En nygammal folkrörelse

Många föräldrar tar inte ut all sin föräldraledighet. Är detta ett stort problem? Ja det beror väl på vilka föräldrarna är och varför de inte utnyttjar alla sina dagar. Elise Claeson i SvD utropar dem till "en folkrörelse, en lämna-oss-i-fredrörelse". Märkligt: jag måste ha missat banderollerna, debattartiklarna och webbplatsen. Men Claeson kanske har drömt om USA, där Folket uppmanar Obama att låta dem vara i fred att välja dyra sjukhus där de slipper kreti och pleti, och när hon vaknade tyckte hon sig urskilja en likadan rörelse här hemma, fast mot föräldraförsäkringen. Och visst finns det många, om än de är en minoritet, som förespråkar privata lösningar på barnomsorgen. Det brukar vara folk som tycker sig ha råd med det. Det brukar vara konservativa krafter som nog sörjer att den svenska kvinnorörelsen lyckades stoppa förslaget om gifta kvinnors yrkesförbud på 1930-talet. Det brukar med andra ord vara besuttna antifeminister.

Att Elise Claeson hatar dagis är inte någon nyhet. Hon har gång efter annan liknat våra förskolor vid ett modernt Gulag där vi spärrar in de stackars små liven som sedan börjar ägna sig åt självskadebeteenden och kriminalitet eftersom de saknar kontakt med sina föräldrar. Påståendet är djupt okunnigt och bygger dessutom på en förlegad uppfattning om barndomens psykologi. Barn i dag har t.ex. mycket mer kontakt med övrig släkt än för några decennier sen. De flesta går inte särskilt långa dagar på förskolan och föräldrarna tycker inte heller att de har för ont om tid, vilket den som är intresserad kan läsa om i ett av mina tidigare inlägg, där jag redogör för vanliga missuppfattningar om familjer, förskolor och barns utveckling.

Men fakta spelar mindre roll för Claeson. Hon ser folkrörelser där inga finns och blundar för strukturer som faktiskt finns, som att uttag av föräldraförsäkringen fortfarande är ett 80-20-förhållande mellan kvinnor och män medan lönerna är ett 80-100-förhållande till männens fördel. Skulle det här kunna ha något samband med uttaget? Äsch. Det beror förstås på att folk egentligen inte vill ha stålarna. De vill inte bli daddade av staten utan sköta sin föräldraledighet själva, som Elise Claeson gjorde när hon hade småbarn. Hon jobbade halvtid, det var hennes lösning, och så kan naturligtvis alla göra. Ja, utom lågavlönade och ensamstående kvinnor eller såna som är fräcka nog att tycka att deras män kunde jobba halvtid. Men de grupperna finns nog egentligen inte.

Om man frågade Elise Claeson om "jämställdheten har gått för långt" skulle hon säkert bara fnysa: klart att den har! Och det är barnen som får lida för statsfeminismens stolligheter. Själv tycker jag också att jämställdheten har gått för långt. Jag menar, av de viktiga posterna inom kultursektorn, politiken, universitetsvärlden och näringslivet besätts hela 26 % av kvinnor! Den siffran är förstås på tok för hög - kan man inte få slippa käringarna någonstans?

Det kanske är dags att damma av en nygammal folkrörelse, den som t.ex. såg till att vi hade olika tariffer för kvinnor och män i kollektivavtalen ända fram till mitten av 60-talet. Claeson skulle bli en lämplig ordförande och jag är säker på att Claeson skulle kunna räkna med stöd från exempelvis KDU:s Charlie Weimers. I likhet med henne vill han ju backa bandet till 1970 och återinföra sambeskattningen, men det är bara en av många gemensamma nämnare. Ja, det finns mycket att göra för en sån folkrörelse - eller ska vi kalla den mansrörelse? - som väl får börja med att kräva att de senare årens orimliga homokramande lagstiftning annulleras. Vi bör till exempel avskaffa rätten för kvinnor att välja sitt eget eller mannens namn vid ett giftermål, vilket avskaffades genom ett förhastat beslut redan 1982. Vi kan fimpa rätten till fri abort som infördes 1975, återinföra äktamakeprövningen vid studiemedel som slopades 1980 och riva upp lagen från 1951 om att kvinnor fick bli förmyndare till sina egna barn vid makens frånfälle. Det finns mycket att göra, som synes, men lite får man väl sovra bland godbitarna. Framförallt ska vi väl slopa den gemensamma rätt att dela på ledigheten vid barns födelse som infördes i och med föräldraförsäkringen 1974. Så fram med banderollerna, Elise!