Början till ett ammunitionsbälte

Jag var uppe på Hemköp i kväll för att köpa smör, för att kunna göra pannkakor, för att föda de små, för att glädja dem, för att det är så livet är. Ni tycker väl att det låter vardagligt. Det är det inte, och det av flera skäl. Ett är att jag blev expedierad av en kassörska som tidigare framstått som en sån glad lax, ständigt skämtande med sina kolleger, en person med schwung i steget, energi i rörelserna. Vi gav henne indiannamnet ”Flabbar i bikini”, för det var så lätt att föreställa sig henne på en strand. Nu flabbar hon inte. Hon är fortfarande väldigt trevlig, men verkar en smula uppgiven. Det har nog sina orsaker, och jag borde väl inte spekulera, men något säger mig att det liksom har tagit stopp nånstans i hennes tillvaro. Kanske är det hennes taskigt betalda jobb som hon inte längre trivs med. Kanske är det att så många av kollegerna från förr nu gör andra saker medan hon är kvar och tiden går. Kanske har hon prövat på något nytt, och så sprack det, och hennes förhoppningar gick i kras. Tillbaka till kassan.

En av de andra i kassan på Hemköp (där män är en sällsynthet), ”Vällingbys Chloë Sevigny”, har med åren blivit alltmer Chloë-olik, lite gråare och tröttare och vanligare. Ändå verkar hon må rätt bra – hur nu i helvete jag ska kunna bedöma det. Jag känner inte heller henne, så låt oss betrakta de här båda kvinnorna som symboler i stället. De kunde vara vilka som helst. Men det är nåt med resignation. Ibland kan den förväxlas med, tangera eller övergå i en viss förnöjsamhet, ibland inte. Hur skulle Flabbar och Chloë beskriva sina liv om jag frågade dem i egenskap av forskare? Varför skulle de vilja ställa upp? Varför skulle jag fråga dem – vem är jag att lägga mig i deras liv? Vem är jag som skriver, varför skriver jag och för vem? Och varför är jag på väg att börja gråta i Hemköp? Är inte det bara ett utslag av storhetsvansinne, är inte det att gå omkring som nån jävla Malte Laurids Brigge och runka i sin egen tjusiga sensibilitet? Det känns väldigt motbjudande. Håll käft, lipsill!

Ja, eller som den svenska kvinnolitteraturforskningens moder, Karin Westman Berg, skulle ha sagt: ”Gråt inte – forska!” Men jag vill nog svara, och jag tror att KWB skulle ha godtagit det svaret: ”Om du inte gråter – varför forskar du?” Vi behöver fler gråtande forskare; det gäller bara att inte förblindas av tårarna. Det gäller att gråta av rätt orsak, det gäller att förstå varför man gråter, vem det är som gråter och vem det är som blir begråten. Kanske är mina tårar en skymf, men gråter gör jag ändå, för jag kan inte låta bli att identifiera mig med en tillvaro som är så full av möjligheter och samtidigt så hopplös. Det finns så många som skulle kunna vara gråtande forskare, som skulle kunna ge så enormt mycket – och så snubblar de på tröskeln till akademin om de alls vågar sig dit. En sån var den syrianskättade kvinna som började läsa pedagogik samtidigt som jag. En dag berättade hon för oss om sin son som hade blivit svårt misshandlad och nu låg på sjukhus. Hon brast i gråt, bad om ursäkt för att hon så att säga stal showen, och så grät hon lite till. Hon slutade en kort tid därefter i likhet med flera andra för vilka språket och förkunskaperna, förväntningarna på en viss akademisk form, krav på goda kunskaper i engelska och mycket annat blev för mycket. Inte förrän terminen var slut föll det mig in vilken idiot jag var som inte kom på tanken att hjälpa dem. Vi hade kunnat hjälpa dem tillsammans, alla vi för vilka grundkursen visserligen var krävande men inte mer än så. Kom inte och fäll några tårar över deras oblida öden, tack. Du gjorde inte ett skit.

Det finns en annan anledning till att vårt pannkakskombinat är ovardagligt. Det är nämligen så att det finns så många liv här som knappt har börjat. Min och Martys tillvaro är full av totalt rena varelser som litar på oss. Den dramatiken är stor, ansvaret är enormt, glädjen likaså och skräcken för vad som skulle kunna hända monumental. När jag ligger och håller lilla M i handen medan han somnar stannar nästan hjärtat av allt jag genomfars av. Hans liv är så fullt av möjligheter, inte ska väl han behöva bli uppgiven? Det får inte ske, inte med någon. Men det sker hela tiden.

