Utkanter

En människa i mitt synfälts periferi har inte bytt kläder på många månader. Hans jacka och skor var en aning för kalla på senvintern, åt helvete för varma på sommaren, och snart blir de lagom igen för att åter bli för kalla. Han verkar knappt registrera det. När vi flyttade hit var han ibland klippt och rakad, nu ser han ut som Rasputin, fast mindre karismatisk. Han har väldigt snälla ögon och lever upp vid de fåtal tillfällen när han får en pratstund med någon.

En människa i mitt synfälts periferi är oerhört prydlig. Han byter kläder flera gånger om dagen, ibland går han och handlar och pratar då med kassörskan på ett udda sätt, ger henne ett udda leende och skrattar kanske till - åt något som ingen begriper utom han själv. Annars går han mest omkring och vankar i sin lägenhet, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han verkar om möjligt ännu mer ensam än ensamme mannen på torget, men han har ändå en lägenhet, eller om det är en bur.

En människa i ditt synfälts periferi har ett lågbetalt lågstatusjobb. Om hon blir av med det får hon nog ta ett liknande jobb, fast i en tråkigare miljö och till sämre lön. Hon har inte mycket till utbildning. För varje år blir hon en aning fetare. Vad ska hon göra om hon blir arbetslös? Gå på en kurs där någon 23-årig hästsvans-brud från Västermalmsgallerian delar ut hurtiga tips? Så här skriver du en jobbansökan. Framhäv dina positiva egenskaper. Praktisk, gladlynt, samarbetsvillig. Har själv barn - nej, stryk det och hoppas att de inte frågar.

En människa i periferin av våra synfält jobbade på Noack i Hultsfred med att tillverka bilbatterier. Man ska dricka mycket mjölk för att neutralisera blyet. Nu är hon arbetslös precis som sin dotter som egentligen är för ung för att skaffa barn, men barn blev det ändå. Fästmannen verkade på tok för korkad, tyckte hon, men han var i och för sig snäll. Troligtvis, men vet ju aldrig. Nu har han gått med i Scientologkyrkan och har inte råd med underhåll, så det blir bidragsförskott. Dottern har sökt jobb som barnskötare men har inte fått nåt än eftersom hon saknar utbildning.

En människa i periferin har faktiskt inte ett dugg gemensamt med den där jävla ivorianska familjen i samma trappuppgång. Bara för att man råkar komma från samma kontinent måste man inte vara likadan. De kan ju knappt nån svenska alls, och morsan är en primitiv, ständigt barnafödande koloss som hon inte vill bli associerad med. Hon längtar efter sin mamma i Ghana och hon tänker INTE fika med Lom på rasten på Västerorts vuxengymnasium. Förresten är hon inte dummare än att hon förstår att hennes ingenjörsutbildning inte är värt papperet den är skriven på här i Sverige. Hon är bara en exotisk fågel med stort arsle som läraren i samhällskunskap fantiserar om. Hon kommer att förbli ensam, arbetslös och fattig om hon inte sätter in en kontaktannons och finner sig i att bli försörjd av Janne som jobbar på ett företag i Spånga som hyr ut mobilkranar. Han kommer att ha fula byxor, slapp mage och somna så fort han har sprutat. Det finns ingen mening med allt det här.

En människa i periferin blev aldrig postiljon. Det grämde honom under många år, men nu är han pensionerad. Varje kväll äter han två smörgåsar med prickig korv, det är tradition sen Elsa levde. Han har ont i sina knän. Ibland unnar han sig en Marinara på pizzerian i Bandhagen. Han har bytt från vita Prince till ett lågprismärke. De där skorna borde han sula om och rocken borde kemtvättas och dasset skuras, men det blir inte av. Han skulle gärna ta en fisketur som förr om åren, men kompisen med båten fick snurran stulen och förresten har han blivit så frusen av sig och så spökar prostatan. Det blir ingen riktig ro.

En människa i periferin har satt in en kontaktannons på en porrsajt, men tjejerna verkar inte vilja ha honom. Om han ska vara ärlig så var det bara en dröm. Han blev kåt av att skriva allt han ville göra med henne, han tänkte sig ett par tunga bröst som gungar medan han tar henne bakifrån, hon kommer gång på gång och han ser hur hennes anus drar ihop sig i ryckningarna. Eller är det så? Men där ska han inte in, för det är faktiskt att gå över gränsen för hur man behandlar en kvinna. Tänker han, och sträcker han sig efter hushållsrullen, sen ska han ta ett bloss i sängen precis som man gjorde efteråt på den tiden när folk rökte inomhus. Det var gemenskap, fast bara två gånger och för 23 år sen, på den tiden när han gillade att pyssla om sina krukväxter.

En människa i periferin har suttit vid fönstret i slutet av korridoren mest hela dagen. Det är så vackert i parken, synd att man aldrig får gå ut, tänker hon. Personalen har inte tid att ta ut henne för de är bara två på hela avdelningen nuförtiden. När de protesterade mot nedskärningen fick de beskedet att de skulle dokumentera vad de inte hinner med och hur det påverkar gamlingarna. Men de har tyvärr inte tid att dokumentera det, av naturliga skäl. Så de får inga extra resurser, däremot kan de vara lite mer frikostiga med medicinen. Kvinnan sitter vid fönstret och minns när hon cyklade på en grusväg i blommig klänning, på väg till sin älskling. Han tog henne i sin famn, lyfte upp och snurrade henne i luften, skrattade och satte ner henne. De var på bio och såg Clark Gable.

Din medmänniska sitter i sitt flickrum i en ful mexitegelvilla utanför Skövde och känner sig dum. Tjejen hon hade chattat med låtsades bara tycka att hennes kärleksdikt var bra. Nu ångrar hon att hon någonsin skrev den, hon ångrar sitt larviga nick på Qruisern, hon ångrar att hon reste till Göteborg och bara blev sittande på Gretas, ensam, ful och med fel kläder. Hon som hade trott att det skulle bli jättekul, hon som hade drömt om att Ariadne_Q4You skulle ta med sig henne hem och visa henne allt det där hon ville bli visad. Allt ljugande för föräldrarna var till ingen nytta, och hon ville inte bli kramad av sin mamma när hon kom hem och grät.


Periferi betyder utkant, utkant av ett synfält, ett medvetande, ett samhälle, en politik, en budget, en medmänsklighet. Periferin är inte hipp, annat än när den gästas av någon filmregissör. Utkantens människor tar sig ingenstans. De saknar helt och hållet framåtanda, kanske för att de saknar någon livsglädje att tala om. Vart ska man ta vägen, förresten? Man hör inte hemma i centrum, vill inte stå i starka lampors sken, vill inte ta sig i kragen, börja om, skapa sig en framtid, göra nåt positivt av sin situation. Utkanten är den permanenta hemvisten i ett samhälle som är likgiltigt för den som varken kan eller vågar göra sin röst hörd.

En människa i allas vår periferi finns inte längre. Prästen var ensam i kyrkan. Ingen kommer någonsin att besöka graven. Här vilar en perifer människa, saknad av ingen.