En jättegullig invandrarkille

Ja, jag kom på mig själv med att formulera det just så i dag, när jag fick syn på ett pussande heteropar i biljetthallen till FIH (gissar att Fridhemsplan förkortas så på tunnelbanespråk). Hur tjejen såg ut minns jag inte, men han var en jättegullig invandrarkille.

Hur känner man igen en jättgullig invandrarkille? Tja, till att börja med får man väl utesluta alla med asiatiskt utseende; de kan ju vara adopterade. Då är de inte på riktigt. Förmodligen är de uppvuxna i en välmående villaförort. Nej, sånt räknas inte, alltså bör den jättegulliga invandrarkillen se ut att komma från Syrien, Irak eller så. Han kan vara svart som en ivorian, men jag tror att jättegulliga invandrarkillar oftare har mindre hudpigment än så. Svarta invandrarkillar är mer "svarta" än "invandrare", det känner ni säkert igen. Däremot har jättegulliga invandrarkillar svarta ögonbryn, kraftig skäggväxt och är i regel kortare än basketspelande Brommabrats. Förr i världen gick det lätt att känna igen dem på deras märkliga dojor som såg ut att vara köpta på en lågprismarknad i ett land som inte är Sverige, samt på jeansen. De hade krångliga jeans med fula detaljer, inte Levis 501:or.

Vad mer? Jo, de ska ha nötbruna eller mycket mörka ögon med långa, svarta ögonfransar och ett bländvitt leende som redan i så späda år skrynklar till ansiktet. Det är en övning som jättegulliga invandrarkillar gör för att efter pensionen kunna göra ny karriär som genuina fiskargubbar i en katalog från Fritidsresor. Titofreze på Ithakas sydkust är en mysig liten fiskeort, orörd av turismen. Här kan ni handla fiskar med konstigt utseende att ta hem till hotellet. På kvällen när ni inte kan sova på grund av sinnessjukt fulla engelska fotbollshuliganer på puben en meter från hotellet kan ni titta på korten ni tog av varandra med den där fisken i näven, bredvid en genuin fiskargubbe. Det lilla familjehotellet är vitt med blå fönsterluckor, bara en sån sak. På morgonen kan ni dricka utspädd apelsinjuice och försöka peta upp miniförpackningar med aprikosmarmelad i sällskap med 226 kristdemokrater från Jönköping. De har också köpt konstiga fiskar, åtminstone luktar det så.

Men jag förirrar mig i en azurblå paradisvision - åter till den jättegulliga invandrarkillen. För han är ju inte invandrare om man träffar honom i Grekland, då är han en jättegullig grek. Han är inte killgrek, ej heller grekkille. Man behöver inte definiera hans kön - vem skulle tro att en jättegullig grek hette Christina? Men här i Svedala, dit vi hasta la pasta (som reseledorna brukar säga) har återvänt, duger inte "invandrare". Tänk er själva, eller säg det högt, för all del: "En jättegullig invandrare". Det låter ju inte klokt, som om vi talade om kattungar eller nåt. Jag vet inte hur man ska vara funtad för att säga "I går såg jag en jättegullig invandrare". Jag får en bild av en jättelik, pårökt, bisexuell, lätt förståndshandikappad Death Metal-rockare från Handen. Men jag kan ha fel.

Jag är inte sån. Jag berömmer mig av att vara allt annat än det där monstret jag skisserade ovan. Men jag tror att jag har a thing för jättegulliga invandrarkillar. Det aktar jag mig noga för att tala om för dem i den mån jag möter dem på stan. Man vill ju inte vara påflugen. Jag brukar heller inte säga: "Å, vilken vårpigg blus!" till vilt främmande damer på bussen. Nej, jag håller min entusiasm för mig själv. Det gör de flesta, men om det är någon gång man verkligen hör någon utbrista i lovsång över jättegullia (fonetisk stavning) invandrarkillar så är det i allmänhet i ett flabbigt tjejgäng bestående av jättegulliga svennebrudar. Och här ser man sammma sak fast omvänt: en jättegullig svenne är det minsann ingen som talar om. I hemlighet drömmer jag om att jag skulle bli omnämnd i just de termerna, men jag lär aldrig får reda på om någon tycker att jag är en jättegullig svenne. Och inte kan jag bli en pittoresk fiskargubbe heller. Tänk er bara en grekisk resebroschyr med mig bredvid en fisketrålare. Det skulle inte sälja, och för övrigt hatar jag allt som flyter. Men en dag ska jag gå med blöja och rullator i nån linoleumsliten korridor. Då hoppas jag att åtminstone ett vårdbiträde ska klappa mig på kinden och tycka att jag är lite gullig, även om jag luktar som om jag hade köpt en konstig fisk.