Listan kan göras lång och det finns verkligen "mellanting" även om man numera undviker att tala om hermafroditism. Nyfödda som verkar ha oklar könstillhörighet utreds av multidisciplinära DSD-team, där DSD står för disorder of sex development.

Så även när det gäller det rent biologiska är dikotomiseringen falsk, och därför borde vi sluta tala om "de båda könen" eftersom det är lika giltigt att tala om flera.