söndag 7 februari 2010

Om man hatar sitt jobb

Om man hatar sitt jobb kan man utbilda sig till ett annat. Det är en teori jag har. Så låt oss granska den.

För det första måste man hata sitt jobb tillräckligt mycket för att det ska vara mödan värt att bryta upp. Att bara säga: "Gud, vad jag hatar mitt jobb" som utslag för tillfällig leda är kanske inte att hata det på allvar, annat än i stunden. Man kan säga så från en privilegierad position, mer eller mindre på skoj, för att väcka en smula sympati, visa att man minsann har det svårt trots att man är kärlkirurg. Man kan säga det kolleger emellan när en viss aspekt av arbetet driver en till vansinne. Jobbhatet är då ett socialt kitt och lindringen inte långt borta. Egentligen trivs man ganska bra med sin situation och har inga som helst planer på att byta jobb. Horace Engdahl tyckte att det var skönt att sluta som ständig sekreterare och Peter Englund kommer säkert att grumsa över alla dessa kungamiddagar och andra trista plikter. Det kan verka bortskämt, men jag tycker inte att man måste jämföra lidandet för att det ska kunna värderas objektivt. Englund blir inte gladare för att det finns vissa som delar ut reklam i Bandhagen för en spottstyver. Reklamutdelarna i Bandhagen blir inte gladare för att vissa lever på att rota fram användbara sopor i Rio de Janeiro.

Men ändå. Det är skillnad på att "hata sitt jobb" och att verkligen hata det. Länge hatade jag mitt jobb inom citationstecken, men allteftersom åren gick bleknade de bort. Alla dessa kvällar, helger och nätter som jag har våndats över snåriga översättningar med kort deadline, alla dessa förbannade kontorsstolar jag har nött ut, allt tekniskt strul, obefintliga manus, oväntade och för mig okända språk, alla jävla nybörjare till tolkar, oförstående redaktörer eller självgoda och totalt okunniga filmare av olika kulörer - allt det kunde jag stå ut med. Jag har jobbat mer än de flesta, vilket inte vill säga lite i min bransch, och det har gjort mig snabbare än de flesta. Jag kan översätta snart sagt vad som helst och gör det också. Jag är stolt över mina kunskaper och definierar mig som översättare. Jag kan heller inget annat. Jag har hållit på med det här i över 20 år. Det är inget unikt med det. Jag har kolleger som har hållit på betydligt längre och översätter från fyra-fem språk. Jag har kolleger som kan precis allt om amerikansk politik, om stridsvagnar från första världskriget, skjutning med svartkrutspistoler, om sportflygplan, Romarriket, Bellmans Sverige, grekisk inrikespolitik eller chilensk knarkslang. Med dem har jag många gånger suckat samfällt över vårt jävla jobb. Men nu är inte ens det roligt längre.

När man hatar sitt jobb så mycket att man gör allt för att inte tänka på det. När man hatar sitt jobb så mycket att man ständigt lämnar in sina alster i absolut sista stund. När jobbet är så ångestdrivande att man blir paralyserad och i stället ägnar sig åt något annat fast man VET att man inte har tid eller råd med det. När klockan blir tio, elva, tolv, ett, två och tre på natten dagen före en absolut och redan uppskjuten deadline och man ändå inte förmår jobba mer än några minuter i stöten trots att man vet att nattsömnen blir minimal eller obefintlig, att man kommer att vara ett vrak nästa dag om man inte betar av de där 300 texterna. När man inte jobbar trots att man vet att varenda sekund som man lyfter fingrarna från tangentbordet är lika med noll i inkomster. När månadsskiftet närmar sig och man inte ens kan förmå sig att fakturera, trots att man är i desperat behov av pengar. När bredbandet stängs av för att man inte kan öppna kuvertet med räkningen, när man står där utan stålar - och ändå inte jobbar. Då är något jävligt fel, kan man säga.

