onsdag 14 oktober 2009

För en könsneutral könskvotering

Sist av alla ska även jag ge mig in i debatten om könskvotering som aktualiserades i dag via en debattartikel i DN. Till skillnad från de flesta är jag för kvotering, och jag ska förklara varför.

Antingen ser man jämställdhet som de många små stegens process. Gradvis blir vårt samhälle alltmer jämställt, och till slut ska ni se att allt har fixat sig. Den som skriver under på den synen brukar vara emot positiv särbehandling i allmänhet och könskvotering i synnerhet. Man anför argument som att den bäst lämpade ska ha en viss position, oavsett kön, eller att det inom en organisation med flest män vore absurt att ha 50-50-representation i toppen - det vore ju att ge kvinnorna en oproportionellt hög representation.

Eller också ser man bristen på jämställdhet som ett tecken på strukturella orättvisor och diskriminering som verkar bestå trots långt och idogt jämställdhetsarbete. Man gör alltså en annorlunda tolkning än steg för steg-arna efter att ha gjort en maktanalys. Jämställdheten verkar inte precis gå av sig själv, eller också går den orimligt långsamt. Då blir man mer benägen att vilja göra nåt åt saken, snabbt. Det finns också exempel på att länder som just har genomgått en nationell kris vill göra en omstart, och att kvinnlig närvaro i politiken då anses kunna få en "läkande kraft". Ett exempel på det är Rwanda som 2003 passerade Sverige som det land i världen med högst andel kvinnliga parlamentariker (49 %). Men det måste inte vara av just den anledningen, det kan också vara för att ge landet högre prestige, verka modernare. Ett exempel på det är Pakistan av alla länder, där man nu kvoterar in kvinnor i parlamentet.

Vill man förstå varför kvinnor är så underrepresenterade inom organisationer och näringsliv, för att bara ta två exempel, måste man analysera hur villkoren för män och kvinnor skiljer sig åt. Det räcker alltså inte att bara räkna procentandelen kvinnliga mellanchefer eller höga chefer, man måste se hur inflytande och makt fördelar sig hierarkiskt - och relatera det till omgivande strukturer. Om t.ex. kvinnor i gemen tvättar de gemena männens kalsingar och snyter de gemensamma ungarna blir det mindre tid för karriär, om man ska vara banal. Och det ska man nog vara. Men man bör även studera hur vissa positioner är könsmärkta och varför, hur heteronormativa förväntningar avgör vem som anses lämplig, varför kvinnliga chefer ofta blir så isolerade och så vidare.

Jämställdhet handlar inte om att "hjälpa kvinnor" eller "tillvarata kvinnlig kompetens", enligt min mening. Den handlar heller inte om att en kvinnlig chef skulle kunna tillföra något speciellt "kvinnligt" (empati, förhandlingsvilja och bla bla) till Heribertsssons kalsonger AB - eller i politiken. Den handlar om att omfördela makt, att rätta till missförhållanden. Kvinnor utgör hälften av befolkningen, alltså ska de ha lika stor representation inom politiken, kultursektorn, akademin och näringslivet. Att det inte är så vet nog de flesta, men att de bara har en fjärdedel av toppjobben i de uppräknade sektorerna visste ni kanske inte. Men de ska ha 50 %, tycker lilla jag. Allt annat är nämligen absurt och orättvist. Jag har inte tid att vänta till 2030 då procentandelen kvinnliga professorer beräknas uppgå till hela 31 %, alltså är jag för könskvotering i vissa fall.

Man kan göra mycket utan könskvotering, t.ex. arbeta för positiv särbehandling genom olika åtgärdsprogram, men ibland behövs den. Norge införde nyligen kvotering i näringslivet och det visade sig snabbt effektivt. Vi bör göra samma sak här. Jag tror att de nordiska länderna tillämpar könsneutral könskvotering, d.v.s. ingetdera könet får ha mer än 60 % eller mindre än 40 %. Det är en bra modell (rimligare än krav på 50-50, kanske, åtminstone till en början), men den medför alltså att män kan bli inkvoterade ibland. Det är smällar man får ta. Så blev t.ex. en dansk manlig politiker inkvoterad i Europaparlamentet för ett antal år sen. I organisationer med många kvinnor i toppen gynnas alltså män av kvotering. Samma sak gäller även utbildningar som är kvinnodominerade, som i Sverige.

