Don't ask, don't tell?

Just nu kan det finnas runt 500 personer i Stockholm som inte vet om att de är hivpositiva, skriver Smittskydd Stockholm. Och av de personer som 2007 diagnostiserades med hiv på Karolinska Universitetssjukhuset hade var tredje redan aids. Under det första halvåret 2009 ökade antalet hivsmittade bland män som har sex med män till 64 från 51 samma period 2008, och 49 i genomsnitt de senaste åren. Detta var den enda grupp där man har noterat en ökning sedan 2004. I dag finns ca 5 000 hivpositiva i Sverige, alltså diagnostiserat hivpositiva, se juli månads nyhetsbrev från Smittskyddsinstitutet här.

Det här är dystra siffror (men en västanfläkt jämfört med läget i exempelvis Zaire). Frågan är hur man bäst förhindrar att fler blir smittade. Så sent som i mitten av 90-talet var hiv fortfarande en infektion som ledde till aids, med en överlevnadstid på ca 16 år, varav de sista fyra som aidssjuk. I dag leder hivsmitta i normalfallet inte till aids, men det är fortfarande en livslång och stigmatiserande sjukdom. Detta gäller, återigen, Sverige och stora delar av vår sköna västvärld. I andra delar av världen dör folk som flugor - och det är en del av problemet med vår attityd i Sverige: aids är något som De Andra får. Alltså nonchalerar vi risken för hivsmitta, och inte bara det, vi struntar i att kolla om flyktingar som kommer hit är hivpositiva. Alla flyktingar ska erbjudas så kallade hälsosamtal, men bara 40 % får det, och anhöriginvandrare omfattas inte av erbjudandet alls. En stor del av de (alldeles för) sent diagnostiserade är kvinnor från länder med hög hiv-prevalens, och dödligheten hos dem och andra som fått sin diagnos för sent är tolv gånger högre än hos hiv-kohorten, skriver återigen Smittskydd Stockholm.

Under tiden knullar folk runt utan att skydda sig. Verkligen begåvat, eller hur?
Men vad kan man göra åt saken? I dag är den som fått sin hivdiagnos skyldig att berätta det för sina sexpartners, och måste använda kondom under hela samlaget med någon som är osmittad. Det finns ingen logik i det, och det av flera skäl. Oskyddat sex mellan två hivpositiva är t.ex. inte alls riskfritt. Den som har en virusvariant som svarar väl på medicinering riskerar att få en aggressivare variant av sin partner. Och folk invaggas i en falsk säkerhet, tänker att den som är smittad ju måste berätta. Men för det första gör vederbörande inte alltid det. Och för det andra känner vederbörande inte alltid till sin hivstatus. Om man ens misstänker att man kan ha åkt på en könssjukdom är man enligt lag skyldig att testa sig - men tänk om man har hiv? Det är bättre att inte kolla, för det vore en sån fruktansvärd dom.

Jag, och många med mig, anser att det faller på mitt eget ansvar att skydda mig mot hivsmitta. Självklart har den som är hivpositiv också ett etiskt ansvar, men ska det verkligen vara juridiskt? Nej, inte om det är kontraproduktivt, och det är det i dag. Vill ni läsa en utförlig argumentation för ett avskaffande av informationsplikten och en begränsning av tvångsisoleringen, läs Vänsterpartiets uttalande, som jag fick nys om tack vare Bengt Held. Även Miljöpartiet vill avskaffa informationsplikten, skriver Held, och man ansluter sig därmed till den linje som drivs av RFSL, RFSU och RFHP (Riksförbundet för hivpositiva). Informationsplikten måste bort eftersom den invaggar folk i falsk trygghet, och den rättslöshet som utgörs av tvångsisolering på obestämd tid av vissa hivpositiva måste förändras. Smittskyddslagen bör alltså skrivas om, och dessutom måste rättsläget klarna; som det ser ut i dag dömer tingsrätter och hovrätter väldigt olika när det gäller smittspridning, vilket professor Madeleine Leijonhufvud rapporterar om på uppdrag av Socialstyrelsen:

Rättsläget i Sverige när det gäller HIV-positiva som har oskyddad sex och/eller inte informerar sin partner om smittan är mycket oklart. Detta trots att det alltså finns ett HD-fall som måste vara avsett att ha prejudicerande verkan, NJA 2004 s. 176, och som innehåller osedvanligt utförliga domskäl.
En genomgång av fall som avdömts i tingsrätter och hovrätter visar att bedömningen varierar starkt, utan att det går att urskilja några tydliga bedömningskriterier. Valet mellan ansvar för uppsåtsbrott – grov misshandel om smittan överförts, försök till grov misshandel om så inte varit fallet – och ansvar för oaktsamhetsbrott – vållande till sjukdom om smitta överförts, framkallande av fara för annan om så inte varit fallet - framstår inte som systematiskt hållbart och konsekvent.

Till dess rekommenderar jag varmt säkrare sex, även om det är tråkigare (vilket det är). För den som är beredd att ändå ta risken rekommenderar jag s.k. serosorting, d.v.s att man helt enkelt frågar först. Det är en ganska korkad strategi med tanke på att den du frågar antingen kan ljuga eller vara hivsmittad utan att veta om det. Men det är bättre än ingenting alls, antar jag. Är du en risktagande man så kan du studera informationen från Bareback Health. Men du? Begränsa ditt risktagande till dig själv, och testa dig regelbundet. Det är du faktiskt skyldig dig själv och din omgivning. För ett liv som hivpositiv är faktiskt inte så fullgott som vissa vill tro.