Det har varit värre. I perioder har mitt arbete varit den enda konstanten i en kaotisk tillvaro med sorg och vånda och mer sorg. Det har inte precis varit en god konstant, tvärtom har den ständiga pressen att värpa översättningar mitt i allt elände bara lagt sten på börda. Ta passagen ovan och lägg till kronofogdar, spärrade kontokort, obetalda hyror och inga pengar till mat. Lägg till en nedstämdhet och paralys som ledde till att jag inte ens orkade fylla i de papper som skulle förlänga min sjukskrivning bortom den första perioden, ännu mindre ta förnyad kontakt med läkare, lägg till självhat och självmordstankar och lite annat smått och ont. Jag var där och vände, men blev stukad så att jag inte tål stress i några större doser längre - detta sagt av någon som tidvis hade arbetat 60, 80 och 100 timmar i veckan. Ett av de sista jobb jag gjorde innan jag brakade ihop var ett danskt program om människor som hade gått in i väggen. "Ha!", tänkte jag. "De skulle försöka hänga med mig i en vecka av mitt liv. Sen kunde de komma och gnälla. Utbrändhet, vilket trams." Och så brände jag ut mig.

Jag har aldrig återfått någon arbetsglädje, och min kapacitet är som sagt begränsad. Men några timmar varje dag måste jag väl orka? Ja, så småningom gjorde jag det. Egentligen skulle jag bara behöva översätta 20 minuter om dagen för att klara mig hyfsat. Det innebär fem-sex timmars arbetsdag, och mer ska ingen översätta. Det blir helt enkelt inte bra då. Men inte ens det har jag klarat och klarar det fortfarande inte.

Man kan ta sig i kragen. Man kan skärpa sig, sluta gnälla och tycka så förbannat synd om sig själv. Man kan stålsätta sig, tvinga sig ner vid tangentbordet. Det kan väl inte vara så jävla märkvärdigt? Tänk om jag bara kunde göra 20 minuter om dagen - det är ju ingenting! Ja, så har jag tänkt de senare åren. Och tro mig, jag har tagit mig i kragen i över 15 år vid det här laget, jag har har tagit mig i kragen, slutat gnälla och parkerat mig vid det förhatliga tangentbordet. Jag har verkligen försökt. Jag har barn att försörja. Jag vill inte ligga min älskling till last. Jag vill inte vara så misslyckad. Men det är jag, har jag insett till slut. Det tog slut när jag kraschade och jag har aldrig kommit igen. Smittan från den uppgivenheten och handlingsförlamningen sprider sig ibland. Jag kommer t.ex. att bli av med mitt körkort eftersom jag inte har förnyat det eftersom jag inte kan förmå mig att kontrollera när det verkligen är för sent. Eftersom det är ännu en deadline. Jag kan inte öppna brevet från Tele2 för det innehåller en deadline. Jag kan inte öppna kuvertet från Fortum av samma anledning, så vi får brev från socialen där de erbjuder sig att hjälpa oss så att vi inte ska bli strömlösa. Det har vi inte blivit hittills, men det är sannerligen inte min förtjänst.

Så man kanske kan säga att jag hatar mitt jobb. Det kanske är läge att utbilda sig till nåt annat, under förutsättning att jag orkar jobba med ett jobb jag hatar under tiden. Och jag gör det, utbildar mig till nåt annat. Exakt vad vet jag inte. Ett tag tänkte jag utbilda mig till mentalvårdare. Jag tänkte gå på komvux. Men så sa min vän till mig att jag kanske kunde läsa pedagogik och psykologi i stället. Det kändes rimligt. Att åka till Tensta eller Åsö vuxengymnasium vore väl inget problem, men pedagogik kändes roligare. Och det var så inihelvete roligt att jag inte kunde förmå mig att sluta. Det omedelbara hotet mot min försörjning var borta efter diverse turer, så jag kunde ju fortsätta översätta under tiden. Sen läste vi en hel del genusrelaterade texter och jag blev sugen på att läsa genusvetenskap. På den vägen är det. Jag kommer aldrig att bli professor eller docent eller så. Jag är för gammal för att göra akademisk karriär, kanske för gammal för att ens få doktorera. Det gör mig inte så mycket. På något vis ska jag ändå kunna använda mina kunskaper. För att hjälpa andra. Det finns nämligen människor som inte är såna ömkliga drivhusblomster som en annan. Såna som verkligen har jobb, värda att hata, livssituationer som är oändligt mycket mer plågsamma än min. Jag har ändå min familj, min Marty, alltså en oändlig glädje. Starka kontraster, skulle min forne terapeut säga. Ja, det är starka kontraster.

