onsdag 2 september 2009

Skolan för sära - en skola i särhället

Malin Siwe skriver i dag i DN Opinion om ett allt snävare normalitetsbegrepp som i kombination med kommunernas ekonomistiska terrorvälde över vårt skolväsende låser in de sära i ett livslångt utanförskap. Eller nåja, hon uttrycker sig inte riktigt så om kommunerna, utan så här:
Här kommer ekonomin in. Särskolan är en separat organisation med egen budget, om en rektor lyckas skyffla över en elev som kostar multum i stödinsatser till särskolan frigörs resurser för annan användning.
Men ett terrorvälde är det, utom för friskolorna, förstås. De låter ju lärarna jobba halvt ihjäl sig, drar ner på allt som går att dra ner på och kan sedan göra mångmiljonvinster att investeras i en expansion utomlands. Av rent ideella skäl, ska jag skynda mig att tillägga, för friskolorna drivs som bekant av eldsjälar som inte kan få nog av ny och spännande pedagogik.

Marty har sedan länge haft en fantasi: Vad skulle hända om man iscensatte en annan människas psykos? Om man t.ex. förföljde en paranoiker eller avlyssnade någon som tror sig vara avlyssnad? Det är förstås ett fasansfullt tankeexperiment, men det är exakt vad som hände under Stalins välde, slog det henne i dag när hon läste Martin Amis "Koba the Dread" (en bok jag verkligen rekommenderar). Amis beskriver här hur ett helt samhälle iscensatte Stalins vanföreställningar och paranoia, hur en hel parallell verklighet skapades. När det gäller särskolan och andra Gulagliknande institutioner och uteslutande diskurser i dagens Sverige handlar det om samma sorts parallella verklighet. Men vems psykos är det vi iscensätter? Vem tjänar på det här?

Vi lever i en värld där globalisering och utsuddade gränser, särskilt för kapital, ställs mot etnifiering och ny nationalism och stängda gränser, en värld där rasismen breder ut sig och där den internationella arbetsfördelningen återspeglas i mindre skala på vår hemmaplan. Om de snedögda tillverkar våra Happy Meal-leksaker medan vi äter hamburgarna är svenska arbeten som tidigare i historien haft ganska hög status, som läraryrket, i dag ett kvinnodominerat lågstatusyrke medan professorerna är män. Säkerligen kommer läkaryrket att gå samma öde till mötes när det blir lika kvinnodominerat som i Ryssland, för det är inte så att kvinnor liksom dras som av en magnet till lågbetalda jobb på grund av evolutionen, även om stora tänkare som Elise Claeson eller Per Gudmundson hävdar det. Själv hävdar jag att vår extremt könsuppdelade arbetsmarknad hänger ihop med en patriarkal maktordning, och detta är bara en av flera hierarkiska system som samverkar. På samma sätt delar vi t.ex. upp arbeten efter svenskar och invandrare. Det var inte längesen buss- eller taxiförare var ett ganska väl ansett yrke - nu innehas det nästan uteslutande av di svartmuskige, för att bara ta ett exempel ur högen. Och vem är det som städar trappuppgången i ditt hyreshus i Vasastan? Att sagda grupp ofta är högutbildad, fast på fel ställe, t.ex. i Syrien, ger vi helyllesvenskar fanken i.

Alltså: jag är ledsen om någon blir snopen av det obehagliga faktum jag nu ska formulera, men så här är det: vi lever inte i ett samhälle utan i ett särhälle. Särhället sorterar människor efter kön, "ras"/etnicitet, sexuell läggning, funktionsduglighet, religion, ålder, ekonomiskt och socialt kapital, utbildning och så vidare. I särhället hindras alltså exempelvis individer med neuropsykiatriska funktionshinder från att bänka sig vid köttgrytorna - de ska vara glada om de får mat från ett soppkök. För de är sära. De förtjänar inte bättre, de jävla miffona. Fast det säger vi förstås inte högt, för så gör man inte i ett samhälle. I ett samhälle gör man saker tillsammans och i samförstånd, så arbetar vi t.ex. gemensamt och under bästa möjliga stämning för att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Detta är en reformistisk rörelse, precis som arbetet mot mobbning i skolan eller regeringens planer för att bättre integrera våra vänner invandrarna i det svenska...ja, samhället. Att kraven på språktest, förbudet mot fri bosättning (för att inte tala om fri invandring), eller avvisningen av svartskallebögar till Irak är djupt rasistiska praktiker vill man inte kännas vid, precis som man inte direkt skryter med att Festung Europa bygger upp gigantiska, subventionerade smörberg medan De Andra får hungra.

Det är i det här perspektivet man bör se det till synes märkliga faktum att andelen utvecklingsstörda i Sverige tycks ha ökat (vilket den inte har): någon tjänar helt enkelt på det. Och någon tjänar på att upprätthålla myten om två från varandra vitt skilda kön, på myten om invandrares olikhet, ja på myten om Sverige som en nation, på myten om vilka som är "intelligenta" respektive "dumma", på hotet om bögstämpeln för den som inte uppför sig som en riktig karl eller på att kreti och pleti hålls undan från högre utbildningar och politiska karriärer. Nu tycker ni kanske att jag låter lika konspiratorisk som Stalin, men när jag säger att någon tjänar på att dela in världen i vi och de andra tänker jag mig inte ett gäng övergödda nidingar som gnuggar händerna i ett slutet styrelserum (inte för att såna saknas). Nej, jag tänker mig snarare en stor mängd sammanflätade, samverkande maktordningar som skapar dubbla - minst - verkligheter, precis som under Stalinväldet, fast utan det nakna våldet och massmorden (i Sverige, vill säga). Det är en gestaltad, iscensatt, obscen och samtidigt kraftigt bortträngd masspsykos hos de besuttna av olika kulörer som tar sig alla dessa uttryck. Stalin lever än, fast något utspädd, bleknad och fragmenterad - och iklädd kritstrecksrandig kostym snarare än arbetsblus.

Och tänk så frestande det vore att säga att den som tjänar på det i alla fall inte är jag. Men du och jag bär denna skammens kritstreckskostym - är det inte dags att vi tar av oss den? Jag tycker det. Först då kan vi nämligen börja syna den i sömmarna, och se vem som är sömmerskan.

3 kommentarer:

christina sa...

"även om stora tänkare som Elise Claeson eller Per Gudmundson"

Hahaha! (Jag tror att du glömde Annica Dahlström i uppräkningen där.)

Grovt Initiativ sa...

Det var kul att jag läste detta precis som jag såg på UR:s "I en klass för sig". Lite motstridiga budskap.

Skitbra i alla fall.

Niklas sa...

Tack ska ni ha! Jag ska kolla in "I en klass för sig" om den finns på Play.