När han har somnat – det går på två minuter – går jag upp i arbetsrummet som Gud glömde och jobbar ett tag. Jag hör att Marty har lagt storasyster och går ner igen för att dricka kaffe med henne. Medan bryggaren gurlglar läser hon högt för mig med sin vackra, sonora stämma och perfekta diktion ur ”Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien”. Här är författaren, Karl-Markus Guss, i en grekisk-katolsk kyrka i Prešov:

En ung kvinna, iförd högklackade skor och trånga jeans och sminkad som om hon var på väg till ett diskotek, skulle just falla på knä på den plats som blivit ledig intill biktstolen när dörren till denna öppnades. Ett blekt ansikte blev synligt, inramat av rött, lockigt hår och ett kraftigt rödaktigt skägg, och ut klev, medan han med en nonchalant gest pekade på biktstolen på den andra sidan, en ståtlig pop som inte var över 25 år, vilande i den oerhörda självmedvetenhet som hans ställning innebar; han var inte enbart en präst utan också en ung man som var fullt medveten om sin erotiska utstrålning, ja, som föreföll uppfatta den som en del av sitt religiösa uppdrag.

Den maskulina kraften, som inom den ortodoxa kyrkan bestämmer liturgin ända till de dånande basklangerna; i den här ynglingen, som sträckte in vänster hand i biktstolen och hämtade fram en mycket chic ryggsäck och slängde den över axeln, i den här unge mannen som egenmäktigt tog sig igenom hopen av troende som steg åt sidan för honom när han lämnade kyrkan i sin svallande klädnad, var ortodoxins hela eros koncentrerad; ortodoxin vars poper inte är några präster som lever fjärran från de köttsliga begären men inte heller några tjocka svartrockar som bedövar sina sinnen med vanemässigt frosseri, utan - de sanna männen som inte tvivlar på sitt religiösa uppdrag och på sin roll.

Jag kunde inte låta bli att stirra på den unga kvinnan som av den ungefär jämnårige popen föraktfullt blivit hänvisad till den andra biktstolen. Hon måste ju känna sig kränkt, avspisad, och faktiskt bet hon sig – mer skamset än argt syntes det mig – i sin grällt målade läpp. Jag märkte till min förvåning att jag fylldes av egendomlig vrede som fick mig att hoppas att hon omedelbart skulle lämna kyrkan för att aldrig mer återvända till bikten; det underliga missmod som jag kände gentemot den grekisk-katolska kyrkan och dess kult av det manliga kunde jag endast förklara med att jag tydligen för första gången i mitt liv upplevde något som liknade svartsjuka mot en präst, mot den här rödhårige dandyn som, fastän han ännu inte var helt torr bakom öronen, inte föreföll intressera sig det minsta för unga kvinnors synder och tilltalades med ”fader” till och med av gamla människor som skulle ha kunnat vara hans far- och morföräldrar.

Ser ni? Den andra sidan av myntet. Och detta är ändå bara en relativt idyllisk passage i en bok som handlar om de allra lägsta av de lägsta, en bok vars titel anspelar på den lägsta kasten av romerna, hundätarna (som förstås inte äter hundar). Kontrasten mot lilla trygga Vällingby är enorm, och kvinnorna här har det oändligt mycket bättre än de romska kvinnorna i Slovakien, ja till och med romerna här har det oändligt mycket bättre. Ändå är det samma sak, samma mönster. Det är samma talibaner här som där, som Gudrun Schyman var oförsiktig nog att uttrycka saken (jag minns inte hennes exakta ordval). Det här får mig inte att gråta, det fyller mig med vrede och med en viss otålighet med den akademiska världen. Visst är t.ex. Judith Butler intressant, men vad är hennes recept på motstånd? Ska det bara kunna äga rum inom systemet, ska vi bara kunna ägna oss åt queera parodier? Jag skrev min c-uppsats på peddan om kvinnlig prodominans – i sanning ett smalt ämne. Mot slutet citerar jag Martha Nussbaums svidande uppgörelse med Butler, ” The professor of parody: The hip defeatism of Judith Butler”:

Parodi kan väl gå an när man är en fast anställd akademiker på ett liberalt universitet. Men det är här Butlers fokus på det symboliska, henne stolta avfärdande av livets materiella sida, blir en fatal blindhet. För kvinnor som är hungriga, illitterata, förnekade rösträtt, slagna, våldtagna, är det inte sexigt eller befriande att gestalta, hur parodiskt det än är, hungern, avsaknaden av läskunnighet och rösträtt, misshandel och våldtäkt. Sådana kvinnor föredrar mat, skolor, rösträtt och att få rå över sina egna kroppar.

