Bonus för vad?

Karin Olsson slår ett slag för bonusar till lärare i Expressen, och kvalificerar sig därmed som en nytänkande, empatisk och uppfinningsrik person. Åtminstone i sina egna ögon. "Säg 'bonus' och du ser en girig direktör. Tänk om man kunde se en lysande lärare eller rektor i stället, som får en fetare plånbok ju mer eleverna lär sig", utropar hon.

Å, vilken bra idé. Verkligen. Men jag har några frågor här. Som hur man mäter vad som är en bra lärare, vad man vill mäta - d.v.s. ytterst vilken sorts skola vi vill ha - och om detta verkligen är väl använda pengar.

Jag läste en studie (på en av mina kurser i pedagogik) om blivande läkares lärande. I början av sina studier gick de med stor entusiasm in för att verkligen lära sig sitt ämne - och då menar jag att förstå, på djupet. Ja, ni fattar nog. Att verkligen lära sig innebär som jag ser det att förstå poängen med det man läser, kalla det djupinlärning om ni vill. Här hade vi blivande läkare, besjälade av sitt kommande kall, eller åtminstone inriktade på att verkligen bli bra på att hjälpa andra. Det var alltså i början. Visst är det mycket råpluggande av citronsyracykeln, kroppens alla ben och så vidare, men ändå: vill man så kan man ge mening åt det mesta av sådana baskunskaper. Det gick en tid; kraven och tentorna började dugga allt tätare. Sakta med säkert gick det upp för de flesta att deras idealism kostade dem för mycket. Ville man klara sig med bästa resultat, och det vill man, särskilt om man alltid har varit en femetta i plugget, så var det bättre att inrikta sig på att banka in maximalt med kunskaper på minimalt med tid och därefter glömma bort det mesta för att i stället koncentrera sig på nästa tenta. Idealisterna blev cyniker, djupinlärningen övergick i ytinlärning. Och det här var alltså vuxna (nåja) människor som verkligen ville något med sina studier. Något säger mig att eleverna i grundskolan och på gymnasiet fungerar likadant. Det är en teori jag har.

Ibland ser man häpnadsväckande galna svar på till synes enkla frågor om en texts innehåll. Det här handlar sällan om studiebegåvning, i stället är det just taktiken bakom läsningen som ger utslag. Den som helt missar poängen med en text à la högskoleprovets LÄS gör det för att vederbörande inte är ute efter poängen. I stället har man försökt memorera texten, vilket naturligtvis är hopplöst om man inte är Rain Man. Men anta att vederbörande verkligen skulle ha fotografiskt minne - skulle hen då kunna svara på vad texten betyder? Nej, det är i alla fall ingen garanti. Förebilden till Rain Man, Kim Peek, hade ett fantastiskt minne men kunde inte knyta skorna. Och skulle man ha bett honom resonera om innehållet i någon av de 12 000 böcker han lär ha memorerat skulle han ha kammat noll. Analogi: man blir inte psykiater av att kunna DSM IV utantill.

Om man vill ha bra betyg i en pluggskola så pluggar man sig till bra betyg. Det behöver man inte vara något snille för att klara. Det hjälper om ens föräldrar tycker att det är viktigt att man lyckas i skolan, så viktigt att de belönar en kraftfullt om man lyckas och bestraffar en om man misslyckas. Det hjälper om man har ett eget rum att plugga i. Det hjälper om man är haj på sociala koder så att man snabbt märker vad ens lärare lägger vikt vid. Det hjälper om man inte har för mycket fantasi - eller för lite, för all del - och om man kan konsten att hålla lagom tyst. Det hjälper om man är språkligt begåvad så att man kan dölja vad man inte kan och formulera det man verkligen kan på bästa möjliga vis. Och så vidare. Lite tur är inte heller fel, eller kalla det intuition när det gäller att svara rätt på flervalsfrågor. Sen skadar det inte om ens kamrater inte tycker att den som öppnar skolböckerna ibland är en nörd. Jag antar att man kan göra listan mycket längre än så här, men jag ville bara ge några exempel på varför den som får högsta betyg kanske inte är den som har lärt sig mest och därmed är bäst lämpad att plugga in citronsyracykeln för att sedan bli den där underbara läkaren som håller patientens hand, lugnar, kommunicerar och läker det som kan läkas. Sambanden är inte så självklara.

