Må jag leva

Jag har jobbat klart för i dag, klockan närmar sig halv ett på natten. I dag fyller jag år, och jag kommer att få tårta och "Ja, må han leva", framförd av en barnkör och Marty. Just nu ligger hela kören och sover: Sturm och Drang på övervåningen, sida vid sida så som är deras vana sen de var små; lilla Lillan och Marty för sig i det rum som egentligen är stora Lillans nya; sagda stora Lilla uthälld på tvären i sin säng några steg från där jag sitter, i sitt gamla rum som hon nu sover i sen ett par nätter, och slutligen en mycket liten storebror som har blivit en ganska stor lillebror alldeles bredvid mig. Han är så oändligt vacker, den gossen, och i dag har varit en stor och händelserik dag för honom, så det blev bara tre mycket korta böcker och "Mors lilla Olle" innan han slocknade. Ja, här sitter jag och tänker att må jag leva, må jag verkligen leva länge till, för jag är så oändligt fäst vid vårt liv här.

Från början hade jag tänkt titulera det här inlägget "Mina tre sämsta självmord" eller nåt i den stilen, för en bild dök upp när jag var på balkongen och rökte nyss: stenbrottet i Stenhamra på Mälaröarna. Dit hade jag tagit min mammas Peugeot 204, så jag bör ha varit runt 18 år. Och nu stod jag och balanserade på kanten till avgrunden, hoppades att jag skulle våga ta språnget ner mot en tämligen bergsäker (!) död. Det var skrämmande, men en ganska skön och dramatisk känsla att allt skulle sluta här. Inte för att jag ville dö - jag orkade bara inte leva. Jag vet, det låter som en klyscha, men så var det. Jag orkade inte mer. Det hade ingenting att göra med våldtäkten två år tidigare eller min fars död året därefter, far som hade övningskört med mig i just den här bilen på ett litet flygfält på Öland. Jag sörjde honom faktiskt inte så mycket som jag kände att jag borde, och det gav mig dåligt samvete. Jag har saknat honom desto mer sen dess. Nej, det hade med min ensamhet att göra: jag hade inget och ingen, men tyckte mig se andra ha just det. Alla andra hade det där som jag aldrig hade haft och aldrig skulle få.

Ja, sen satte mig i bilen igen och körde gråtande därifrån, förbannande min feghet. Förresten var jag inte bara feg, jag var en jävla hycklare också, sa jag mig själv. Hade jag för ett ögonblick inbillat mig att jag verkligen skulle kunna ta livet av mig? Naturligtvis inte - ha! Andra gjorde slag i saken, inte jag. Jag kanske inte var tillräckligt olycklig, helt enkelt; jag ägnade mig åt ett slags lyxrunkande i olycklighet och borde verkligen skämmas. Men jag körde alldeles för fort på hemvägen, för lite satt den ändå i, tanken på självmord. Kanske skulle jag vrida på ratten och platta ut bilen mot ett betongfundament eller klyva den mot en stolpe. Kanske skulle jag bara tappa kontrollen över den utan att det egentligen var meningen. Nähä, inte det heller, tänkte jag när jag ställde in bilen i garaget. Fy fan så misslyckad jag var: kunde varken leva på det där självklara sättet som alla andra eller ta livet av mig som den verklige outsidern gör som en storslagen final med en viss ha ha-faktor. Där fick ni! Alla ni som kan.

Att de båda motpolerna ovan var en illusion såg jag inte klart, även om jag nog anade det. Jag föraktade de lyckliga, etablerade och enkelspåriga, men nog sjutton var de lyckade, både i sina egna ögon och andras. Och jag rös vid tanken på det som måste vara galenskap, att kasta sig framför spårvagnen som en jämnårig pojke hade gjort. Vad hade det med utanförskap att göra? Det fanns ingenting storstilat eller poetiskt över det, bara något ofattbart tragiskt och meningslöst. Men ändå, tänk på triumfen, modet att vägra allt. Nej, jag såg inte hur de lyckades liv skulle gestalta sig i framtiden, bara hur de kunde sola sig i glansen av sin framgång där och då. Nu vet jag ju. Om man promenerar förbi villorna i Äppelviken, Stora Mossen, Smedslätten, Ålsten, Höglandet, Nockeby - om man promenerar förbi dem med spetsade öron kan man ana ångestvrålen inifrån, hur Eva skriker in i kudden: "Jag vill inte leva! Jag står inte ut med Bertil!" - och hur Bertil skriker samma sak. Sen sitter de morgonsura och dricker kaffe innan de tar Tolvan till Alvik och därefter tuben in till sina fina jobb i stan. Jag ser dem välla av med självbelåtna miner även i dag, och jag känner igen en Brommabo på mils avstånd.

I Alvik ligger också Mallmoskén alias Salkhallen, där Stum och Drang spelar tennis på sin mammas bekostnad. Att sitta där inne och vänta på dem är outhärdligt, så jag brukar fika på Coffeehouse By Jove. Det är tyvärr inte stort bättre, bara lite - t.ex. kan man sitta på uteserveringen och röka. Demonstrativt bland tennispatrasket. Kaffestunden förpestas med jämna mellanrum av fläskkotlettskammade goddagspiltar med överstora tennisväskor (behöver de verkligen fem racketar?) och deras vältränade flickvänner med hästsvans och svindyra jackor. Och är det inte det så sitter det någon surögd villaägare och botar sin bakfylla, för på Kaffe För Satan serveras det starkt också. Jävla Sandhamn i miniatyr.

