Ett par jeans och en skribentlön

Timbro Kidz representant Johan Wennström har bara ett par jeans. Han skulle aldrig platsa i bögvärlden, med andra ord. Tänk att Svenska Dagbladet betalar så dåligt! Men han är glad och blå ändå, och föreslår nu att vi inte ska tjata så mycket om barn som har haft oturen att födas in i fattiga familjer, såna som bara har råd med ett par jeans till sina barn, till exempel. Nej, vi ska se det verkliga lidandet, tycker Wennström. Det finns minsann människor i Sverige som lever under broar.

Själv är jag tacksam att jag slipper arbeta i en diamantgruva i Sydafrika. Jag tänker på det jämt, faktiskt. Om jag t.ex. upptäcker på morgonen att jag har glömt att köpa kaffe, tänker jag: "Skönt att jag inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika." Och när jag under många år har sett arvodena för oss medieöversättare sjunka har jag tröstat mig med att jag i alla fall inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Det är faktiskt ett väldigt behändigt trick. Jag besökte en vän som fick elektriska kyssar på psyket för sin djupa depression och sa då: "Var glad att du inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika!" Redan samma dag blev hon utskriven. Och när min mamma dog tröstade jag mina syskon med samma ord.

Jag ska ta och skriva till Gustav, 14 år, som nämns i Wennstams kria. Förklara för honom att för det första finns det vuxna, välbetalda män som inte heller har mer än ett par jeans (men säkert ett par dyra kostymer), och för det andra ska han vara jävligt tacksam för att han inte bor under en bro eller, ännu värre, jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Då kanske han kan se det verkliga lidandet.

Som kanske framgår tycker jag inte att man ska jämföra lidande på det som Wennström gör. Men i valet mellan att jobba i en diamantgruva i Sydafrika och tillbringa en kväll på White Room med Wennström är valet lätt. Sydafrika, here I come!

Uppdatering: nu har även Katrine Kielos bemött Wennström.