De manliga dygderna, del 1: allvar

Allvar är en väldigt manlig egenskap, tycker jag. Allvaret kan i sina bästa stunder till och med vara maskulint. Att älska under tystnad: tänk spända käklinjer, tänk muskeltonus. Å, jag blir så kåt. Jag vill falla i det brädhårda famntaget, låta mig föras bort till de finska tonerna av en borrhammare från Hilti. Men jag rycks med – låt mig förklara vad jag menar. Med allvar menar jag alltså inte allvar i största allmänhet, utan manligt allvar. Kvinnor kan vara allvarliga, det ska villigt erkännas, men kan ni tänka er en konstruktion som ”kvinnligt allvar”? Nej, vi lämnar kvinnorna därhän och koncentrerar oss på människan. Allvaret som dygd, för allvar är en dygd, i alla fall är manligt allvar en dygd för manligt allvarliga eller allvarligt manliga män. (Maskulina män är ofta lite ytligare, hos dem blir allvaret inget som man måste ta på så blodigt allvar. Nej, i det fallet är det lite mer som Börje Salming eller nån träslöjdsmagister, tiokampare eller Vi Som Tar Avstånd Från Våldtäkt I Härnösand. Manlig maskulinitet med vidhängande allvar: lite ytligare, lite underklassigare. Man kan den till leda.)

Manligt allvar tillhör medelklassens män. Det kan vara unga män som uttrycker allvarliga tankar om konsten och livet, eller äldre män. Är allvarliga män över 76 år räknas de som visa. En gång var de allvarliga unga männen förmodligen arga unga män, men nu tar de det lite mer piano (inte för att de FÖR SITT LIV skulle använda uttrycket ”ta det piano”). De har slutat flamsa, och när de dricker så klappar de inte brudarna i rumpan, för de umgås inte med brudar, alltså finns det inga brudrumpor att klappa eller göra allt det där andra sköna med som de trängtar efter när allvaret får brunstblandade molltoner. Nej, manligt allvarliga män umgås med kvinnor, såklart. Men det är egentligen inte heller sant, för de umgås nog snarare med Kvinnan. Och Kvinnan förstår de sig på, den ene bättre än den andre. Sånt skänker status. – Jag tycker om starka kvinnor, säger Jens och Hannes nickar allvarligt. Sen går båda hem och totar ihop (skulle de ALDRIG säga) ett stycke centrallyrik där Kvinnan står i centrum. Diskar gör allvarliga unga män gärna, säger de. Man tänker så bra när man diskar, serru (skulle de ALDRIG säga).

Sex, då? Har allvarliga män sex? Nej, haha, det var förstås en dum fråga. En allvarlig man älskar. Med sin kvinna. Och han är faktiskt (skulle han nog säga med viss emfas om han var på örat) heterosexuell. Inte så att han har något emot bögar – han känner flera stycken. Men han är homosocial, inte homosexuell. Kvinnan ler, det är förspelet. Hon flabbar inte, gud förbjude, men ler sensuellt, nej vänta…sinnligt! Hon ler sinnligt medan de mörka ögonen faktiskt är allvarliga och sen möts de i en kyss – ja, inte ögonen, det vore ju både svårt och faktiskt ganska äckligt, nej munnarna. Mannens och kvinnans mun. En kyss som smakar vin och en viss sötma (metaforisk eller faktisk). Därefter älskar de under tystnad. En cigarett. Den sista slurken (skulle han ALDRIG säga) av en vit Bourgogne, sen - nej, därefter – sätter han sig – nej, slår han sig ner vid sin Mac om det inte finns någon skrivmaskin till hands. Han har funderat på om han skulle börja säga ”ordbehandlare” men kom fram till att det vore lite väl professorsaktigt. Nåväl, han slår sig ner vid sin Mac. Och analyserar ett kvinnoöde.