Ska vi tippa att regeringen kommer att lägga fram ett förslag om att skriva om lagen om diskriminering? I dag medger den ju undantag om anledningen till att man väljs bort p.g.a. exempelvis kön är för att få en jämnare representation. (Jag blir därför förbryllad av den här debatten. De kvinnor som stämmer Lunds universitet borde väl vara chanslösa? Nåja, jag är ingen jurist.)  Jag tror det, för borgarna vill absolut inte se någon inkvotering i näringslivets topp som i Norge. De vill att männen ska fortsätta att kvotera in varandra som de alltid har gjort, visserligen "bara" informellt, men ändå. Sverige har en av Europas mest könsuppdelade arbetsmarknader, och det lär man inte komma åt med ett undantagsvapen som kvotering. Men den skadar definitivt inte. Jag förstår att de kvinnor som inte blir antagna till sina utbildningar trots goda meriter härsknar till. Men jag tycker att de ska ta det som feminister.

Jag är inte för "fler män på dagis", vill jag bara säga. Och inte tror jag att det är så fantastiskt bra med "fler manliga psykologer". Det viktiga är att vi får fler genusmedvetna personer i vår förskola, inte några fotbollsspelande grabbar som kan busa med kidsen. Det stora problemet med vilsna ynglingar är inte att de saknar manliga förebilder - det är att de har manliga förbilder. Och vi behöver fler icke-heteronormativa psykologer som kan hjälpa oss med våra problem utan att baxa in oss i nattståndna könsstereotyper, sen är det faktiskt skitsamma om de är snoppfödda eller fittfödda. Vi behöver fler män som är precis lika "opålitliga" som arbetskraft eftersom de ägnar sig åt sina ungar när de är bebisar och vabbar och har sig. Alltså ska vi ha en individualiserad föräldraförsäkring. Och vi behöver definitivt färre lågbetalda kvinnor i vården och omsorgen och fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Ett av flera sätt att få en jämnare könsfördelning är positiv särbehandling, ibland könskvotering. Om jag finge välja så skulle den vara ensidig, enbart till kvinnors fördel, men jag förstår att det är en politisk omöjlighet. Alltså är jag i dagsläget för en könsneutral könskvotering.

7 kommentarer:

Isidor sa...

Utan att ha en enda siffra, utan bara känsla, vill jag gärna framföra en tanke, när det gäller könskvotering till utbildningar.

Det tycks mig som om de flesta utbildningar där könskvotering tillämpas gäller de utbildningar som har högst intagningspoäng, läkarlinjer, psykologlinjer, någon juristlinje och veterinärutbildningar. Just dessa tycks också ha en övervägande majoritet kvinnor, och det tycks, om jag inte minns fel, också vara så att kvinnor är överrepresenterade bland gruppen med högst betyg.

Detta skulle, om jag inte är ute och cyklar, innebära att man, i en värld där män alltjämt dominerar hårt, kräver rättvisa i de få fall då män dragit nitlotten, och forcerar "rättvisa" just där kvinnor för en gångs skull har ett försprång.

Om jag har rätt blir ju hela könskvoteringssystemet i utbildningsväsendet totalt kontraproduktivt.

Antingen är det så, eller också är det så att män är så djävla mycket bättre på att gnälla när de inte vinner.

Du kanske kan upplysa mig här?

flickrummet sa...

Tack. Lägger en lite länk, om det är ok? :)

Niklas sa...

Isidor: ja, det förefaller ju paradoxalt eller rentav kontraproduktivt - om det nu är så som du skriver, vilket jag inte heller har koll på.

Men om vi ska tillåta positiv särbehandling - och det tycker jag att vi ska - så får man nog acceptera att det kan få negativa konsekvenser ibland. Kvoteringsinstrumentet är inte alltid adekvat och definitivt ingen patentlösning. Men det måste finnas utrymme för att kvotera utan att lagen mot diskriminering sätter stopp, och det är nog min huvudpoäng. Vi har ju också andra former av "kvotering" även om de inte gäller just könskvotering. Några exempel är löntagarrepresentation i företagens styrelser, regional representation i riksdagen eller föräldrarepresentation i skolan. Och systemet med varvade listor som t.ex. Socialdemokraterna länge har tillämpat är ju inte kontroversiellt. Även Moderaterna har börjat tillämpa den principen.

