När skägget skaver

Bob Hansson är en hyvens prick, tycker jag. Jag har tyvärr ingen uppfattning om hans poesi, för den har jag missat helt, men hans engagemang för kulturen är bra, hans sätt att betona att den faktiskt kan vara livräddande. I dag är han intervjuad i SvD:s serie om män som det är synd om (i går var det en vresig kanotist) och klagar där över den snäva genuskostym som tvingats på honom. Det är mindre briljant, tyvärr. Nu hade jag väl inte tänkt mig att han skulle vara ett universalgeni, men ändå: just den här sortens åsikter gör mig lite trött. Han ställer sig här i kö bland de andra "goda män" som tycker att även män förlorar på könsmaktsordningen eller hur man nu vill uttrycka det. Alltså: det är jobbigt för oss med alla krav på stereotyp manlighet. Vi törs till exempel inte gråta, säger Bob - vad är det för trams? Se bara på "de sydliga länderna", där männen har en "mycket mer levande femininitet"! Vi svenska män är så tillknäppta. Därför borde vi slå oss ner vid närmsta lägereld och verkligen reda ut vad äkta manlighet egentligen är, eller som det står i artikeln: "Bob Hansson tror ändå att en manlig medvetenhetsrörelse som inte utgår ifrån det kvinnliga perspektivet kan vara på väg, parallellt med genustänkandets man." Eller, som han skriver i sin blogg: "Att det ska vara så svårt att diskutera manlighet på egna premisser."

Frågan är om det låter sig göras och om det över huvud taget är önskvärt. Går det att diskutera maskulinitet utan ett feministiskt perspektiv? Behövs ett ensidigt androcentriskt perspektiv som ett slags motvikt till det gynocentriska? Det verkar som om Bob Hansson tycker att feminismen är en dominerande diskurs som männen måste ruska av sig för att finna sig själva. Det är nog att ta i (för att uttrycka sig milt), inte minst för att det är just tack vare kvinnoforskningen som vi även har en mansforskning. Och tyvärr tror jag inte att det finns något att finna genom ett manligt medvetandegörande. Det finns ingen "god manlighet", ingen "klassisk maskulinitet" att "reclaima" som Hansson själv uttrycker saken. Det är helt enkelt tomt i det skafferiet. Och det är inte heller så att man vinner något på att spola "det kvinnliga perspektivet" - men det är förstås enklare att vinna över fler stiffa svenska män till de avslappnades sida om man leker att det är så.

Ja, det är tomt i manlighetens skafferi. Det finns nämligen inget sådant som "god" manlighet eller "klassisk" maskulinitet, och jag förstår inte varifrån Bob Hansson har fått den idén. Eller, jo, det gör jag ju. Han har helt enkelt sett sig omkring i sin lägenhet, kanske i badrumsspegeln, och dragit vissa slutsatser om världen. Han har betraktat sitt halvlånga hår och halsband och tänkt: "Det är väl sjutton att man inte ska kunna se ut som jag utan att behöva känna sig konstig på en bensinstation i Oskarshamn" (exemplet hämtat ur intervjun). Han tänker att om alla vore lite mer som han vore världen ett bättre plejs. Att andra män skulle kunna slita av sig kostymen är förstås en god tanke, och han beskriver också i intervjun hur han blev bättre bemött när han var korthårig, så han inser det där med hegemonisk maskulinitet även om han inte uttrycker sig i de akademiska termerna.

Men finns det en god manlighet måste i den så fall ha sin motsvarighet i en god kvinnlighet. Det finns alltså olika sätt att göra godhet på; det goda är inte universellt, inte en mänsklig egenskap, detta eftersom män och kvinnor är i grunden olika, verkar han resonera. På samma sätt förhåller det sig såklart med exempelvis brutalitet: manlig brutalitet är en sak, kvinnlig en annan. Detta är att tro på ett slags manlig eller kvinnlig essens och inte se att exempelvis "manlighet" är en konstruktion som har varierat i olika kulturer och tider. I går gick Thorstens Flincks fantastiska "Maskeraden" på tv. Är det manligt med pudrade och målade ansikte, peruker och trikåer? Knappast på en bensinstation i Oskarshamn 2009, men då och där var det så.

Eller ta exemplet med Gerai-folket på Borneo som Christine Helliwell* har beskrivit. Där är det arbetsfördelningen i risodlandet som avgör vem som räknas som man eller kvinna, inte genitalierna. Som en av dem sa till Helliwell: "Jo, jag har sett att du hade framstjärt (nåja, kanske användes inte just det uttrycket), men jag tänkte att västerländska män kanske var annorlunda." Vi här i Sverige sorterar däremot in människor i två kategorier, "man" och "kvinna" utifrån genitalierna och tillskriver dem olika egenskaper. Någon som har penis och är barnskötare är ändå en man, liksom, om än lågavlönad. Det kanske inte är så mycket stake i honom, liksom, men man är han ändå. Det kan vara svårt att se att det här är en social konstruktion eftersom den verkar så naturlig: vi ser de fysiska könsolikheterna och hur de motsvaras av olika "manliga" och "kvinnliga" egenskaper och drar slutsatsen att det senare beror på det förra. Men så är det inte. I själva verket är vi lika som bär psykologiskt. Att man så sällan ser svenska män i klänning beror inte på biologin. Liksom.

Visst förstår jag att många män känner sig trängda av krav på att uppföra sig i enlighet med manlighetsnormen. Och givetvis lider även män av diverse makthierarkier. Alla män är inte heller svin och kvinnoförtryckare eller höhöande homofober i omklädningsrummet vid fotbollsplanen. Det finns alltså en del män som är ganska okej, tycker jag. Men om vi ska försöka beskriva strukturer, mönster och diskurser så är det inte enstaka individer som är det intressanta. Män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Det betyder att män som grupp drar fördel av det som är en nackdel för kvinnor som grupp, även schysta killar som Bob Hansson tjänar på det. Vi får alltså vara beredda att maka på oss lite om vi vill ha ett jämställt samhälle. Men det finns det ingen anledning att gnöla över, tycker jag. Ta det som en feminist, vetja. Det kommer också att få goda konsekvenser för många män, men det viktiga är att arbeta för att över-underordningen försvinner. Här är genusordningen bara en av flera maktordningar som delar upp världen i exempelvis svensk-invandrare, heterosexuell-homosexuell, rik-fattig eller fysiskt välfungerande och funktionshindrad. Bob Hansson är inte precis konservativ, han står inte på Wallenbergarnas sida. Då borde han dra konsekvensen av det och inte basha feminismen. Den behövs, och personligen tycker jag att det är viktigare att driva krav som individualiserad föräldraförsäkring och högre löner i typiska kvinnoyrken än att pyssla om män som tycker att genuskostymen känns för trång. Inte för att det ena utesluter det andra, men var det inte lite naivt att ställa upp i Timbros språkrör och tro att de bara är intresserade av människor så där i största allmänhet? Är det inte ganska osynd om de goda männen? Jag tycker det, Bob.











* Helliwell, Christine (2000) ‘It’s Only a Penis: Rape, Feminism and Difference’,
Signs 25(3): 789–816.