måndag 21 september 2009

Vem bär kulturbärarna?

Hur bär man ett samhälle? Som i en axelremsväska från Burberry, lite slängigt men skrytsamt? I ett par plastkassar från Vivo, med tunga och oömma förpackningar underst så att inte mandarinerna blir mos under tvättmedlet? I gullstol mellan ett fåtal upplysta individer med starka ben? Eller kollektivt, på axlarna? Svaret beror förstås på vem som bär och vad man bär. Roland Poirier Martinsson bär nog varken tvättmedel eller mandariner, det gör hans hemmafru. När han kommer hem från ännu en krävande dag på Timbro Medieinstitut har hon tvättat hans skjortor, skalat mandarinerna och stekt den marinerade kalvytterfilén. Jag är inte helt bergis på det där med mandarinerna, men jag tippar att Roland inte gillar att skala dem själv - det kan skvätta på kostymen och förresten ska det ändå bli fruktsallad av dem, för det har barnen beställt av mamma.

Belåten sätter sig Roland till bords och funderar på nästa dags goda råd till Göran Hägglund medan han med ett halvt öra lyssnar till lilla frugans redogörelser för sin dag. - Ja, jag ska be nån fixa mangeln, jo jag förstår att det är för jobbigt att stryka alla lakan för hand. Jaså, har hon lite snuva? Mm... Gott, det här! Blir det fruktsallad till efterrätt? Jag vet, jag ska likna Hägglunds nya konservatism vid ett middagsbord! Nä, det var inget, jag tänkte bara högt. Har du sett "Aldrig fucka upp", förresten? Jag läste den i soffan i går efter maten och nu är den borta. Nähä. Jag får väl leta själv. Typiskt. Har jag sagt hur stolt jag är över att ha dig, förresten? Jag skrev om det på Newsmill häromdagen. Newsmill, en debattsajt på nätet. Det är som en blogg, fast liksom mer och inte bara en massa tyck... Skitsamma. Ja, du har väl annat för dig.

Roland ser sig som en samhällsbärare. Det gör nog Robert Mugabe också, men han skiter i att mandarinerna blir mos och att det går hål på kassen så att hälften rasar ut och blir liggande och ruttnar i solen. De dyraste varorna har han ändå i kavajfickorna. Jag menar inte att RPM går att jämföra med en hänsynslös diktator, men när det gäller synen på vem som bär vad och hur finns det vissa likheter. "Staten, det är jag" är säkert Mugabes älsklingscitat. "Staten, det är vi" skulle Roland säga och tänka sig en härlig gemenskap där det är högt i tak och alla får sköta sig själva. Vissa tjänar mer, andra mindre. Vissa har barn på dagis eftersom de inte har råd med hemmafru, andra kommer hem till kalvytterfilé och fruktsallad. Den senare gruppen formar framtidens politik, släpper in lite luft och ljus i den forna stalinistkolonin Sverige. Det tjänar alla på, men för att det ska lyckas måste samhället bäras i gullstol av såna som Hägglund, Lars Ramqvist och Roland själv.

Men vem bär samhällsbärarna? Varifrån kommer till exempel den halva miljard som Dometics direktörer fick för att inte låta företaget gå i en säker konkurs? Underifrån, förstås. Den har slitits ihop av arbetare som aldrig kan drömma om att få 7,1 miljoner tillbaka på skatten som Ramqvist fick 2001. Det är alla som monterar kylskåp eller sparar småslantar på bankernas konton som betalar notan. Så har det alltid varit i vårt kapitalistiska samhälle och så kommer det att förbli. De är inte rika, men de är många och därför en stor resurs. Detta är "vanlighetens folk", inte diverse högerkristna eller ultrakonservativa potentater.