Jag ser debatten som ett bakslag för tanken på att vi ibland kan behöva använda styrinstrument för att komma tillrätta med ojämlik representation, och argumenten är de vanliga. Jag ska skriva ett särskilt inlägg om det här, tror jag.

Flickrummet: klart att du ska länka!

Isidor sa...

Ja jag håller med dig i sak. Jag vara bara nyfiken på om det var en strategisk miss, att skjuta sig själv i foten, givet ditt resonemang.

En metod som verkar bra på pappret, men som utnyttjas på ett sätt så att den istället förvärrar problemet. Om det nu är så.

Jag är också för positiv särbehandling, när nu folk uppenbart är oförmögna att arbeta efter devisen "rätt person på rätt plats"

Ulla W sa...

Hur sjutton kan du jämföra representation i olika organisationer med att könskvoteras bort från det som kanske är ens livsprojekt och dröm om ett framtida yrke?

Det får väl vara nån måtta på det kollektivistiska tänkandet!

”Lilla Stina, gråt inte. Det är bara positiv särbehandling. Du får tänka på det allmännas bästa. Du kan väl bli hockeytränare? Då är det din tur att kvoteras in.”

Är denna abstrakta kropp som utgör kollektivet, och som saknar både medvetande och känsloliv, mycket viktigare än eventuellt personligt lidande?

Jag har lite svårt för resonemanget att en orättvisa upphäver en annan. Du kanske också tycker att ändamålet helgar medlen?

Och sen att det skulle handla om att omfördela makt. Makt mellan män och kvinnor, menar du det? Så om det blir fler kvinnliga styrelseledamöter får jag mer makt då? Varför? För att jag tillhör kollektivet kvinnor? Ändamålet helgar medlen, för en gång i framtiden...?

Men är det inte du som säger att könet är en konstruktion? Ska vi kasta av oss dessa påtvingade roller när vi skapat Utopia och har räknat in procentuellt rätt antal får från varje kategori i varje samhällsfunktion – kvinnor, män, bögar, flator, invandrare, färgade, handikappade och så vidare? Men fram till dess tycks det vara j*ligt viktigt att bli klassificerad i rätt kategori. Identitetspolitiken framför allt. Grupp mot grupp, kön (med alla varianter) mot kön.

Niklas sa...

Låt mig börja bakifrån. Nej, jag säger inte att kön är en konstruktion. Jag är inte poststrukturalist, snarare har jag en fenomenologisk syn på kroppen och könet. Däremot är våra uppfattningar om maskulinitet och femininitet sociala konstruktioner, och vad som är en ”kvinna” varierar väldigt. Men det kvittar faktiskt i sammanhanget. Ska man diskutera frågor om kvinnlig representation får man förenkla en smula och dela in populationen i män och kvinnor. Jag ser inget fel med det. Vad du menar med ”Utopia” och ”procentuellt antal får” etc förstår jag inte riktigt.

REW
<<
Ja, just det. Det handlar om att omfördela makt, det handlar om rättvisa. Jag tycker inte att det är rimligt att män ska sitta på 76 % av de viktigaste posterna i samhället. Det är inte rimligt att våra bolagsstyrelser ska vara så förkrossande dominerade av män. Det är inte rimligt att vi ska ha en övervikt av kvinnliga studenter och doktorander medan professorerna så gott som uteslutande är manliga. Du verkar tycka det – fine. Att just du, individen Ulla W, inte omedelbart skulle få några fördelar om exempelvis Sandviks bolagsstyrelse fick en jämn könsfördelning hör inte hit. Det handlar om strukturer. Jag kan ta ett mig närliggande exempel: teatervärlden. Är det rimligt att Hilda Hellwigs uppsättning av ”Körsbärsträdgården” i fjol var första gången i Dramatens historia en kvinnlig regissör satte upp en vuxenpjäs på Stora scenen? Jag tycker inte det. Apropå ”krossade drömmar” och ”livsprojekt”. Eller är det rimligt att en majoritet av världens parlament har en kvinnorepresentation på under 30 %? Stör det dig inte en lite smula som kvinna?

