Ur motionsfloran: löjliga förslag om genus?

Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg länkar i dag till genuvtenskapsshataren Tanja Bergkvists blogg, där hon har studerat ett axplock genusrelaterade motioner. Först ut är Ann-Christin Ahlbergs motion Genusskillnader i avdrag för arbetskläder. Den går ut på att även personer som arbetar inom hemtjänsten eller i förskolan ska kunna göra avdrag för arbetskläder. I nuläget beviljas bara avdrag inom manligt dominerade yrken som betongarbetare, murare, smidesarbetare och svetsare. Ahlberg påpekar att den som jobbar i exempelvis hemtjänsten också får sina kläder utsatta för stort slitage, varför en översyn av reglerna behövs. Detta är naturligtvis urlöjligt. Eller? Jag tycker inte det. Även nästa exempel kommer från Ahlberg, Jämställdhet vid försäljning av statliga bolag. Så här skriver Ahlberg:

Regeringens mål är att alla statliga företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, vilket motsvarar större delen av värdet i den statliga bolagsgruppen, på sikt ska säljas ut. Utförsäljningarna är en usel affär för staten. Inga som helst ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu måste genomföras har ännu anförts av regeringen. Regeringens utförsäljningar grundar sig därmed helt och hållet på ideologiska argument, staten ska inte äga. Detta innebär att de ideologiska skygglapparna har fått ersätta rationella och ekonomiska överväganden. Detta kommer med all sannolikhet att stå de svenska skattebetalarna dyrt.

Jag ska här ta upp jämställdhetsaspekten på utförsäljningarna. Statliga bolag har varit de mest jämställda när det gäller företag i Sverige. De har varit våra flaggskepp om vi ser till jämställdhetsaspekten. Men vid den borgerliga regeringens utförsäljningar av statliga bolag finns risken att jämställdheten inom bolagen går förlorad. År av jämställdhetsarbete kan därmed slås sönder. Därför är det angeläget att man vid försäljningar av statliga bolag ser till att vidmakthålla den redan befintliga jämställdheten i bolaget även efter en försäljning.

Exakt vad det är som framkallar Bergkvists åtlöje här vet jag inte, men det kanske är tanken på att statliga bolag skulle vara mer jämställda än privata. Men att så är fallet går att konstatera genom några enkla sökningar på SCB:s webbplats. Så här, till exempel:

Ledamöter i statliga bolagsstyrelser maj 2008 Andelen styrelseordföranden i statliga bolag uppgår till 33 procent kvinnor och 67 procent män. Bland övriga styrelseledamöter i avstaten helägda bolag var könsfördelningen 49 procent kvinnor och 51 procent män

Hur ser det ut i den privata sektorn, tro? SCB skriver så här:

Börsnoterade företag 2008 Antalet styrelseplatser i börsföretag valda av årsstämmor var 1 877. Könsfördelningen bland dessa var 18 procent kvinnor och 82 procent män.Verkställande direktörer. Det finns 7 kvinnliga ordinarie VD och 9 styrelseordförande i 294 börsnoterade företag.

Kalla mig konspiratorisk, men jag tror nog att en delvis annorlunda företagskultur inom den privata sektorn kan slå igenom på könsfördelningen.

I en annan genusmotion, Genusperspektiv i lärarutbildningen, står det bl.a. så här:

Vi borde kräva av skolan att alla barn ska behandlas lika, och det är här som våra pedagoger behöver baskunskaper i genusvetenskap. Börjar vi observera och diskutera vad som händer runt omkring i skolmiljön med eleverna och lärarna är det också mycket lättare att barnen blir uppmärksamma på genus som en del av vardagen.

Eftersom nybakade lärare alltför sällan får någon utbildning i genusfrågor tycker alltså motionärerna "att den pedagogiska delen på våra högskolor även bör innefatta genusvetenskap. Regeringen bör än mer uppmärksamma genusvetenskapens betydelse i lärarutbildningarna". Jag har två barn i skolåldern, och i deras skola är genusperspektivet helt bortglömt. Vi har därför startat en genusgrupp där föräldrar och lärare samarbetar för att införa det perspektivet. Men att nyuteximerade lärare ofta inte har någon som helst utbildning i genus är väldigt märkligt, tycker jag. Motionen är alltså bra. Det tycker inte Tanja Bergkvist, som räknar upp flera i mina ögon vettiga motioner - och storögt konstaterar att till och med Folkpartister motionerar om genus! Jestanes.

