För en könsneutral könskvotering

Sist av alla ska även jag ge mig in i debatten om könskvotering som aktualiserades i dag via en debattartikel i DN. Till skillnad från de flesta är jag för kvotering, och jag ska förklara varför.

Antingen ser man jämställdhet som de många små stegens process. Gradvis blir vårt samhälle alltmer jämställt, och till slut ska ni se att allt har fixat sig. Den som skriver under på den synen brukar vara emot positiv särbehandling i allmänhet och könskvotering i synnerhet. Man anför argument som att den bäst lämpade ska ha en viss position, oavsett kön, eller att det inom en organisation med flest män vore absurt att ha 50-50-representation i toppen - det vore ju att ge kvinnorna en oproportionellt hög representation.

Eller också ser man bristen på jämställdhet som ett tecken på strukturella orättvisor och diskriminering som verkar bestå trots långt och idogt jämställdhetsarbete. Man gör alltså en annorlunda tolkning än steg för steg-arna efter att ha gjort en maktanalys. Jämställdheten verkar inte precis gå av sig själv, eller också går den orimligt långsamt. Då blir man mer benägen att vilja göra nåt åt saken, snabbt. Det finns också exempel på att länder som just har genomgått en nationell kris vill göra en omstart, och att kvinnlig närvaro i politiken då anses kunna få en "läkande kraft". Ett exempel på det är Rwanda som 2003 passerade Sverige som det land i världen med högst andel kvinnliga parlamentariker (49 %). Men det måste inte vara av just den anledningen, det kan också vara för att ge landet högre prestige, verka modernare. Ett exempel på det är Pakistan av alla länder, där man nu kvoterar in kvinnor i parlamentet.

Vill man förstå varför kvinnor är så underrepresenterade inom organisationer och näringsliv, för att bara ta två exempel, måste man analysera hur villkoren för män och kvinnor skiljer sig åt. Det räcker alltså inte att bara räkna procentandelen kvinnliga mellanchefer eller höga chefer, man måste se hur inflytande och makt fördelar sig hierarkiskt - och relatera det till omgivande strukturer. Om t.ex. kvinnor i gemen tvättar de gemena männens kalsingar och snyter de gemensamma ungarna blir det mindre tid för karriär, om man ska vara banal. Och det ska man nog vara. Men man bör även studera hur vissa positioner är könsmärkta och varför, hur heteronormativa förväntningar avgör vem som anses lämplig, varför kvinnliga chefer ofta blir så isolerade och så vidare.

Jämställdhet handlar inte om att "hjälpa kvinnor" eller "tillvarata kvinnlig kompetens", enligt min mening. Den handlar heller inte om att en kvinnlig chef skulle kunna tillföra något speciellt "kvinnligt" (empati, förhandlingsvilja och bla bla) till Heribertsssons kalsonger AB - eller i politiken. Den handlar om att omfördela makt, att rätta till missförhållanden. Kvinnor utgör hälften av befolkningen, alltså ska de ha lika stor representation inom politiken, kultursektorn, akademin och näringslivet. Att det inte är så vet nog de flesta, men att de bara har en fjärdedel av toppjobben i de uppräknade sektorerna visste ni kanske inte. Men de ska ha 50 %, tycker lilla jag. Allt annat är nämligen absurt och orättvist. Jag har inte tid att vänta till 2030 då procentandelen kvinnliga professorer beräknas uppgå till hela 31 %, alltså är jag för könskvotering i vissa fall.

Man kan göra mycket utan könskvotering, t.ex. arbeta för positiv särbehandling genom olika åtgärdsprogram, men ibland behövs den. Norge införde nyligen kvotering i näringslivet och det visade sig snabbt effektivt. Vi bör göra samma sak här. Jag tror att de nordiska länderna tillämpar könsneutral könskvotering, d.v.s. ingetdera könet får ha mer än 60 % eller mindre än 40 %. Det är en bra modell (rimligare än krav på 50-50, kanske, åtminstone till en början), men den medför alltså att män kan bli inkvoterade ibland. Det är smällar man får ta. Så blev t.ex. en dansk manlig politiker inkvoterad i Europaparlamentet för ett antal år sen. I organisationer med många kvinnor i toppen gynnas alltså män av kvotering. Samma sak gäller även utbildningar som är kvinnodominerade, som i Sverige.

Ska vi tippa att regeringen kommer att lägga fram ett förslag om att skriva om lagen om diskriminering? I dag medger den ju undantag om anledningen till att man väljs bort p.g.a. exempelvis kön är för att få en jämnare representation. (Jag blir därför förbryllad av den här debatten. De kvinnor som stämmer Lunds universitet borde väl vara chanslösa? Nåja, jag är ingen jurist.)  Jag tror det, för borgarna vill absolut inte se någon inkvotering i näringslivets topp som i Norge. De vill att männen ska fortsätta att kvotera in varandra som de alltid har gjort, visserligen "bara" informellt, men ändå. Sverige har en av Europas mest könsuppdelade arbetsmarknader, och det lär man inte komma åt med ett undantagsvapen som kvotering. Men den skadar definitivt inte. Jag förstår att de kvinnor som inte blir antagna till sina utbildningar trots goda meriter härsknar till. Men jag tycker att de ska ta det som feminister.

Jag är inte för "fler män på dagis", vill jag bara säga. Och inte tror jag att det är så fantastiskt bra med "fler manliga psykologer". Det viktiga är att vi får fler genusmedvetna personer i vår förskola, inte några fotbollsspelande grabbar som kan busa med kidsen. Det stora problemet med vilsna ynglingar är inte att de saknar manliga förebilder - det är att de har manliga förbilder. Och vi behöver fler icke-heteronormativa psykologer som kan hjälpa oss med våra problem utan att baxa in oss i nattståndna könsstereotyper, sen är det faktiskt skitsamma om de är snoppfödda eller fittfödda. Vi behöver fler män som är precis lika "opålitliga" som arbetskraft eftersom de ägnar sig åt sina ungar när de är bebisar och vabbar och har sig. Alltså ska vi ha en individualiserad föräldraförsäkring. Och vi behöver definitivt färre lågbetalda kvinnor i vården och omsorgen och fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Ett av flera sätt att få en jämnare könsfördelning är positiv särbehandling, ibland könskvotering. Om jag finge välja så skulle den vara ensidig, enbart till kvinnors fördel, men jag förstår att det är en politisk omöjlighet. Alltså är jag i dagsläget för en könsneutral könskvotering.