Förlusten av en generation

Jag tillhör den generation som såg sina vänner dö som flugor i aids. Men jag var inte där, generationen var egentligen inte min. Under 80-talet var jag nämligen fullt upptagen av det heterosexuella projektet och kände knappt någon som inte var strejt. Jag noterade att Sighsten Herrgård dog, mest för att jag själv hade varit patient på Roslagstulls sjukhus en lång period när man misstänkte att jag hade gulsot. Jag noterade de smaklösa skämten om honom, men upprördes inte särskilt mycket, för jag kände varken honom eller någon annan som var bög. Jag klippte mig hos Björn Axén några gånger och insåg förstås att de som jobbade där var bögar. Det sa mig ingenting särskilt, för jag var heterosexuell på ett slags målmedvetet vis, fullt upptagen av att definiera mig själv som heterosexuell trots att ingen pressade mig, ingen utom mitt minne av den där sjömannen som hade våldtagit mig tolv gånger (jag räknade) under några dygn när jag var sexton-sjutton år. Som heterosexuell var jag inte ifrågasatt, förlöjligad, diskriminerad eller förföljd, annat än av mina minnen, annat än av min analfissur som hade blivit kronisk och krävde flera operationer. Annat än av mina minnen av sexuella fantasier om mina killkompisar eller rentav alldeles färska sådana fantasier. Men jag tillhörde inte generationen som begravde sina döda vänner varenda månad. Det var inte min generation.

På 80-talet var min generation upptagen av att slutföra sina studier och börja göra karriär. Jag var inte där heller. Jag inbillade mig att jag var musiker, eller var jag en blivande filmmanusförfattare? Kanske var jag bara ett drivhusblomster som hängde med huvudet. Jag hade kastat mig ut i världen utan någon större entusiasm, åkt tåg eller liftat runt i Europa i tio års tid utan att uppleva något särskilt utom att jag inte hörde hemma i exempelvis Spanien eller Irland. Jag hade tagit färjan från Stranraer till Larne, fortsatt med bussen till Belfast och plötsligt hajat att det här visst inte var Sverige när soldater med automatvapen sökte igenom bussen, och alla blev visiterade i stora boxar på trottoarerna. Det skrämde skiten ur mig, men det var ju inte mitt krig. Jag reste därifrån och glömde alltihop, fast nog skröt jag en smula med erfarenheten. Jag kanske skryter även nu, kan det tyckas. Men jag ville bara påpeka att jag inte hörde hemma där heller. Jag tillhörde inte den generation som fick sina knäskålar sönderskjutna, för de var inte mina landsmän.

Jag tillhör en generation som satt på golvet i nån ruffig kåk och rökte på medan vi lyssnade på Doors och sörjde att vi hade missat Woodstock. Vi var som bandet Ten Years After, för unga för att ha varit mods som våra storasystrar, för unga för att ha varit hippies på allvar även om vi eftersläntrare gjorde tappra försök. Vi läste "Snacka inte bara" av Jerry Rubin och drömde om aktivism som aldrig blev av. Vi var fel generation. Mina generationskamrater som alltid hade inordnat sig i ledet påverkades såklart inte ett skvatt av sånt flum. De hade varit små tanter och farbröder redan i femte klass, och det tänkte de banne mig slå vakt om. Det är klart, en och annan revolterade mot sina föräldrar, bl.a. hade jag en klasskamrat som vägrade att bli jurist och i stället blev läkare. Glödhett, liksom. Top of the world, ma!

Nej, de var inte min generation och de är det fortfarande inte. Nu har de barnbarn medan jag har småbarn. Jag tillhörde den generation som läste Madame Blavatsky, intresserad sig för astrologi (själv lärde jag mig att ställa horoskop, men upptäckte att jag fuskade och tappade intresset), makrobiotik (jag stod ut i två dagar) och lyssnade på David Bowie. Det var egentligen inte min grej heller. Hade jag kunnat välja hade jag nog hellre ätit en god kanelbulle, klappat en hund och, tja...bara låtit tiden gå. Jag ville inte uppleva världen eller utvidga mitt sinne med droger eller spekulera om evigheten. Jag ville bara vara ifred, men ändå slippa sova ensam. Så jag sökte mig till kvinnor som vanligt. De hade varit mina första riktiga vänner i början på 70-talet, nu knullade jag så många jag bara kunde och förälskade mig i en del på köpet. Vilken Don Juan jag var, det var faktiskt skitlarvigt. Jag förförde aldrig någon, för jag har aldrig velat tränga mig på andra människor, så det blev bara som det hampade sig - och hampa sig gjorde det förvånansvärt ofta.