Nu har jag missat en tenta och så en småtenta till. Genast börjar lättingen Niklas gnöla och fundera på att ge upp den här löjliga drömmen om akademin, aktivismen, bokprojekten eller vad det nu ska utmynna i. Marty peppar mig såklart. Av någon dunkel anledning älskar hon mig trots att jag är så misslyckad. Jag ska försöka skärpa mig. Ta mig i kragen, ni vet. För nog vore det lite synd att kasta bort studierna också av något slags paralys? Jo, det vore synd. Det är en teori jag har.

19 kommentarer:

Underlandet sa...

Oj, vad tungt. Men det är inte du som är misslyckad. Det är samhället som skapar sådana arbetssituationer och sådana krav att vissa går under. Ett samhälle måste kunna rymma alla, oavsett hur produktiva de kan vara i olika perioder i sina liv. Annars är samhället misslyckat.

Men du, har du inte funderat på att skriva då? Du skriver ju fantastiskt. Om jag var du (fast det är jag ju inte, och du kanske vill något helt annat), skulle jag välja ut ett lagom antal av bloggens bästa texter och sätta ihop till en bok och skicka in till diverse bokförlag. Vore jag förläggare skulle jag ge ut den.

Niklas sa...

Tack!

Men världen behöver nog inte fler bloggböcker, i alla fall inte min. Det får räcka med det skrivandet. Fast kanske tar jag upp dramatiken igen - jag blir sugen ibland. Jag har ju fått en pjäs spelad.

Jehane sa...

Sen finns det ett ytterligare krux man kan ha också: att hata sitt jobb och vilja utbilda sig till något annat men inte ha studiemedelsterminer kvar. Då sitter man verkligen på pottan.

Jannike sa...

Man ska korrekturläsa innan man skickar en kommentar... :-|

Åh, jösses, vad jag känner igen mig, Niklas, både i jobbhatandet (även om jag aldrig har hatat tv-översättandet på det viset) och i oförmågan att öppna fönsterkuverten! Efter att jag "slutade" som tv-översättare i oktober (d v s ansågs så dålig att jag inte längre bevärdigades med några uppdrag, antar jag) har jag efter att ha ruskat obehaget av att ha blivit ratad av mig börjat se det som en ödets småfinurliga knuff i den riktning som jag tidigare inte har vågat titta. Nu lever, eller överlever jag på a-kassa medan jag dels funderar över vad i helvete jag ska bli när jag blir stor och dels skriver den bok som jag under en hel massa år inte har ansett mig ha tid att ens fundera särskilt mycket på. Knuffar kan kännas olika. Ibland blir man rent förbannad: Men vaffan knuffar du på mig för?! Men ibland kan man efter det att man har återfått balansen igen upptäcka att det var nödvändigt med en knuff för att man faktiskt skulle få ändan ur den sabla kontorsstolen!

Sofia sa...

Jag tycker du ska börja som barnskötare nånstans på låt säga 60 % (det byggs förskolor som sjutton). Roligt, konkret arbete utan deadlines. Resten av tiden gör du vad du har lust till, och i den lust-tiden kommer lusten växa och utmattningen sjunka undan och tappa fästet.

Rabiatfeminism sa...

HU, jag känner delvis igen mig. Efter semestern i somras befann jag mig någonstans mellan "hata" och hata och eftersom jag i jobbet genom åren stött på människor som passerat denna gräns och sett vad som händer med dem förstod jag vad det var när jag började få fysiska men oförklarliga symptom. (Hvudvärk, ont i bröstet osv.)

Dags att kliva av. Vilket jag faktiskt gjorde. Min gode vän som jobbar med rehabilitering av arbetsskadade fick höra detta och sa direkt:

- Du gjorde helt rätt. Kliver man inte av kan det gå rakt åt helvete.

Vilket jag ju sett så många gånger.