REW
<<
”Är denna abstrakta kropp som utgör kollektivet, och som saknar både medvetande och känsloliv, mycket viktigare än eventuellt personligt lidande?
Jag har lite svårt för resonemanget att en orättvisa upphäver en annan. Du kanske också tycker att ändamålet helgar medlen?”

Kollektivet består av individer med medvetande och känsloliv. Jag förstår inte ditt argument. Självklart är det så att vissa ändamål helgar vissa medel. Ändamålet att minska kvinnomisshandel helgar medlet att reglera Systembolagets öppettider, till exempel. Och du tycker ju (enligt tidigare diskussion mellan oss) att ändamålet ”ett fungerande Sverige” helgar medlet begränsad invandring. Även här finns det nog gott om individer som ser sin tillvaro och slagen i spillror.

REW
<<
Jag tror ändå inte att de kvinnor som har stämt LU har fått sina livsprojekt sönderslagna, inte heller borde deras drömmar om ett framtida yrke vara omintetgjorda – särskilt inte om de vinner målet i rätten. De kan nog söka igen och komma in. Det kryllar av folk som inte kommer in på olika utbildningar, men de går inte för den skull omkring som apatiska spöken resten av livet, liksom. Självklart förstår jag att de känner sig orättvist behandlade, och kanske gjorde universitetet fel, det återstår att se. Men klart är att könskvotering är tillåten enligt lagen, fast inte hursomhelst. Jag är för dåligt insatt i juridiken för att veta exakt hur det får och inte får gå till.

REW
<<
Varför skulle jag inte jämföra representation i olika organisationer med utbildningsmöjligheter? Ge mig ett argument i stället för att skrika.

Ulla sa...

Det jag menar med Utopia är att när vi har fått in personer på alla poster så att de motsvarar sin procentuella andel av befolkningen då kan kvoteringsprojektet läggas ner.

Man kan inte både säga att människor inte ska hänföra till kategorier och samtidigt kräva att de ska få ”rättvisa” utifrån vilken kategori de stoppas in i. Jag tycker att ett viktigare projekt än att räkna skallar är att sträva efter att behandla alla lika, inte att behandla alla kategorier lika, för det är bara enskilda individer som kan få rättvisa.

Självklart är det inte rättvist att män har mer makt, högre lön o.s.v. än de har gjort sig förtjänta av, men det är inte heller per automatik orättvist om det inte är en jämn könsfördelning på varje plan. Jag tycker förstås inte att total jämställdhet har uppnåtts och jag vill också se ett samhälle där varje individ bemöts som den unika varelse den är och där varje individ ges möjlighet att utveckla sin fulla potential. Det som skiljer oss åt är vilka medel vi är beredda att tillgripa på vägen dit. Jag är beredd på myrsteg och jag tycker att vi har uppnått mycket om jag bara ser tillbaka till när jag var barn.

Livet handlar inte om strukturer, det handlar om individer. Att se strukturer är bara ett hjälpmedel för att tolka världen och för att se åt vilket håll vi vill sträva.

Du radar upp en rad orättvisor och frågar om det är rimligt. Det är det förstås inte, men lösningen är inte att behandla enskilda individer orättvist för att uppnå ett högre mål. Det är nog där vi skiljer oss mest åt. Jag tycker alltid att man ska ha ett individperspektiv, eftersom kollektivet faktiskt inte har nåt känsloliv.

Uttrycket ändamålet helgar medlen betyder för mig att man aldrig vet om målen uppnås, men man vet helt säkert vad medlen åstadkommer. I uttrycket är det underförstått att medlen är till skada för några.
Sen minns jag tyvärr inte vad jag skrev om invandring som kan relateras till just det här uttrycket.

Ursäkta mitt skrikande. Det är möjligt att det för vissa är lika viktigt att bli styrelseledamot i nån fackklubb som att få gå den yrkesutbildning man drömt om, men jag tror inte att det är så vanligt. Fast självklart är jag emot kvoteringar även där.