Det kändes rebelliskt att vara musiker. Det fanns en myt i min generation att man skulle vara konstnär, fast ingen jävla keramiker på Hornsgatspuckeln utan en genialisk målare, poet, musiker eller författare. Och som vi författade, målade, spelade och hade oss. Det var riktigt pinsamt, men inte begrep vi det. Eller jo, jag tyckte hela tiden att det var trams, men jag ville väl inte såra mina vänner, så jag ställde upp. Helst skulle man citera Hafiz eller Rumi eller Li Po, helst skulle man förakta alla som inte kunde Mothers of Inventions låtar framlänges och baklänges, helst skulle man ha rest - ensam, förstås! - till Indien. Kanske träffat en helig man, inte bara ett gäng holländare eller amerikaner med fånigt stora ryggsäckar som vanligt. Jag ville inte åka till Indien. Jag orkade inte. Vad ville jag göra av mitt liv? Inget särskilt, tror jag. Kunde man inte bara få läsa en bra bok, kanske glo lite på teve och sen sova, sova resten av livet eller tills det där uppenbarade sig som jag inte hade vetat att jag längtade efter? Nå, tills vidare fick det duga att kalla sig musiker, trots att bandet som jag skrev låtar för var ett av Sveriges sämsta, trots att vi bara hade en handfull spelningar innan vi upplöstes. Det var i alla fall något att klamra sig fast vid.

Det jag vill säga med allt det här är att jag aldrig tillhörde min generation, och inte någon annans heller. Jag var en lillgammal lillebror som ligger i sängen i sin chokladbruna syntetpyjamas med långa ärmar och läser "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius medan mina storasystrar knullar äggstockarna av sig. Jag ligger kvar där medan discovågen uppstår, bedarrar och glöms bort, medan After Dark blommar och Syd är Stockholms hetaste DJ, medan byxbenen går från smalt till utställt till smalt, medan Erlander avlöses av Palme och Ingvar Carlsson. Jag ligger och längtar efter något som jag inte vet vad det är. Jag ligger och gråter krampaktigt för att jag inte "har en tjej" - vilket jag nog inte bryr mig så mycket om när det kommer till kritan. Lillebror vill nog mest ha det trevligt med sin familj och familjens hundar och så. Inte ge sig ut i en skrämmande och iskallt effektiv värld där alla är på väg någonstans, alla hör hemma någonstans. Lillebror vill bara sova.

Och sov gjorde jag. Jag sov mig igenom hela 60-talet, 70-talet, 80-talet och större delen av 90-talet. Nu är jag oförklarligt vaken. Jag har aldrig varit så vaken som nu, som i exakt denna stund. Jag vaknade gradvis, och för fem-sex år sen började jag bli alldeles klarvaken. Jag upptäckte att jag faktiskt ville leva och att jag kunde börja om. Och inte nog med det, jag kunde forma mitt liv själv, inte vara en dörrmatta eller ett rö för vinden. Så jag tog av mig min chokladbruna pyjamas (jag saknar den ibland), borstade av mig bullsmulorna och blev...tja, ung för första gången i mitt liv. Nyfiken, så där som ungdomar sägs vara men i praktiken sällan är. Full av livslust blev jag och är jag. Det är så dags nu, men vafan. Hellre sent än aldrig. Här ska levas!

Sade han och dog, tänker jag när jag skriver såna meningar. Manuset säger ju att mattan ska ryckas bort under fötterna på en när man äntligen tror att man har kommit nånvart, döden ska grina en i ansiktet och man ska drabbas av förlamande sorg när ens älskade och barn och hela världen dör. Döden skrämmer skiten ur mig, förstås. Jag vill inte skiljas från allt det här underbara. Men jag tröstar mig med att jag har rätt goda odds att faktiskt få uppleva några decennier till utan långärmad pyjamas, hur mysigt det än må vara när det drar lite kallt från fönstret.

Så att jag själv är förlorad för generationerna får de faktiskt hacka i sig i den mån de bryr sig om mig, vilket de knappast gör. Ibland tycker jag synd om mina generationskamrater som inte kan komma hemramlande på morgonen efter att ha dansat och horat natten lång, eller för att de har blivit så gamla att de inte längre får hålla en nyfödd bebis i famnen, i alla fall inte en egen. Inte fan läser de genusvetenskap heller - det vore dem fjärran. Tro inte att jag föraktar dem, det gör jag inte. Jag är inte ett piss bättre och jag har drällt bort mitt liv medan de har gjort en massa intressanta saker, tjänat pengar och fått barn och barnbarn. Men just "spännande" tror jag inte är riktigt rätt ord för deras liv så ofta så som jag föreställer mig det. Vilket bara visar att jag är fördomsfull. Jag har en fördom om att de Tillhör. Det må vara hur det vill med den saken, men jag hör inte till och det kommer jag aldrig att göra, tack och lov. Och inte tänker jag läsa igenom den här texten, så jag trycker på "Publicera inlägg" nu. God natt!