Så nu är jag fortfarande kvar där mittemellan. Inte utbränd men lite vidbränd, funderande över vad jag verkligen VILL göra. Och när jag läser jobbannonser låter jag min magkänsla styra. Inte söka eller ta ett jobb där jag VET att jag kommer bli ett långtidssjukskrivet vrak. Istället söka och ta jobb där jag kan använda all min kompetens och driv och arbetsglädje för att få uppleva tillfredsställelsen i att göra ett riktigt bra jobb.

Det är så lätt att passera denna gräns och så svårt att se den med blotta ögat. Men när jag ibland undrar om jag är riktigt klok som säger upp mig från ett fast prestigejobb så är texter som din här ovan, Niklas, ett kvitto på att jag gjorde helt rätt.

Niklas sa...

Jehane: Det var längesen jag hade några studiemedelsterminer kvar. Jobbet som frilansare har ändå gjort att jag har kunnat plugga - alltså en positiv aspekt, trots allt. Att å andra sidan vara tvungen att försörja sig under tiden man studerar gör att man inte kan ägna tillräckligt mycket tid åt studierna, så det är inte så lätt att få ekvationen att gå ihop.

Niklas sa...

Jannike: Ja, man kan ju betrakta utbrändheten som en fin liten vink, liksom. Jag är glad att jag började plugga, men sörjer att jag inte kom på den idén för en sisådär tio år sen.

Jag hoppas att det går bra för dig, vännen!

Niklas sa...

Sofia: Ja, jag har funderat på att jobba på dagis. Jag kanske ska göra slag i saken. Barn är något jag kan.

Niklas sa...

Rabiatfeminism: Jag hoppas att du hittar något som passar dig! Det är svårt att lyssna till sin kropp ibland, tyvärr. Det ligger duktiga och högpresterande människor överallt på våra kyrkogårdar.

Sofia sa...

Jag undrar om det inte faktiskt var nån som sökte en genuspedagog, jo det minns jag bestämt. Kolla på platsbanken, Stockholm, yrken skolor och undervisning eller vad det står. Det var förra veckan bara jag såg det.

meta sa...

Det finns dom som säger att det tar ungefär lika lång tid att komma tillbaka som det tog att krascha. LÅNG tid alltså.

Begär inte för mycket av dig själv, men faktiskt blir det bättre med tiden.

/en som varit nära

Niklas sa...

meta: Tack! Det har gått fem-sex år sen jag kraschade, men hur länge jag hade färdats på den där hala vägen vet jag faktiskt inte.

Elin I sa...

Åh. Nu känner jag hopp inför framtiden. Jag är översättare. Jag är inte övertygad om att det är översättning jag vill ägna mig åt. Men kommer jag fram till att jag inte vill det, så kan jag bli någonting annat än översättare. Och inte bara i teorin; det är ett faktiskt alternativ. Jag är inte fast.

Julia sa...

Jag tänker lite att eftersom du inte verkar plugga med något särskilt Mål i sikte behöver du inte heller ha ångest för det, om du förstår hur jag menar? Du gör det för att det är fascinerande och du lär dig fantastiska saker, då finns det ingen deadline och inte samma press.

Här avslutar jag mitt Pollyannande för dagen. Ber om ursäkt.

Agnes sa...

Jag är ung, men apatin, paralysen... Dess våndor känner jag. Även inför saker jag egentligen tycker om att göra. Har skrivit en hel del om saken.

Önskar dig lycka till.

Niklas sa...

Tack! Och detsamma!

Anonym sa...

jag har burit detta inlägg för mej själv ett tag och det slår mej att det du beskriver är "prokrastination " Grekerna och sängen du vet ...
finns bl a en bra artikelserie om det i SvD
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/emelie-slass-mot-sitt-uppskjutarbeteende_1644135.svd

Verkar även finnas en del på nätet ...
jag björn med dig - I bear with you

/Dan

Nina sa...

När jag läste det här inlägget för ett år sen, fick det mig att inse att jag inte bara var lat. Jag insåg att jag var sönderstressad, deprimerad etc, men tyckte ändå att jag var lat när jag blev just så paralyserad som du beskriver. Jag trillar fortfarande i den fällan, men jag inser det destruktiva i det i alla fall.

Jag ville bara tacka för den insikten.