vēv-lä-dē-fā-räⁿs, liksom

Jag kunde inte låta bli att kolla hur Merriam-Webster låter uttala leve skillnaden på franska inför det här inlägget. Ja, ni kan höra själva. Är det en slump att det är en mansröst som läser upp frasen? Det brukar oftast vara män som framhäver att det är så härligt med denna könsskillnad. Thank Heavens for Little Girls, ni vet. Men nu är det Sofia Nerbrand från Neo som skriver att alla visserligen bör behandlas likadant oavsett kön i "ett empatiskt samhälle", men också att det kan gå för långt som när man klär sina telningar i unisexkläder. (Jag antar att hon aldrig handlar på Polaren och Pyret som framhåller att de inte gör kläder för pojkar och flickor, utan för barn.)

Upprinnelsen till Neobrands lilla kria är att hon kom att tänka på Pop, ett barn vars föräldrar inte vill avslöja om Pop har snippa eller snopp. Detta känns helt orimligt för Nerbrand:

Men nu är det ju faktiskt så att det existerar två olika biologiska kön, och Pop tillhör det ena. Pop vet vilket, men inte människor utanför den allra närmaste kretsen.

Är alla vi andra, vars könstillhörighet är publik, utsatta för ett gigantiskt experiment där vi formas till sociala konstruktioner? Eller är Pop ett resultat av en skruvad diskurs om genus?

Vad jag vet har Nerbrand fel. Det existerar snarare fem kön om man bara ska ta med biologiska faktorer. Pop kanske är intersexuell, till exempel. Samtidigt har hon faktiskt rätt: vi är utsatta för ett gigantiskt, inte just experiment, kanske, men säg en historiskt konstruerad diskurs, diskursen om könsolikheten. Men jag är inte så konspiratoriskt lagd, så jag ser ingen experimentator som håller i trådarna.

Nerbrand räknar upp några könsolikheter:

det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser.

Eh...instinkter? Bevisa det, tack. Nerbrand slår fast att det är "lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat". De inre egenskaperna är alltså hormonerna, fysiologin och instinkterna. Detta utgör vår kärna.

Och nu kommer ett sensationellt avslöjande: Katerina Janouche önskade sig en dotter när hon var gravid! Herre min je. Jag vet inte hur jag ska orka leva efter denna omvälvande nyhet. Men jag får väl trösta mig med att Sofia Nerbrands tycker att det är helt okej: "Det kan handla om en gemensam identitet som bygger på könsspecifika upplevelser och egenskaper". Jag skulle alltså kunna önska mig ett gossebarn nästa gång utan att ha dåligt samvete. Jag vill ju bara ha någon som har samma hormonuppsättning, fysiologi och instinkter som jag själv. "Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull", tycker Nerbrandt. Jag undrar varifrån hon har fått den bisarra föreställningen. Det handlar om att behandlas lika och behandla andra lika, inte om att "alla ska vara lika", hur nu det skulle vara möjligt. Men jag antar att hon tillskriver exempelvis Gudrun Schyman eller andra feminister den åsikten. Tala om att bygga upp en halmgubbe.

Nerbrand avslutar. "Konsten är att uppskatta båda könens positiva särdrag istället för att skyla över dem som i Pops fall." För min egen del tycker jag att konsten är att inte bry mig så förbannat mycket om socialt konstruerade särdrag som att flickor ska hoppsa upp till sin faster i blommig klänning och en hatt med band, som i videoklippet från Gigi ovan. Det innebär inte att män och kvinnor inte har olika erfarenheter, delvis på grund av att vi upplever världen genom våra kroppar. Men den sortens unkna determinism som Nerbrand ger uttryck för borde ha dött ut med Maurice Chevalier.