"I'm not gay, but my boyfriend is"

1972 kastade Idi Amin ut samtliga asiater, 70 000, ur Uganda (”vilket fick svåra följder för landets ekonomi” skriver NE). En stor grupp var av indisk härkomst, och de som hade valt ugandiskt medborgarskap vid självständigheten tio år tidigare blev nu statslösa. (De mer lyckligt lottade hade brittiskt pass och äter i dag fish & chips, men det är en annan historia. Ett intressant ämne för en studie vore annars om inte den brittiska mathållningen kan få vem som helst som inte är infödd att krisa.) Ungefär 800 av dessa hamnade via insatser av FN i Sverige. I kursen ”Delaktighet, identitet och makt – konstruktion av normalitet, genus och etnicitet” läser vi nu bl.a. ett kapitel av Catarina Nyberg i boken Meningsskapande och delaktighet. Kapitlet heter ”Identitetskonstruktioner i ett svensk-uganda-indiskt sammanhang” och handlar alltså om dessa uganda-indier i diasporan. Hur kategoriserar de sig själva, hur ser de på sin sociala identitet? Och vad ska man kalla den? Gamla uttryck som ”bindestrecks-identitet” eller ”dubbel identitet” bygger ju på en binär, statisk och essentiell syn på såväl identitet som etnicitet.

När informanterna i Nybergs studie, barn till de ursprungliga flyktingarna, ombeds definiera ”det indiska” så tar de upp ursprunget, språket (oftast gujarati), religionen, maten, den urgamla kulturen, Bollywood-filmen etcetera, alltså det indiska som de bär med sig överallt. De har också ett stort, internationellt nätverk som består av indier i förskingringen. Men när de har besökt Indien har de känt sig som de turister de de facto har varit (jag älskar såna där slumpmässiga upprepningar som ”de de”).
De hör helt inte hemma där.

På frågan om sin personliga identitet svarar de att de är svenska. ”Jag känner mig som svensk, även om jag inte ser svensk ut. Jag är född och uppvuxen i Sverige, talar perfekt svenska, har många svenska vänner, älskar Sverige… Mina indiska vänner säger att jag är mer svensk än indier – och det gör mina svenska vänner med.” (Citat fritt ur minnet. Fy på mig.) Den geografiska, vardagliga identiteten är alltså ”svensk”. Samtidigt behandlas de ibland som ”invandrare” och tvingas förklara sig, så att säga komma ut som uganda-indier, förklara att de är födda här och t.ex. inte är adopterade. Vad kallas en sådan identitetsblandning? Nyberg påpekar att begrepp som hybriditet och mosaik-identitet inte riktigt duger; hennes informanter värjer sig mot att bli kategoriserade som ”svensk”, ”indier”, ”uganda-indier”, etcetera. De är varken eller - och både och; den påtvingade kategoriseringen leder samtidigt till identifikation och utanförskap. En hybrid borde ju vara en lyckad blandning, ett amalgam som är starkare än sina ingående beståndsdelar.

Men man kan se dessa kategoriseringar som flerkulturella och dynamiska, föränderliga i tid och rum. Och den individuellt svenska identiteten och den kulturellt indiska kan ses som komplementära. De kan säga: ”Jag är svensk, men vi är indier.” Coolt, va? Man är en svensk, men en annorlunda svensk. Irving Goffman har ett underbart uttryck för det här: ”normala avvikare”.

Om ni tycker att det här verkar komplicerat så har ni rätt. Min redogörelse ovan däremot är kraftigt förenklad, oredig och säkert missvisande på många sätt. (Catarina Nyberg skulle, med rätta, ge mig smisk big time om jag försökte prångla ut det här i en uppsats.) Men det här är faktiskt bara en ytlig blogg. För ytliga läsare, får man förmoda.

Nå, varför tar jag alls upp ett ämne som jag inte ids ge en värdig representation? Jo, för att jag känner igen mig i uganda-indiernas situation – fast tvärtom. Jag upplever hybriditetsdysfori, kväljs av ett mosaikemetikum, lider av idiopatisk identitetsidioti. Stackars mig: jag är en bisexuell i förskingringen! Vilken är då min kulturella hemvist? Otvivelaktigt HBT-rymden. Jag identifierar mig med Familjen. När jag går ut, går jag på gayställen – alltid, om jag får råda. Med andra bin eller HBT-personer känner jag en självklar gemenskap och solidaritet. Så gott som alla mina och Martys vänner är icke-heterosexuella. Även mitt småbögiga nätverk är rätt stort, och det ingår i ett HBTQ-nätverk som sträcker sig över hela världen.

Och min personliga identitet? Tja, om jag måste välja något så svarar jag nog att jag framförallt är pappa. Mina barn är ju det centrala i mitt liv. Som pappa till fem barn och sammanboende med en kvinna, ser jag på ytan ut som vilken heterosexuell person som helst. Och jag är ju liksom inte en ”bisexuell pappa” – min sexuella läggning har ingenting med pappandet att göra. Skillnaden mellan mig och Nybergs informanter är att jag slipper förklara mig. Min bisexualitet syns inte, något som kan få homosexuella att ogilla oss bin. Vi har det ju så bekvämt, kan gulla med våra bögar och flator och sen gå hem och gömma oss i den olikkönade parsamheten. Vi är båda bisexuella och vi lever i ett öppet, om än inte fullt ut polyamoröst, förhållande samtidigt som vi står med ena benet i garderoben (tycker vissa). Gömmer vi oss? Nä, inte på minsta vis. Men vad ska vi göra – tråckla fast biflaggor i pannan? Jag har drömt om att göra det ibland.

Om jag nu vore den sexuella läggningens motsvarighet till uganda-indier så borde jag känna främlingskap inför den konkreta HBT-platsen, t.ex. Lino, men trygghet i den heterosexuella parsamheten. Ja, Lino borde vara mitt Indien där jag kände mig som turist. Men det är precis tvärtom. Det jag känner mig helt främmande för är den utpräglat heterosexuella miljön: radhusträdgården där de grillar (alla heterosexuella par grillar – jämt) och diskuterar sina tråkiga jobb (alla heterosexuella har tråkiga jobb), segling (alla heterosexuella seglar) eller golf (en oerhört heterosexuell sport). Och besöker jag nån gång de heterosexuellas lekplatser en lördagskväll så går jag därifrån med lättnad och kroppen full av rysningar. Jag är till synes som de, men under ytan dväljs något annat.

Fast ibland blir jag så där etniskt solbränd: under Prideveckan. I parken, vid barntältet, där jag sitter med mina barn och min älskade Marty, känner jag mig betraktad. Jag undviker att kyssa henne nere på grusplanen. Sitter jag i tältet med mina barn och några bögpappor så leker jag att jag också är bög. Jag vill inte vara en dykedude, ett ”förstående” och ”accepterande” hetero, ingen strejting på homosafari, ingen jävla Annika Lantz med en fjolla som maskot. Min bisexualitet syns inte. Stackars mig! Verkligen.

I somras hade jag på mig en regnbågsfärgad knapp med texten ”Jag är inte bög, till skillnad från min pojkvän”. Och det var ju sant, även om C kanske inte är en pojkvän i vanlig bemärkelse. Högt älskad är han, men geografiskt nästan lika avlägsen som en indier i Uganda. Han saknas mig så.