Jag ska bara ta ett sista exempel på vad Bergkvist ogillar, motionen Jämställdhet i styrelserummen av Sylvia Lindgren och Agneta Gille (s) - apropå statistiken från SCB ovan. De förespråkar att Sverige prövar en kvotering liknande den som infördes i Norge 20034, så här:

I bolagsstyrelser återfinns ofta män med likartade bakgrund. Det är en av anledningarna till att det är så viktigt att öka erfarenheterna i styrelserna och bredda kompetensen med människor som har olika bakgrund, erfarenheter och en jämn könsfördelning. Det vinner såväl samhället som styrelserna på.

I förlängningen är jämställdheten i bolagsstyrelserna också en fråga om demokrati. Eftersom ekonomiska resurser ger reellt politiskt inflytande betyder det att även den politiska makten blir snedvriden till mannens fördel. För att inte jämställdheten ska undergrävas måste därför jämställdhetsidealen aktivt tillämpas även i den ekonomiska sfären.

Tanja Bergkvist ställer en retorisk fråga:

Varför utgår dessa två socialdemokrater (Sylvia Lindgren och Agneta Gille) ifrån att en kvinnas politiska beslut hade gynnat mig som kvinna mer än ett beslut taget av en man. Beror inte det på beslutets karaktär?

Tja, kanske för att det handlar om strukturer, inte om Tanja Bergkvist som individ. Just ingenting garanterar att en mer könsjämlik styrelse fattar bättre beslut, även om det förefaller troligt. Men det finns något som heter rättvisa. Det finns en utbredd, om än osynlig och ofta omedveten, diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden, i akademin o.s.v. Män anställer helst män. Och det finns andra faktorer, som föräldraförsäkringens utformning, som gör att kvinnor halkar efter i karriären. I boken "Maktens kön" (Anita Göransson 2006) refererad i "Kvotering" av Drude Dahlerup & Lenita Freidenvall konstateras "att tre fjärdedelar av toppjobben inom politiken, den akademiska sfären, näringslivet och kulturlivet år 2001 innehades av män, jämfört med 87 procent 1989" (Dahlerup & Freidenvall 2008 s. 9). Det tycker väl Bergkvist är helt i sin ordning, men det tycker inte jag.

I Norge ledde kvoteringen till att 55 % av företagen hade uppfyllt kraven (minst 40 procents representation av endera könet) 2007. Andelen kvinnliga styrelseledamöter var 27 % jämfört med fem år tidigare. Skitlöjligt. Verkligen. Vad spelar det för roll? Ingen alls, för en borgerlig ledarskribent och en kvinnlig könsförrädare. Så jag ska muntra upp dem med ett citat som kanske mer är i deras smak:

Nu hörs krav på särlagstiftning, krav på särrättigheter för särskilda befolkningsgrupper. Kvotering på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet är exempel på detta, där till och med höga regeringsföreträdare talar om att svenskar ska diskrimineras till förmån för vissa invandrargrupper. Det kan också handla om att tillåta, för svenska folket helt främmande, religiösa riter, såsom brutala slaktmetoder – eller om att införa speciella lovdagar i skolan för särskilda grupper. Listan med dylika exempel kan göras betydligt längre. Det väsentliga här är att tillmötesgående av dessa krav urholkar två viktiga principer: a) Sverige är svenskarnas land samt b) allas likhet inför lagen.

Ja, det var alltså hämtat från Sverigedemokraternas idédokument. Den som tycker att vi måste sluta upp med kvotering och annat liknande tjafs och daltande vet härmed vart man kan vända sig. Själv tycker jag tvärtom att genusperspektivet bör utökas med ett intersektionalistiskt perspektiv så att ingen diskrimineras, oavsett kön, hudfärg, härkomst, sexuell läggning, religion, funktionsduglighet, ålder och så vidare - kalla mig rabiat.