På samma vis förhåller det sig med kulturbärandet. Poirier Martinsson vill att man ska "samla ihop alla konstiga bidrag" och ge dem till "de samhällsbärande kulturinstitutionerna". Kulturen ska alltså bäras uppifrån och ner, av några få etablerade institutioner. Fria teatergrupper ska t.ex. inte få en spänn, för de bär sig inte; efterfrågas inte deras tjänster på en fri marknad så fyller de ingen funktion. Det här är en vanlig tanke bland konservativa och marknadsliberaler som inte förstår eller vill se att kulturen bärs underifrån. Det är på de fria gruppernas axlar som institutionsteatrarna vilar, det är de som förnyar teatern - och en sisådär tio år senare kan vi se Sarah Kane på Dramaten. Men det är klart, "My Fair Lady" är väl också kul att se, om och om och om igen.

Göran Hägglund har nu ett guldläge, tycker Poirier Martinsson och uppmanar honom att bli det ärkekonservativa alternativet. Ta bort bidragen till förskolan, stöd friskolorna (som om det skulle behövas) och låt ingen hålla på och gnälla om genus och andra obegripligheter. Så kan vi bygga forntidens framtidens samhälle! Ja, det är dags att riva upp den "värderelativism, som sedan 1980-talets första läten ute på universiteten om att kanon består av 'döda vita män' sakteliga urholkat den traditionella synen på kulturen" som Timbro Kidz Johan Wennström skriver i Var förs samhällsdebatten?. Johan och Roland, Göran och Lars, Dometic-direktörerna och alla andra som har ett klent kulturellt kapital men desto mer stålar och politiskt inflytande tycker nu att det är läge att trycka ner de intellektuella och kulturradikala i skorna en gång för alla. De kommer att vara så lagom malliga när högern slutgiltigt har segrat, tänker de medan de mumsar i sig sin fruktsallad.

Det är detta kampen handlar om, detta är förklaringen till den backlash vi ser på alla fronter, från angreppen på akademisk feminism och kamp för jämställdhet, till Göran Skyttes ständiga angrepp på "den nya eliten" eller till Göran Hägglunds yrande om att han är så marginaliserad. Ordning och reda ska skapas så att vi får ett samhälle där flyktingar sätts på plats eller där dårar som vill utbilda sig till lärare trots att de bär niqab får höra att "Här i Sverige (etcetera)". Vi ska ha ett Sverige där klyftorna mellan olika samhällsgrupper ökar och där de mäktiga ostört ska få stå på folkets axlar. Högern har vind i seglen, nu gäller det att inte slarva bort en stundande seger. 2010 löper de stora avtalen ut. 2010 är det valår. Räkna med att attackerna mot "eliten" kommer att tillta i styrka, samtidigt som arbetsgivarna lägger nollbud. Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer / och lär oss att respektera sånt vi inte begriper / Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet / Kapitalet åt kapitalisterna, åt understödstagarna understödet, som Blå Tåget en gång sjöng.

6 kommentarer:

oscar sa...

Hade varit den bästa ledaren/krönikan i den bästa tidningen i det bästa numret på år och dagar. Fy fan vad bra.

Niklas sa...

Tack, Oscar!

Anonym sa...

PUSS!

Kristina Hildebrand sa...

Men så kul, jag kan alltså titulera mig 'urholkare av dn traditionella synen på kulturen'? Inte visste jag att genusforskning hade sådana fringe benefits...

Fru Zophie Klon sa...

Jag håller med dig och ställer frågan; var är opositionen? På något sätt måste de ju vakna, nu känns det som om förhandlingar=handlingsförlamning när det gäller de röd-gröna. En annan fråga är ju om "Verklighetens folk" ställe upp självmant på att vara en homogen grupp. Som en av de overkliga som sett och känt av den här backlashen rätt länge nu undrara jag ofta över hur många kronor en röst i svenska valet kostar, eller är värd. Jag skulle inte sälja mig för 250 kronor, jag är inte till salu alls förresten!

Evis sa...

TACK. Jag läser inte varje dag, så jag får en hög inlägg att läsa och blir så upplyft och förhoppningsvis mer insiktsfull att det kan rädda en dag som annars inte är något vidare.

Om jag sedan i framtiden överger forskningen om kropp, kön och kläder medeltid och den tidig moderna tiden och ger mig in på den nutida debatten så är det nog ditt fel.