Bourdieu explained - och lite om yrkesförbud för gifta kvinnor

En av mina stora förebilder, låt oss kalla henne Alkestis, skriver då och då mycket kloka saker till mig. Så här skriver hon om min analys av polisens våldsutövning (se Polisen och det kollektiva misskännandet):

Du skriver att misskännandet är misskännandet av polisens våldsutövning. D.v.s. här föreligger ett misskännande av x och detta x är våldsutövningen. Men våldsutövning är synlig, den kan analyseras interaktionistiskt. Bourdieu kritiserar dock interaktionismen för att bara avslöja det synbara (se Science of Science and Reflexivity). Det Bourdieu istället menar är misskänt är den ekonomi (som han hittat under kabylienstudierna och i alla andra undersökningar) som ligger till grund för möjligheten för våldsutövningen. Så x = ekonomin.

När vi då studerar polisens våldsutövning bör vi således undersöka de ekonomiska relationer som ligger till grund för möjligheten att använda våld. Om dessa relationer är patriarkala, d.v.s. om det finns en ekonomi, ekonomisk och symbolisk, nedlagd i strukturerna som gynnar män och missgynnar kvinnor, bygger polisens våldsutövning på den.

Och vidare, i ett P.S:

Bourdieus teori utgör för övrigt en kritik mot positivismen och den har en rätt stark lutning åt kantianismen: tinget i sig finns inte, våra sinnen bedrar oss (Platon), vår kunskap präglas av tiden och rummet, av våra former för upplevelser. Så Bourdieu menar alltså att vi aldrig kan bara betrakta något direkt och därmed erhålla en direkt kunskap om tingen, vi står helt enkelt inte i något direkt förhållande till dem.

Dock är Bourdieu inte kantian, utan han kritiserar Kant för att missa att vi är SOCIALT präglade. Dvs kunskap blir inte till i tid och rum utan i sociala rum och i en socialt konstruerad tid.Bourdieu var filosof från början och inte sociolog, så han har ju haft ett osynligt kollegium hos filosoferna som han har vänt sig till (och bort ifrån).

Vad jag vill säga är att det finns kunskapsteoretiska grunder för Bourdieus teori som är avgörande för konsekvenserna av hans teoretiska koncept och hypoteser. Konsekvenserna av hans kritik både mot den ensidiga fenomenologin (Berger och Luckman, Merton)och mot den metodologiska individualismen (Weber) å ena sidan och mot den objektivistiska strukturalismen (Durkheim) och materialismen (Marx) å den andra sidan innebär att man med Bourdieus teoretiska utgångspunkter tvingas analysera sociala fenomen utifrån alla dessa utgångspunkter samtidigt, eftersom han kritiserar dem alla för att vara bristfälliga utan de andra perspektiven.

Bourdieus teori är alltså en syntes av dessa. Du har fenomenologin och den metodologiska individualismen i konceptet habitus, den objektivistiska strukturalismen å andra sidan i fältkonceptet, kapitalkonceptet som är konstruerat som en utveckling av men samtidigt alltså i strid mot Marx - alla dessa utgör pelarna i Bourdieus sociologi.

Poängen jag vill göra med allt detta är att det sociala är ett komplext studieobjekt, vilket Bourdieu insett OCH att han samtidigt menar att det betyder att sociala individer alltid kommer att söka enkla förklaringar. Det synbara är det mest enkla att förklara. DS.

Solklart, eller hur? Jag tycker faktiskt det, och ska verkligen försöka fördjupa mina kunskaper om Bourdieu, som för mig framstår som en av de absolut vassaste pilarna i kogret. Men jag har en invändning när det gäller det första inlägget. Jag inser att x är ekonomin, men i mitt inlägg om polisens våldsanvändning använde jag misskännandebegreppet i överförd bemärkelse. Det kan låta som en efterhandskonstruktion, och helt medveten om vad jag höll på med var jag inte, men nog anade jag att jag töjde rätt rejält på gränserna. Det var alltså självsvåldigt och kanske vådligt, men jag tycker att det fungerar trots att det är allt annat än renlärigt. Å andra sidan vore nog just den analys som Alkestis föreslår oerhört intressant!

För att göra ett långt inlägg ännu längre vill jag ge ett exempel på hur man kan använda det kollektiva misskännandet på ett mer renlärigt sätt, det är en inlämningsuppgift till genusvetenskapen och jag tar med hela texten här minus tröttsam referenshantering. Sägas bör att jag här fokuserar på en aspekt av Neunsingers resonemang, som innehåller betydligt fler parametrar än vad man kan tro av min text:

I Silke Neunsingers ”I nationens intresse: svenska och tyska kvinnors strid för rätten att arbeta” beskrivs hur ett förslag om yrkesförbud för gifta kvinnor bekämpades med delvis olika taktiker av kvinnorörelserna i de båda länderna under 30-talet. I Tyskland skedde en maktförskjutning till männens fördel (arbetsgivare fick lov att avskeda gifta kvinnor), i Sverige blev förbudet aldrig av. Man kan alltså säga att de svenska kvinnornas kamp var framgångsrikare, och att kvinnorna här stärkte sin position. Hur var detta möjligt? Neunsinger hävdar att det bland annat beror på vilken legitimitet som den svenska rörelsen lyckades få – att den inte ansågs ”inkräkta på en manlig maktbas”. Orsaken var dels att så gott som alla kvinnoorganisationer i Sverige samlades i Svenska Kvinnors Samarbetskommitté, SKS, och att den därmed inte lika lätt kunde uppfattas som kamp för ”kvinnosakskvinnorna”. Den andra taktiken var att framställa kvinnans yrkesarbete som något som kunde gagna nationen: kvinnan behövde en ekonomisk trygghet för att bilda familj, och utan familj – inget samhälle. Familjen gavs alltså det symboliska värdet ”samhällets grundpelare”, och man lyckades därigenom ”knyta ihop de kvinnliga särintressena med allmänna intressen … och därigenom [blev de] lättare att acceptera."

För att förstå denna till synes paradoxalt framgångsrika taktik av den svenska kvinnorörelsen måste man ha i åtanke att det politiska fältet var starkt dominerat av män. Det var inte bara utsiktslöst för enstaka kvinnliga riksdagsledamöter att ta strid genom omröstningar, det var också nödvändigt att medverka till det ”kollektiva misskännande” som man med Pierre Bourdieu skulle kunna kalla den manliga dominansens diskurs inom detta fält. Den stora arbetslösheten som var orsak till förslaget om yrkesförbud i de båda länderna kunde bekämpas genom att utestänga gifta kvinnor. Att detta i allra högsta grad var uttryck för ett särintresse blir tydligt i backspegeln – men även i dag ”legitimerar [män] sitt tillvägagångssätt genom att hänvisa till en större målgrupp som omfattar både män och kvinnor”, skriver Neunsinger. Kan man kollektivt misskänna det manliga särintresset genom exempelvis ett eufemistiskt språkbruk och/eller retorik om ”det allmännas bästa” så kan man också legitimera lagar och sociala strukturer som gynnar männen.

Taktiken kan alltså förefalla paradoxal eftersom den könsblinda och institutionella taktik som Neunsinger beskriver borde stärka mannens överordning. Ändå var det just symboliskt anspelandet på ”neutrala”, ”högre” värden, exempelvis genom filmen ”Dit vi hunnit” där man visade dels kvinnliga förebilder som företrädde nationen (Kerstin Hesselgren på väg till NF i Génève) eller kvinnor i folkdräkt som dansar kring en midsommarstång, som gjorde kampen framgångsrik. I Tyskland gick de kvinnliga politikerna, som var betydligt fler än i Sverige, samman över partigränserna, vilket provocerade männen: det var inte legitimt att företräda ett särintresse så öppet, och de skilda partierna stod i ett antagonistiskt förhållande till varandra. Kvinnoorganisationerna i Tyskland stämde staten för att få bekräftat att lagstiftning som yrkesförbud var rättsvidrig, något som nog var dömt att misslyckas.

När jag läser artikeln frågar jag mig i vilken utsträckning den svenska kvinnorörelsens taktik var just taktisk eller, om man så vill, cynisk. Bourdieu skriver att ett kollektivt bortträngningsarbete (som resulterar i misskännande) är möjligt ”om agenterna har samma perceptions- och värderingskategorier” … ”den dominerade uppfattar den dominerande genom de kategorier som dominansrelationen har skapat och som därför tjänar den dominerandes intressen. Man kan alltså inte förstå misskännandet enbart genom ett rent ekonomistiskt synsätt, ”alla vet att alla vet vad det egentligen handlar om” (här: att männen företräder ett särintresse), utan man måste ta hänsyn till att och hur agenterna tillsammans skapar dessa föreställningar. Kan det alltså vara så att den svenska kvinnorörelsen inte alls var ”taktisk” utan tvärtom deltog i misskännandet? Bourdieu hävdar att de dominerades dispositioner (medvetenhet) inte kan förändras utan att de objektiva strukturerna först förändras, detta ”eftersom dispositionerna är en produkt av dessa strukturer och kan överleva dem”. Frågan vore kanske värd vidare forskning (om den inte redan är besvarad).

Stämmer denna något deterministiska analys är det i så fall en ödets ironi att de strukturella förändringar som var på gång i Tyskland (allt fler kvinnliga politiker) bidrog till en medvetandehöjning (ett underkännande av misskännandet) och i förlängningen en politisk kamp för ett särintresse – som stöp för att tiden inte var mogen för den, för att de strukturella förändringarna ännu inte hade gått tillräckligt långt.

Nå, var jag renlärig nu? Mjae, jag var nog rätt slarvig som vanligt. Jag är för otålig, för ivrig att hoppa mellan intressanta teorier som inspirerar mig för stunden. Bourdieu skulle knappast nicka i sin himmel. Men det kan inte hjälpas. Jag leker på allvar (nudge-nudge), men för lekmannamässigt och lekfullt. Det får jag fan för av min handledare, med all rätt. Men jag måste på något sätt bevara min entusiasm, och ett bergsäkert sätt att bli av med den är att i alla lägen vara en duktig student. Så sorry - jag tänker fortsätta att vara en dålig student. Det kommer säkert att resultera i en allt annat än lysande akademisk bana, men det får det vara värt.