Doermata

Ja, jag tänkte bara starta en grupp som heter så, samla ett gäng mänskliga dörrmattor och spela musik som är så bitter att långvärmt kaffe med galla är som den lenaste kompott i jämförelse. Fast helst utan text, för såna blir lätt så tjatiga och förutsägbara. Men vill ju inte vara någon Tom Waits-epigon och stå där med en hatt och en koskälla och en kavaj med fransiga ärmar. Men vill inte vara Malla Ronander (pinsamt bluesig) eller Jacques Werup (pinsamt poetisk)eller, gud förbjude, den där Kronärtscocco. Jag menar, "Hon är vild som vinden / Hon är varm som en sommarnatt / I hennes ögon glittrar en outtömlig skatt"... Snälla, rara, låt mig slippa träffa henne i ditt sällskap.

Ja, det finns mycket man betackar sig för, som att komma från Totebo men vara Alphabet City i själen. (En logoped jag känner jobbade på Västerviks sjukhus en period, och hon sa att Totebo var en diagnos. Och Olof Johansson kommer därifrån, så det ligger nog nåt i det.) Nej, ska man vara bitter får man tamejfan vara det utan ord. Att skriva om kärlek är som att skriva porrnoveller; att skriva om bitter kärlek är som att skriva porrnoveller i Tara. Försöker man vara lite tjusigt luggsliten och kvacka nåt om kroppen som ett landskap och kråkspark kring ögonen och pattar som hänger till knäna mogna frukter så framstår man som en självsmekande hycklare som i själva verket drömmer om en nybadad sjuttonåring. (Säga vad man vill om sjuttonåringar, de är i alla fall oändligt mycket snabbare i skallen än en halvblarig medelålders singer/songwriter med grandios självbild.)

Alltså: bitterhetens musik. Jag vet inte riktigt hur den låter. Balkan? Nej. Kletzmer? Nej. Det får inte vara så där vedervärdigt mustigt och livsbejakande som en Kustorica-film, inte födas ur smuts, elände och plågade hästkrakar med fulla kuskar och barn som föds på utedass och växer upp till små lortiga kvicksilverfigurer som ser Pappa vältra sig över närmaste oskuld och Mamma jaga honom med kniv bland husvagnarna medan tandlösa gubbar fäller dråpliga repliker. Det går fetbort, folks. Kanske en rostig grind som slår i vinden till ett övergivet scenbygge från "Lilla huset på prärien" skulle duga. Eller en samfälld suck från Finlands alla snopna dörrförsäljare. Nej, det blir för vokalt. (Min vän som är nästan helt, men inte totalt olik Jan Björklund, trodde att vokalmusik bestod av vokaler: Aaa-ooo-eeee...)

Fast egentligen är jag inte ett dyft bitter, bara en smula förundrad och gramse på mig själv för att jag under så många år vek mig som en skumbanan i Estremadura för andras vilja. Men inte ens det går att skriva utan att Björn Afzelius ska komma och förstöra alltihop: "Jag blir inte bitter, det är mot min natur / men jag undrar ibland hur den kvinna ser ut / som inser att i denna trygga figur bor ett kärleksdjur". Okej, okej, okej...! Jag är inte inte bitter på det viset, tror ni det om mig kan jag lika gärna gå och skjuta mig. Jag är inte melankolisk, ser inte tillbaka med illa dold och klädsamt framskymtande spleen på Mitt Liv. "När man fyller (vad det nu är) övergår livet från futurum till imperfekt" tror jag att Louise Boije af Gennäs skrev i "Stjärnor utan svindel". Det är så att man vill ge henne ett ömt slag över munnen med Runars manslem. Sicken blås! Jag tror aldrig att det har hänt så mycket i mitt liv som de senaste fem åren. Men nu ska jag försöka samla mig och berätta om min tillvaro som dörrmatta.

Jag antar att den här episteln, härifrån och nedan, är ett slags svar på min stora favorit Elins blogginlägg Duktiga flickor och struliga slackermän. Jag har själv varit omväxlande duktig flicka och strulig slackerman; i dag är jag nog lite av båda. Om Elin skulle ha oturen att vara tillsammans med mig skulle hon förmodligen konstant blöda näsblod av min oförmåga att betala räkningar i tid - om alls. Ja, så är det i dag. Men jag måste försvara mig med att det är en ren överlevnadsstrategi, parad med brakångest över mina gigantiska, obetalbara skulder. Jag skulle å andra sidan kompensera henne med att göra merparten av allt hushållsarbete, hur mycket nu det kunde bli i ett tänkt scenario där jag klev in på scenen utan en massa bagage i form av sex barn, till exempel. (Haha, stackars Elin! Jag är glad att det aldrig har varit tal om vi tu - vi har förresten inte ens träffats AFK eller IRL som det hette förr.)