Något annat som inte är så självklart är att en skola med höga medelbetyg är en bra skola. Det är heller inte självklart att en skola som föräldrarna är nöjda med är en bra skola - utom för föräldrarna. (De kanske betalar extra för att deras barn ska få bra undervisning, och då måste de ju vara nöjda.) Det kan också vara så att en skola, eller en klass, som är sämre på papperet är bättre i realiteten; resultatet kanske inte visar sig omedelbart, utan först på sikt. Att mäta kunskaper är väldigt svårt, om det är kunskaper man vill mäta, inte förmågan att svara rätt på ett antal prov. Vill vi ha en skola som ägnar sig åt inlärning eller en som ägnar sig åt lärande? De flesta väljer nog det förra alternativet, för det är mycket enklare att mäta inlärning. Jan Björklund väljer det första alternativet, som bekant. Å, den finska skolan! utbrister han i andanom. Där eleverna vantrivs redan på lågstadiet. Men bra betyg får de.

Jo, vi kan införa bonusar för lärare och rektorer om det nu är ytinlärning vi vill premiera. Karin Olssons förslag ligger därmed rätt i tiden. Alla som motsätter sig den sortens syn på vad skolan bör ägna sig åt är reaktionära flumpedagoger från förr. Men jag tycker att det är beklämmande. Ett argument har jag dock kvar, och det är kanske inte lika lätt att avfärda: Är bonusar verkligen en god investering? Finns det liksom inte andra saker man kunde använda pengarna till? Jag vet, det låter som en naiv dröm, men kunde vi inte satsa på en ökad lärartäthet? På att återinföra skolkuratorer och -sköterskor, rentav SYO-konsulenter? Vore det inte rätt hyvens om skolan hade resurser nog att undervisa alla i samma skolform, utan att alltså sparka ut de där bokstavsbarnen ur klassen? Vore det inte rätt trevligt om det fanns rullstolsramper och andra handikapphjälpmedel - överallt? Och nu ger jag mig verkligen ut på djupt vatten, men vore det inte fint med skolmat som eleverna åt? Jag menar, då får man ju energi. Och så blir man kanske lite nöjdare än om man får några hastigt upptinade kadaver, tillredda ett gäng katatoniska myrslokar efter ett recept av Jeffrey Dahmer. Ja, det är bara ett förslag, kalla mig naiv.

Apropå det: Vore det inte bättre om inte skolorna var tvungna att gå med vinst? Jo, det vore det banne mig. Varför en skola är bra om den är en "resultatenhet" är för mig ett mysterium. Jag trodde att vi hade lite andra principer än skolan i "Nicholas Nickleby". Jag trodde visst fel, så nu ska jag tro på något mer realistiskt:

Jag tror att framtidens skola i Sverige är en obarmhärtig, fantasilös pluggskola som snålar in på allt den kan snåla in på. Jag tror att framtidens skola är en där rastlösa elever stämplas som bokstavsbarn och sätts i skol-gulag, där rullstolsburna barn hamnar utanför på rasterna i de enstaka skolor som alls vill ta emot dem, där rektorn slår ihop klasser och fixar till en usel arbetsmiljö i det heliga resultatets namn och där maten smakar pyton. Jag tror att framtiden skola sätter ytinlärning i högsätet.

Men hoppsan. Framtiden är visst redan här. Minus bonusarna, men de kommer säkert. Karin Olsson är kanske inte precis nytänkande eller upppfinningsrik: hennes idéer finns ju redan uttryckta i den rådande diskursen om skolans medel och mål. Empatisk, då? Ja kanhända är hon det, inte med de elever som ska gå i hennes drömskola, men med de kvarvarande lärare som är beredda att offra sina gamla ideal om lärande. Någon tröst ska de väl ha om de ställer upp på Björklunds skolpolitik.