Nej, gråt inte – forska. Men vad ska vi forska om? Jag tror inte att jag kommer att fördjupa mig i queera läckage i Hölderlins ”Hyperion” eller så. Jag läser för att skaffa mig ett ammunitionsbälte. Går det inte att växla kunskapen i något som hjälper den modlösa eller klär av den skäggie patriarken får det vara. Men jag måste akta mig noga för att inte skägget ska börja växa även på mig.

Som några av er kanske vet började jag nyligen publicera mina gamla dagböcker från Qruisern, men ångrade mig och skrinlade projektet. Jag skyllde på tidsbrist, men det var inte hela sanningen. I själva verket hade jag börjat tvivla på autenticiteten i det där dokumentet. Det är något att forska kring: hur återger man ett liv, en situation? Låt oss börja med att granska oss själva, för annars kan vi aldrig skriva något av värde om andra. Så hur gör man, hur forskar man om sig själv? Om detta finns det förstås mycket skrivet, något av det bästa är ”Från erfarenhet till text” av Billy Ehn och Barbro Klein (1994). Här nämner bl.a. författarna att ”…de kulturanalytiska influenserna [har] lett till att etnologer vill ’exotisera det bekanta’ och se sitt samhälle som etnograferna tidigare betraktade ’vildarna’”. Det här kunde stå som en beskrivning av queerteorin, konsten att ”rikta stråkastarljuset mot det påstått normala” som Fanny Ambjörnsson definierar den i ”Vad är queer? (2006). Men detta är såklart inte huvudtemat i Ehn & Kleins bok, utan i stället allt det outsagda som etnologen eller sociologen förmedlar mellan raderna. Forskaren av i går gjorde allt för att göra sig själv osynlig, inta ett "objektivt" perspektiv. Men om man läser noga ser man ett språk, en attityd, ett perspektiv som är allt annat än "neutralt". Såklart, tycker postmodernisten. Men det var inte så klart förr. Och ska vi verkligen studera vildarna utifrån - går det alls att kliva åt sidan? Det finns en risk med att vi blir tänkta av det samhälle vi tänker, som Bourdieu skriver.

Sociologen Laurel Richardson har funderat mycket på det här. I sin fascinerande ”Fields of Play” skildrar hon sin intellektuella resa som forskare, och skriver mycket om vem som forskar om vad och varför, om skillnaden mellan ett "vetenskapligt" och ett "litterärt" språk. Hon ger just inga definitiva svar, däremot ett helt batteri av frågor som man kan ställa sig själv. Eller nja, ett möjligt svar ger hon ändå, eller ska vi kalla det en preferens? Hon förespråkar nämligen narrativ, gärna kollektiva berättelser – som man t.ex. kan få fram genom att lära ”forskningsobjekten” sociologiska metoder med vilka de kan utforska sig själva. Hyvens, eller hur? Men grundbulten är alltså ett narrativt perspektiv, och hon väljer det för att det är det naturliga sätt på vilket vi skapar mening i våra liv: vi ser livet som en rad händelser med kausala samband. Här sammanfattar och förenklar jag grovt, min vana trogen. Jag gör sannerligen inte Richardson rättvisa, och jag älskar hennes bok. Men jag kommer att tänka på hur jag läste min egen dagboksroman (eller vad man nu ska kalla det). Det var under tårar, för det är plågsamt så in i helvete att återuppleva den perioden. Men gav den verkligen en sann bild av mitt liv? Knappast. I efterhand förefaller mitt liv vara en räcka händelser som följer på varandra, men det är i efterhand, det. Det narrativa perspektivet gör mig blind för det slumpmässiga, skapar orsak där ingen orsak finns och verkan som inte är en verkan. Något stinker. Kanske är det narrativa perspektivet narraktigt.

Så läser jag lite till i ”Praktiskt förnuft” av Bourdieu och slås av hans kritik mot att vara sitt eget livs ideolog. För att förstå livet måste man förstå de fält som det genomkorsar och dessa fälts unika strukturer och gemensamma drag eller lagar. Att bara skildra sitt liv som en resa från A till Ö är som att skildra en resa i tunnelbanan och glömma att det faktiskt är omöjligt att ta sig från Vällingby till Bagarmossen utan att passera vissa stationer och byta tåglinje:

De biografiska händelserna kan i stället definieras som placeringar och förflyttningar i det sociala rummet eller, närmare bestämt, i de olika på varandra följande tillstånden hos den struktur som bestämmer fördelningen av av de olika kapitalarter som är insatser på det berörda fältet. --- Detta betyder att man endast kan förstå en bana (det vill säga det sociala åldrande som, även om det ofrånkomligen åtföljer det biologiska åldrandet, är oberoende av detta) om man i förväg har konstruerat de successiva tillstånden hos det fält där agenten varit verksam, alltså alla de objektiva relationer som förenat den berörda agenten – åtminstone i ett antal relevanta tillstånd host fältet – med alla de övriga agenter som varit engagerade på samma fält och som konfronterats i samma möjlighetsrum.