Om jag alltså fortfarande bär på vissa slackerdrag när det gäller monetära liemän så är jag en ordningsam person i grunden, och det har jag varit sen barnsben. Att jag inte började studera förrän jag var runt 30 och fram till dess drömde om nåt slags Lennart Cohen-tillvaro (apropå slitna kavajer) förändrar inte saken. Jag hatar oreda, vilket man sannerligen inte kan tro om man ser hur vår lägenhet ser ut. Jag har bara nötts ner en smula av alla svårförenliga praktikaliteter. Men alltså, jag har under en lång rad år och flera förhållanden varit just den där som tänker mer på andra än sig själv. Och när jag läser Elins utlämnande och mycket tänkvärda text kommer jag på mig själv med att undra om man inte ofta är Den Givande (i brist på bättre termer) ur ett slags överläge. Så var det i alla fall för mig. Jag utplånade mig för att jag liksom tyckte att jag kunde bjuda på det. Det hade jag väl råd med, det var väl nästan min förbannade skyldighet? Oklart varför, höll jag just på att tillägga, men egentligen vet jag ju. Det beror på min uppväxt i en välbärgad villaförort med en Gudsomhaveristisk far och en radikal mor.

Som ung snorgärs i Bromma var jag och mina manliga (nåja) kamrater övertygade om att allting skulle fixa sig. Så var det även för många av tjejerna, men de var då liksom nu ändå flitigare och duktigare. De flitiga och duktiga pojkkamraterna var å andra sidan så inihelvete duktiga och blev läkare och jurister och affärsmän hela bunten, en av dem är t.ex. vd för ett stort Wallenbergföretag. Men jag och mina närmaste vänner och några till var bara övertygade om vår förträfflighet i största allmänhet - inte för att vi hade något att visa upp; vi var bara genier. Den här sortens tro på gott räkmackeglid in i en till stora delar okänd eller fiktiv framtid hade också en motsvarighet i dåtidens ofattbart tursamma tidevarv. Visst bodde vi i ruffiga rivningskåkar och så, men efter några år hade alla förstahandskontrakt. Arbetslöshet fanns inte, det var bara att köra taxi, jobba på posten, på Beckomberga mentalsjukhus eller som stuvare i Frihamnen: jobb gick faktiskt alltid att få. Det känns otroligt när man betänker hur det är för alla mambos i dag. Så: flyt, framtidstro. allt fixar sig. Och råkar man riktigt illa ut sticker mamma till en några tusenlappar. Man är ju så ung, bara 30 år eller så. Visst är det motbjudande? Men vi visste inte bättre. Tror jag.

Både far (vi är alla kuggar i ett stort hjul) och mor (kurator, terapeut, övervakare m.m.) lyckades ge mig och mina syskon kroniskt dåligt samvete för att vi hade det så bra. Det var alltid någon av mina systrar som gick fram och pratade med den där ensamma personen på festen (själv var jag den där personen). Och vi hade fadderbarn i Det Fattiga Afrika och unnade oss ingen lyx. Inte för att vi hade råd med nån, heller, att vi var sex barn märktes trots att far hade en advokatbyrå och mor yrkesarbetade till skillnad från nästan alla mina kompisars mammor. Inga Bognerjackor eller skidresor där, inte. Det gjorde ingenting, faktiskt. Men det dåliga samvetet satt i. Något lindrades det väl av engagemanget för Vietnams folk och vår kommunistiska kampglöd (som vi fick Gud för hemma av far). Jag tror i alla fall att det här blev mitt fall, så att säga, att jag plattade ut mig och lät mig beträdas allt framgent: jag var i överläge, och det skulle jag gudimej pröjsa för.

Så när någon säger "Jag älskar dig" har jag alltid (men inte längre) reagerat reflexmässigt med att säga detsamma, trots att det är lögn. Man vill ju inte såra. Den här sortens emotionell pingpong fortsätter sedan ett tag tills jag är hopplöst insnärjd i allehanda löften. Och mitt redan från början dåliga samvete är nu monumentalt eftersom jag är en sån feg lögnare. Hur tar man sig ur den knipan? Det gör man inte, höll jag på att säga. Men jo, på något sätt går det. Man kan t.ex. straffa sig ur förhållandet genom att bli en dålig människa. Det har den fördelen att ens moatjé slipper all skuld - det är ju jag som är ett svin. Praktiskt och bra att hänga upp ens dåliga samvete på nåt konkret, liksom. (Det är bara det att svinpoäng tynger.)

Så där har ni mitt lilla privata mönster. Jag antar ett en och annan känner igen sig i vissa detaljer, men på det hela är det förstås som Elin skriver att det för det mesta är just duktiga flickor och struliga slackermän:

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.

Så vad gör man åt problemet på ett personligt plan? Jag kan inte med bibehållan självaktning skriva att "ett förhållande handlar om att ge och ta". Det är nämligen fel på flera sätt. För det första förutsätter det att det är förhållandet som är det viktiga. Sicket nys. Förhållandet? Fuck förhållandet. Man är väl inte tillsammans med ett förhållande. Man är (om man inte är som jag) tillsammans med någon som man älskar, och då vill man ofta få mer av den personen. Det leder tyvärr lätt till att det uppstår något som plägar kalla Ett Förhållande, och vips är tillvaron ett manus från helvetet där man ständigt måste bekräfta att man spelar enligt reglerna. Stryk det, tack.

