Genusterapi

Svenska Dagbladet har inlett en serie om manligt lidande, tror jag det var. Först ut är hursomhelst en f.d. elitkanotist med många och långa resor, dåligt humör och total oförmåga att laga mat eller utföra andra hushållsgöromål. Till hans oförställda förvåning blev han till slut lämnad av sin fru som yttrade de magiska orden: "Jag älskar dig inte längre". Beskedet kom alltså som en chock för honom och han reagerade med att brusa upp. Många män gör det när deras marionetter klipper trådarna. Många män gör betydligt mer än så, men den temperamentsfulle kanotisten lyckades ändå behärska sig efter 5-7 minuter, berättar han själv. På den tiden hinner man säga en hel del, men till slut tänkte han: "Arne, värdighet!". Det var strongt gjort, tycker jag. Andra kan bergis skälla i 7-9 minuter, till och med 9-11 minuter eller varför inte tills stämbanden sviker, tårarna forsar fram och man ligger och vaggar fram och tillbaka i fosterställning. Jag säger inte att alla män är så, men vissa klarar bara inte att säga åt sig själva på skarpen, så där som Pippi gör när hon inte vill gå och lägga sig. Men det klarade Arne, för en riktig karl är väl rationell, för satan.

Ja, sen grät han ut hos vännerna och levde på rågbröd och bananer i några månader. Han kunde, som sagt, inte laga mat. Fast jag undrar om han inte narras en smula. Han köpte sig nog en rød med brød eller en dyrlegens natmad för att få i sig lite icke genusmodifierad kost ibland. Det var såklart synd om honom. Det är synd om många män som inte riktigt förstår varför de inte får strunta i alla hushållsgöromål, ha ett häftigt humör och många och långa resor utan att deras fruar ska börjar krångla och ha sig. De är i starkt behov av lite genusterapi, tror jag. Man tar några hårstrån, exempelvis från Yvonne Hirdman, utvinner naket DNA ur dem och klistrar sedan in det i den där instinktsplasmiden som Sofia Nerbrand säger går att identifiera hos mannen. New Scientist rapporterar att det får väldigt tydliga effekter på knockoutmän som saknar hushållsgenen.

Jag vill inte beskylla Arne för att vara särskilt naiv, men någonting kanske hans självbild lämnade att önska. Han säger själv: "Jag kunde inte föreställa mig att Dorthe inte var lycklig eller att hon inte tyckte att jag är fantastisk." Klart han var fantastisk! Jag menar, dåligt humör, ständigt bortrest, borttappad i köket - vem kan låta bli att älska en sådan liten spjuver? Även bekantskapskretsen var förvånad över att Dorthe kastade in handduken så pass tidigt. Där "fanns bilden att 'Arne och Dorthe är de sista som kommer att separera'. Deras hem var en samlingspunkt. En och annan vän var nog ledsen för att det skulle bli mindre 'hygge' och färre fester." Tror jag det. Hur mysigt kan man ha med några bananer och lite rågbröd? Inte särskilt, om ni frågar mig. Att Arne och Dorthe skulle vara de sista att separera visar ändå att bekantskapskretsen insåg det alla egentligen vet: de flesta äktenskap leder till skilsmässa. Vissa drar bara ut på det en smula, kanske i fasa för de stundande rågbrödsdagarna.

Män har svårare än kvinnor för att vara ensamma, tror Arne. "Det handlar om både trygghet och prestige. Vi har en beskyddargen. Dorthe längtade efter frihet och att vara för sig själv. Jag blev bara rastlös när jag var ensam hemma." Ja, där gick han och vankade bland disk och tvätt, dammråttor och obäddade sängar utan att veta vad han skulle ta för när inte Dorthe fanns där att beskydda. Kanske tog han sig en banan eller en skiva rågbröd, men någonting saknades. Stackars Arne!

Ja, så blev det alltså skilsmässa och hans manliga vänner försökte övertyga honom om att det egentligen var lika bra. "Sök dig en annan kvinna", sa de. Eller "Så attraktiv är inte Dorthe, hon har ju varit besvärlig på sistone, Arne." Jag undrar om hon hade bett honom bädda sängen, den lilla skökan. Någon ordnade en dejt åt honom, står det vidare, men Arne saknade ju Dorthe och pratade bara om henne hela kvällen, säger han: "Stackars tjej!" Ja, föreställ er själva att behöva umgås med honom en hel kväll. Det kräver nog en vilja av stål och en stor portion artighet. Det är nästan så att man hellre skulle umgås 5-7 minuter med Bill Öhrström och hans congas. (Men bara nästan. Personligen skulle jag självantända efter 1-2 minuter.)

Efter en tid hittade dock paret tillbaka till varandra. De gick i terapi, tog långa promenader och började äta tillsammans två gånger i veckan. (Gissa vad Arne bjöd på.) Så slutet gott, allting gott! Till och med en vresig kanotist kan komma till insikt, och det är ju uppmuntrande.

Nu har Arne skrivit en bok om sin svåra tid. Eller Arne och Arne...den är skriven av en psykolog och en författare. Arne kan konsten att delegera, som väl har framgått med all önskvärd tydlighet. Och inte nog med att han inte har skrivit en bok, han låter SvD:s läsare ta del av en rad goda råd om hur man hanterar en skilsmässa: 1/ Sök professionell hjälp, 2/ Välj dina förtroliga bland båda könen (men inte för många), 3/ Tänk över dina mål, 4/ Träna dig i att stilla din vrede, 5/ Ta hand om kroppen och 6/ Se krisen som en möjlighet till personlig utveckling. Det låter väl bra. Det enda man möjligen saknar är 6/ Gör hälften av hushållsarbetet, 7/ Res inte ständigt omkring och föreläs om personlig utveckling bara för att du har blivit "coach" och 8/ Skriv inte ännu en förutsägbar bok om kris och utveckling i äktenskapet. Det kan räcka med Jon Jeffersson Klingberg, Bob Hansson, Michael Wiehe och Dan Josefsson. Det räcker till nästa istid, minst, i alla fall om vi under tiden får läsa fler briljanta serier om manligt lidande i Svenska Dagbladet.