Att göra en sådan konstruktion är också en förutsättning för en korrekt bedömning av den så kallade sociala ytan, det vill säga en korrekt beskrivning av den personlighet som betecknas av egennamnet, alla de positioner som samtidigt intas i ett visst ögonblick av en socialiserad biologisk individ och som utgör ett stöd för alla de attribut och den status som ger honom möjlighet att inträda som verksam agent på olika fält.

Alltså, det duger inte med att skriva att jag först gifte mig, sen bögade loss, sen erkände det och sen skilde mig och sen riskerade att förlora mina barn och sen blev tillsammans med en man och sen med Marty och sen blev förälskad i en man som jag fortfarande älskar utan att det stör familjefriden och nu är jag här, puh. Jag är ingen solitär, min tid är inte nödvändigtvis någon annans tid, och de olika fält där jag har vridit mina händer över mina illdåd eller applåderats för min ärlighet eller avkrävts heterosexuell parsamhet har befolkats av andra missdådare, hjältar, kuksugare och småbarnsföräldrar. För att förstå en dagbok på Qruisern behöver man förstå Qruisern, för att förstå ett brutet tvåsamhetskontrakt måste man förstå tvåsamhetens maktstruktur och olika positioner och vilket kapital som är knutet till dem, och för att förklara vad ett öppet förhållande är måste man bland annat redogöra för alla de skepnader den relationsformen kan anta och hur man kan och bör förhålla sig till sånt som "svartsjuka". Men det kräver energi, föga förvånande. Så jag drar mig ibland för att använda uttrycket ”öppet förhållande” eftersom det sätter igång så många märkliga tankespiraler hos lyssnaren, varpå jag måste förklara och modifiera och lägga ut texten ad nauseam. Samma sak är det om jag säger att jag är bisexuell eller för all del medieöversättare. Det går inte att veta om eller när den stackars utmattade lyssnaren börjar blunda med öronen. Och har du orkar ta dig ända hit i detta oändliga blogginlägg är du fanimej en hjälte, men jag misstänker att du har skumläst en del passager.

Tillbaka till gråten och vreden. De är bra drivkrafter, precis som mitt stora manshat en gång i världen så småningom gjorde mig till feminist, men de måste förtöjas vid en robust teoretisk brygga, tjäras, mastas, riggas och bestyckas med lämpliga kanoner. Det finns ingenting så praktiskt som en god teori, har någon sagt (jag tror att det är Johan Asplund) men jävlar i min lilla låda vad den behöver sällskap av reflexivitet och teoretiska syskon, barn och barnbarn. Det räcker inte med pedagogik och genusvetenskap eller intersektionalitetsstudier (som jag hoppas på att få bedriva): jag behöver nog ta hjälp av sociologi och andra hala löskukar som kan straffknulla borgarskapets hejdukar, jag behöver medsystrar och faddrar och vetenskapliga barmar att dia, aktivister att ansluta mig till och så vidare. Och jag måste blicka bakåt utan att stanna. När min mor var sex år blev mormor myndig. Ja, för året var 1921 och fram till dess av gifta kvinnor omyndiga. Börjar man rada upp årtal (1864: mäns rätt att aga sina fruar upphävdes) så blir det abstrakt till slut. Men när man tänker på personer i ens närhet som in på bara skinnet har fått känna på förtrycket blir historien levande. Så jag ska åkalla mormors ande och göra den till min, och jag ska försöka ta till mig lite av all den renhet mina barn så självklart äger för att inte bli för cynisk, vred eller modstulen. På samma vis som Marty och jag koloniserar framtiden med våra barn ska vi avkolonisera nutiden från alla de ärkesvin som doppar sina fingrar i underkylt vigvatten och stänker den på världen för att den inte ska bli för levande, spontan eller rättvis. Alla de teoretiska och praktiska svårigheter som man kan bli frustrerad av vid blotta tanken väger faktiskt lätt när man har kärleken som motbild, tårarna som drivkraft och ilskan som bränsle. Det måste gå.