Men jag går vilse i mina tankegångar. Jag skulle skriva om självmordsförsök, var det visst. Men jag tror att jag hoppar över de andra. Det var betydligt mer substans i dem, mer av akut mörker och hopplöshet, och det senaste och sista hade kunnat sluta riktigt illa om inte P. hade kommit hem till mig oväntat. Men hela tanken på självmord känns så absurd i dag. Visst, jag kanske kan ta till det i en framtid som ett alternativ till kronisk och mycket svår smärta eller så, men egentligen tror jag inte att ens det skulle få mig att plumsa ner i Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytos eller ens Lethe. Jag ska nog hålla näsan över vattnet in i det sista; ja, må jag leva.

Jag har just gjort en lite paus i skrivandet, för stora Lillan vaknade av en dröm och ropade på mig. "Pappa vet, pappa vet. Pappa är här. En dröm är bara en saga när man sover." Jag höll hennes lilla tass, smekte henne över tinningen. Pappa är här ännu en natt och ännu en dag. Jag hoppas få fortsätta så i många år till. Jag vill hålla min hand under mina barn och skydda dem från allt ont. Det är plågsamt att veta att det inte går, att även en lilla måste bli stor på det plågsamma vis som alla blir stora. Hon kommer att bli precis så besviken och ledsen, ensam och utsatt som det skoningslösa livet bestämmer. Men jag hoppas innerligt att hon och hennes syskon ska kunna ta emot vår hjälp när de behöver den. Jag tror faktiskt inte att mina barn ska behöva känna sig lika övergivna som jag eller Marty och många, många med oss har gjort. Men säker kan man aldrig vara.

Att reflektera över gamla självmordsförsök och ackumulerad olycka just nu, när jag befinner mig i den lyckligaste perioden i mitt liv, känns märkligt. Kanske tänker jag på den gamla onda tiden mest för att den är den totala kontrasten till min nuvarande tillvaro. Att skildra lycka är svårt, för av någon anledning är lyckometaforer och beskrivningar av hisnande kärlek mer banalitetsbemängda än sina svartvingade motpoler. Jag kan skriva att jag blir glad varenda gång jag ser Marty, och ni rycker väl på axlarna. Om jag skriver att jag tackar min lyckliga stjärna för ännu en dag med henne och barnen - varje dag! - så kan jag i andanom höra en viss misstrogenhet sippra ur läsarens porer. Så jävla lycklig är ingen. Finns det inte lite tomteolycka i tomtebolyckan? Eller ägnar ni er åt en folie à deux, är det en sjuk symbios, har ni helt tappat perspektivet? Det är väl ändå rätt jobbigt att ha så många barn?

Handen på hjärtat - nej, jag överdriver inte. Visst kan det vara lite svåradministrerat ibland. Visst ryker även vi ihop ibland när vi är trötta och irritabla och stressmomenten hopas. Men det är bara bisaker, lappri. När det gäller symbiosen så har jag levt den förut och gör aldrig mer om det, och mina antenner är väldigt känsliga för galenskap på två - och Marty har en radar som registrerar minsta neurotiska nattfjäril. Att administrera barn är något man bara gör, precis som man administrerar sig själv om man bor ensam. Det är ingenting man tänker på som en börda. Jag har tvättat tusentals barnstjärtar, sjungit "Trollmor" och läst "Max Balja" fler gånger än jag kan räkna. Jag tycker fortfarande att det är roligt och kommer att sakna det oerhört den dag jag tvingas inse att det inte blir fler bebisar.

Så må jag leva som jag lever i dag - fast annorlunda och utvecklat - i några decennier till. Jag har gjort så många omstarter i mitt liv att jag har blivit orädd för förändringar. Jag hoppas att varken jag eller Marty eller barnen ska "vara som vanligt", utan att vi ska fortsätta utveckas lika språngvis och oväntat som när ett barn plötsligt släpper tutten eller skippar blöjorna och aldrig ser tillbaka. Jag önskar ingen mitt gamla liv men alla mitt nya. Må vi leva, hörni - och då menar jag alla. Utan skygglappar och önsketänkande, utan självmordsförsök, "poetisk svärta" eller tillplattade bilar. Må vi aldrig bli lyckade och må vi aldrig bo i villa med åtföljande nattskräck.

Och så en personlig önskelista: må jag och Marty för evigt ha ont om stålar men klara oss ändå. Och jävlar i min lilla låda vilka intressanta samtal vi ska ha även i framtiden, och vad vi ska gnosa och flamsa och lära våra barn cykla och spana på brudar (och en och annan man, fast det är sällsynt) på torget tillsammans. Det ska vi göra. I morgon som redan är i dag ska jag fira min födelse i mitten på 1900-talet med att registrera mig på genusvetenskapen, ett ämnen som ingen hade kunnat drömma om på den tiden. Så där har ni min höst. Marty ska skriva klart flera pjäser i och ha premiär på Dramatens lilla scen. Det kommer helt enkelt att bli skitkul, och under tiden fortsätter det allra största dramat av alla: vardagslivet.