måndag 9 april 2012

När män har för korta shorts

Vem är snyggingen på bilden här? Bögikonen? Ser ni det inte direkt får ni svaret längst ned.

Tänk er ett par långbyxor på honom så känns han genast allt annat än bögig. Hela maskuliniteten, eller bristen på densamma, kan alltså sitta i byxorna. Shorts på män ska vara långa, annars är mannen antingen omanlig, det vill säga feminin, det vill säga bögig, eller så gör han sig till allmänt åtlöje genom att inte förstå koden eller inte bry sig om den. Han är en fult klädd tönt. Eller en fult klädd bög, om man sätter på sig den heterosexuella blicken. Här kommer nästa exempel, en basketspelare.


Hans shorts är också korta, men inte åtsittande. De har en funktion och är inte så mycket till för att framhäva hans rumpa eller paket som att vara bekväma att spela i. Att han ägnar sig åt idrott gör honom till en idrottsman, ett av de hegemoniska maskulinitetsidealen. Inte är väl han bög? För det är ju inte idrottsmän, utom särfall som Anton Hysén. Men han sitter liksom lite fjolligt. Nåt misstänkt är det trots allt.

Jag kanske ska säga nåt om hegemoni innan jag går vidare. Enligt ordboken betyder det "ledarställning" och kan till exempel användas om staters dominerande ställning, som Storbritanniens under 1800-talet. Men enligt marxistisk teori är det även den makt över samhällssyn och människoskyn som den ledande klassen utövar (förutom den ekonomiska och politiska). Antonio Gramsci var väl den som gjorde begreppet känt. En hegemonisk bild av, låt säga, människan som en fritt väljande och rationell individ är inte bara dominerande, den är också mer eller mindre osynlig. Den är så allestädes närvarande i våra medvetanden att den framstår som naturlig och oundviklig.

På samma sätt är det med maskulinitet. Den maskulinitet som innehar ledartröjan är den som får våra medier att hylla Zlatan, inte bara som fotbollsspelare, utan som ett slags halvgud, en man vill vara nära, en man vill efterlikna. Andra exempel på hegemoniska maskulinitetsideal är den framgångsrike affärsmannen, politikern som far runt i världen och skakar tass med statsöverhuvuden, eller pokermiljonären, kärnfysikern (alla kärnfysiker är såklart män) och så vidare. Nu kan tyvärr inte alla män nå upp till dessa ideal, men även en bollrädd, rund pojke med glasögon som alltid blir vald sist på gympan tenderar att heja på sitt landslag. Man förenas för en stund i ett broderskap som går ut på att hylla de starka. Sen återgår allt till det vanliga. Behöver jag säga att heterosexualitet ingår i det hegemoniska manlighetsidealet?

Med ovanstående i åtanke inser man att det här är är ännu en man som gör bort sig:


Han är musiker, ett maskulinitetsideal. Ändå blir det så fel. Bilden brukar visas i diverse sammanställningar över De sämsta skivomslagen. Jisses, han tänker att han ska vara lite sexig och relalalaxad, men förstår inte att den homofoba blicken genast gör honom till bög. Stackars jävel, liksom. Vilken tönt. Eller så är han verkligen bög och vad har han då i offentligheten att göra?

Nästa bild:

Visst är det här en maskulin man? Han stirrar nästintill aggressivt in i kameran. Han skiter i vad du tycker, och förresten är han upptagen av att äta ett äpple. Han är kortklippt, muskulös och har glajorna uppkörda i hårfästet. Miljön är allt annat än insmickrande - inte poserar han väl? Eller också gör han just det. För allt som är rätt med honom blir så fel eftersom han visar rumpan i sina Daisy Dukes, alltså avklippta och avslöjande jeans. Så här ser förresten självaste Daisy Duke ut, en tv-seriekaraktär, spelad av Catherine Bach:


I vårt samhälle är det helt okej att se ut så här. Hon är ju kvinna, och ju mer en kvinna visar av sin kropp, desto bättre. Hon kanske inte skulle få dela skrivbord med Annika Falkengren, men va fan. Hon har ju sitt eget kapital i form av sin kropp, sitt långa hår och sina symmetriska drag. Vem den heterosexuelle mannen skulle föredra som sexualpartner behöver man inte fundera länge på. Maskulinitetsidealet kräver ett motsvarande femininitetsideal, och så här ser det ut.

Jag ska inte skriva så mycket mer. Nedan följer ett antal bilder av män i "för korta" shorts, och jag hoppas att ni ser på dem med en viss förståelse, kanske rentav ömhet? Det här är ju män som faller utanför normen. Vissa gör det med stolthet, åtminstone i en Prideparad. Andra tänker kanske inte så mycket på normen. Alla får finnas. Ingen ska behöva hånas. Vissa av dem är snygga, tycker jag.











Jo, mannen längst upp? Det är John Wayne. Apropå hegemoniskt maskulinitet.

1 kommentar:

Agnes Arpi sa...

Hej Niklas.
Jag saknar dig sedan jag tog bort Twitter och du tog bort Facebook. Min kille Anders hälsar också, han gillar din blogg.

Hoppas du mår bra!