torsdag 25 februari 2010

"Jag har varit otrogen i tanken"

"I have lusted after women in my mind", erkände en gång Jimmy Carter inför det amerikanska folket. Det är väl snarare ett slags internt hedersomnämnande än en verklig syndabekännelse. Den amerikanske presidenten hade fäktat undan smådjävlarna som ansatte honom och visat verklig moralisk tåga. Ändå var han inte mer än människa, tänka sig en sådan skröplighet. Erkännandet har nog bleknat en smula i historien med tanke på vad Bill Clinton hade för sig. Som Robin Williams uttrycker saken hade Bill osis, han hittade "the only jewish girl who couldn't get a stain out". Att Clinton ville få det till att oralsex inte är sex gick inte riktigt hem i stugorna.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser en insändare till Expressens framstjärtespalt, Jag är otrogen, mot min vilja. Så här skriver signaturen "Oroliga och sorgsna hälsningar" som har ett bra förhållande enligt egen utsago, men nu har fått ögonen på en riktig pudding:
Jag har kämpat emot mina känslor eftersom jag inte vill förstöra min relation. Ett tag gick detta bra men nu drömmer jag om honom på nätterna, starkt sexuella drömmar.
Observera att det handlar om drömmar på natten som övergår i dagdrömmar på dagarna, ingenting annat. Så vadan denna vånda?

Katerina Janouch råder den här kvinnan att haka ner Damoklessvärdet. Man kan ju inte styra sina tankar. Logiskt nog blir hennes nästa råd följande:
[D]et enda du kan göra är att försöka styra bort dina tankar från detta. Du får helt enkelt försöka fokusera på annat.
Att du fantiserar och drömmer är ju inget fel. Om du inte ger tankarna bränsle kommer de att blekna.
Eftersom man inte kan styra sina tankar bör man alltså - styra sina tankar! Verkligen ett lysande råd.

Jag undrar om Katerina Janouch har haft lite svårt med uppmärksamheten här. Kanske bråttom? För det hela brevet handlar om är ju något annat. Så här står det:
Jag har tidigare varit otrogen i alla förhållanden utom i det jag lever i nu. Så det här blir märkligt för mig när jag för en gångs skull sköter mig, att jag har en affär när jag sover… Det här är stressande.
Några frågor inställer sig genast: Hur många är "alla"? Två? Tre? Knappast: det rör sig om fler. Det är alltså ett så kallat mönster. Nästa fråga: Varför är det här förhållandet annorlunda, varför tror du att du kommer att låta bli att vara otrogen just den här gången? Och slutligen: Varför envisas du med att jaga efter en samlevnadsform som du uppenbarligen inte trivs i?

Jag tror att "Oroliga och sorgsna hälsningar" vill ha lite bekräftelse, precis som Jimmy Carter. Vi är inte mer än mänskliga, men hurra för dig som visar moralisk tåga! Typ. Å andra sidan antyder "sorgsna" att hon vet precis vartåt det barkar. Den här gången med. Visserligen är de våta drömmarna bara drömmar, men nog kliar det i henne att få sätta dem i verket. Förmodligen kommer hon också att göra det - om det nu inte är så att just det här förhållandet är värt mer än kostnaden en otrohet medför. Något säger mig dock att det inte är det. Brevet är alltså inte ett rop på hjälp för att hon plågas av sina drömmar, utan för att hon känner på sig att hon kommer att trilla dit även den här gången. Om det nu finns något "trilla dit" när det gäller otrohet, vilket jag inte anser att det gör. Någonstans på väg till det förbjudna famntaget fattar man faktiskt ett beslut. Jag är ledsen att behöva säga det, "Orolig", men "det bara blev så" är en klen ursäkt. Det blev inte alls bara så: du prioriterade bort troheten och gjorde något som du visste att din partner inte skulle uppskatta. Detta är att visa förakt för vederbörandes vilja och därmed för hela personen. Och det här har du gjort gång på gång. Fine, jag vill inte moralisera, men du var medveten om konsekvenserna.

Så kärnfrågan är alltså den sista av mina tre frågor: Varför skriver du på ett trohetskontrakt? Du vill ju något annat, och det finns alternativ. Man kan ha ett öppet förhållande, leva polyamoröst eller inta ett relationsanarkistiskt förhållningssätt. Inte för att det skulle vara så mycket enklare eller innebära en total frihet - tvärtom kräver det sannolikt minst lika mycket av överenskommelser, kommunikation och hänsyn. Men personer som har valt de här sätten att organisera sin kättja, romantik och behov av närhet har ofta (men inte alltid) funderat ganska mycket på sånt som otrohet och parsamhet. Det ska nämligen ganska mycket till innan man skippar det vanliga manuset.

Det finns ett par aber med det här, tyvärr. För det första krävs det som sagt kommunikation, överenskommelser och hänsyn. Du verkar inte ha något vidare track record på den fronten. Varför skulle det bli annorlunda nu? Risken finns att du jublar över din nyfunna frihet och tänker att aldrig mer ska du låta dig styras! Bara för att så småningom upptäcka att du har sårat ännu ett antal människor som trodde att de kunde lita på dig. Det kan också hända att du tycker att det här blir precis samma tjafs, samvetskval och skit som i ett monogamt förhållande, fast med fler personer. Då är det nog enklare att leva tvåsamt, trots allt, inte minst för att du slipper förklara dig för omgivningen: "Jo, jag är polyamorös. Det innebär alltså att..." Och så vidare, tills du kräks på att höra dig själv förklara och på känslan av att folk ser dig som en knäppskalle.

Man skulle kunna tänka sig att applicera den här "alternativa" etiken på helt vanlig tvåsamhet. För tro det eller ej, receptet funkar i vilken relation som helst! Det går att kommunicera även med en enda person. Man kan träffa överenskommelser, ta hänsyn till varandra och vara kärleksfulla även som par. Det finns gott om traditionellt monogama par som är hur lyckliga som helst hur länge som helst. Kanske handlar det ytterst om att inte sätta sig själv i det främsta rummet ständigt och jämt. Jag förespråkar verkligen inte något slags offermentalitet här, inte att ge avkall på sig själv, inte att ge den andra utrymme på sin egen bekostnad tills man blir fullständigt förbittrad. Nej, men se det som en present. Ge det finaste du har, din kärlek, till någon som älskar dig. Och gläds över den andras glädje. Osjälviskhet kan vara en lika schyst kick som otrohet, om det nu är kickar du är ute efter. Annars kan du alltid tänka en tanke som många verkar glömma bort i hastigheten: vi behöver varandra.

Jag vet inte vilket slags amorös överenskommelse som passar dig bäst. Kanske måste du pröva dig fram för att själv upptäcka det. Men en sak är jag säker på. Du blir betydligt gladare av att inte försöka baxa hela det här projektet i hamn på egen hand. Så prata lite med den du älskar. Nej, prata mycket, ja jämt. Släpp in den du älskar på banan, vad det än gäller, så ska du se att det känns bättre sen.

3 kommentarer:

Jannike sa...

Jag läser inte framstjärtespalter (åh, vilket underbart ord! Hurra!), men om de hade haft begåvade och inkännande rådgivare som dig, Niklas, är det mycket möjligt att jag hade gjort det!

Niklas sa...

Tack!

Anna sa...

så bra!!