För det andra handlar det inte om att giva och taga som något slags sirlig hovdans där man nickar och bugar, frammar och backar under fåniga krumbukter för den goda sakens skull. Det är ingen jävla förhandling mellan Metall och Teknikarbetsgivarna. Eller okej, då: det är det visst - i sämsta fall. I bästa fall handlar det om något helt annat, nämligen kärlek och omsorg. Om jag älskar dig så kan väl jag bjuda på det här, under förutsättning att det inte kostar mig mitt hjärteblod. Det gör jag gärna för din skull. Hur du gör är din ensak. Delar vi lägenhet så delar vi på hyran, förstås. Vi delar även på allt annat jämlikt, men räknar inte varenda avklippt tånagel som vi sopar upp. Du lagar kanske godare mat, kanske har du telefonskräck, kanske är jag en jävel på att natta barn, kanske ser du inte någonsin att fönster borde putsas, kanske ojar jag mig mer när jag har ont i huvudet. Det allra sämsta man kan göra är att börja väga och mäta och utkräva millimeterrättvisa. Det näst sämsta man kan göra är att ge den andre för mycket utrymme. (Att själv ta för mycket utrymme hamnar också högt på skitlistan, men det är nog alla överens om redan.)

För det tredje lever vi inte i ett vakuum. Vi har dels olika bagage med oss (jag hade en pråm med bråte), dels olika levnadsbetingelser beroende på om vi är män eller kvinnor, homo, bi eller hetero, är högutbildade eller inte etcetera, etcetera och etcetera. Det - också - måste vi kunna prata om. Det är som min gamle terapeut brukade säga: människan är en kommunicerande art, och det är väl lite synd om vi inte utnyttjar det? Så låt oss göra det, varför inte med en bra terapeut - redan när man lär känna varandra (jag skojar inte, fast själva parterapin kanske kan vänta lite) - eller med andra medmänniskor, vänner, bloggare. På nåt sätt borde det gå att undvika de värsta fällorna.

Jag minns när jag och Marty var på väg att amalgamera så smått. Jag förklarade för henne att när någon säger att vederbörande älskar mig, känner jag mig som världens största hycklare. På den vägen är det: vi har redan från början haft turen, vanan och för all del modet att ständigt prata om allt och vara totalt uppriktiga mot varandra, intet försköna, förtiga eller undanhålla. Det är något som jag älskar hos henne, och att vi törs visa våra skröpliga, fjantiga och själviska sidor gör faktiskt tillvaron väldigt mycket roligare. Sen har vi ett öppet förhållande, men det tänker jag inte tjata om här (den intresserade kan söka på "relationsbetänkande" i min blogg).

En gång för en sisådär fem år sen sammanstrålade jag och Marty på Babs för att gnassa och dricka lite vin. Jag kom direkt från Venhälsan och berättade att läkaren hade frågat om jag hade någon partner. "Ja, jag är faktiskt tillsammans med en kvinna just nu", blev mitt svar. Jag tyckte att Marty såg lite rörd ut när jag berättade det - och tänkte inte på att det var första gången hon fick höra hur jag såg på vår relation. Det är ett väldigt romantiskt minne, tycker vi båda. Det är så olika, det där, men är det något jag tror stenhårt på när det gäller att umgås med andra människor så är det att kasta alla preproducerade manus i papperskorgen. Och sen tömma den.

Nu låter det väl som om jag och Marty är så jävla förträffliga. Vi står där på scenen som ett par jazzande träslöjdsmagistrar (M:s liknelse) och knäpper med fingrarna, sjunger: "Spänn av, folks". Man vi hade helt enkelt en sjujävla flax som råkade träffa varandra. Vi visade oss vara förbluffande kompatibla. Det är alltså inte så jag menar. Men om man nu har turen att möta någon som är en pärla så är det värt att lägga lite krut på ("pratar" med händerna à la Malin Alfvén)...pratet.

Jag hoppas verkligen att du hittar en bra väg ut ur det här, Elin! Det kommer du säkert att göra, klok som du är. Och jag hoppas att alla ni som offrar er och tycker er ha råd med det i tid ska inse att det har ni inte. Men det är lätt hänt. Man tror sig ha ett kapital, men upptäcker att det är begränsat och krympande. Det skulle man kunna kalla för att man inte vet sitt eget bästa. Men man kanske inte ens vill sitt eget bästa. Så var det med mig. Tag er i akt, folks! Och har du orkat läsa ända hit, Elin, så lovar jag dig en Dubbeldajm om vi ses nån gång.

P.S.Även Helena Bergman och Gustav Almestad har kommenterat Elins inlägg. Väldigt läsvärt!