I dag kan man på Insidan i DN ta del av familjerådgivaren Anders Eklund Rimstens skrivarambitioner. Han vill nämligen också skapa en romantisk komedi, och bakgrunden är denna (jag tar det i manusform för att skapa lite stämning):
"ENSAMHETEN LEDDE TILL OTROHET"
FADE IN
INT. -- NATT
"LEDSEN OCH OROLIG" sitter i en ensam läslampas sken och skriver ett brev.
LEDSEN OCH OROLIG (V.O.)
Det är jag som har haft hand om våra barn - hämtat, lämnat, nattat, läst läxor, umgåtts med dem och också skött hushållet (och arbetet) för att få ihop min och barnens vardag. Jag känder mig mer och mer ensam trots att han dagligen har sagt att han älskar mig.
INT. -- KVÄLL
Ett dansgolv. ENSAM OCH OROLIG tar sig en svängom med EN MASKULIN MAN. De skrattar och verkar en smula berusade.
CUT TO:
INT. -- MORGON
Paret vaknar upp i en solbelyst säng. En maskulin man försöker kyssa Ledsen och orolig men hon avvisar honom, drar hastigt på sig kläderna och rusar ut.
INT. -- EFTERMIDDAG
Ett välstädat kök. Ledsen och orolig står och diskar medan hon lyssnar på TOMAS LEDIN. Teven står på i bakgrunden och TRE BARN springer omkring och busar. HERBERT kommer in och ser bister ut.
HERBERT
Jag vet att du har varit otrogen! Men en sak ska du veta, det har jag också varit, innan vi gifte oss.
LEDSEN OCH OROLIG
Men... Ja, okej. Jag har varit otrogen. Förresten anade jag att du också hade vänstrat.
HERBERT
Det är en helt annan sak! Vi var ju inte gifta då.
EXT. -- KVÄLL
ANDERS EKLUND RIMSTEN sitter på en parkbänk
Äsch, jag överger manusformen nu - vilket är mer än man kan säga om Eklund Rimsten. Om ni inte tycker att det här verkar särskilt romantiskt eller komiskt har ni naturligtvis rätt; romantiska komedier kännetecknas i allmänhet av just dessa brister. Men vänta bara, för här kommer Den Unge Vuxnes råd, något sammanfattade:
1/ Var känslomässigt uppriktiga, annars kan ni inte bearbeta det här. Låt den drabbade (alltså inte Ledsen och orolig - hon har väl inte drabbats av nåt särskilt) få ställa frågor kring det inträffade (inte varför han har varit en ignorant mansgris, utan varför Ledsen och orolig sökte sig lite närhet).
2/ Förstå vad som ledde fram till otroheten. Något kanske saknas i relationen (No shit, Sherlock - som två vuxna personer).
3/ Åtgärda de brister i ert förhållande som gjorde att otrohet blev ett alternativ för dig (typ att han ständigt var frånvarande, lassade över allt hushållsarbete och all barnpassning på henne). Här måste jag nu citera honom direkt:
Det handlar om att skapa en gemensam vardag. Det handlar om att göra val som för er närmare varandra. Det vill säga val som främjar upplevelsen av ett ”vi” och motverkar återgången till det som varit fallet fram till nu: två individer med alltför lite inbördes kontakt.Det blev plötsligt mer komiskt, inte sant? Eller tragiskt om man så vill. (Som bekant bör varje komedi innehålla tragedi och vice versa.) Det tragiska är inte att Ledsen och orolig har varit otrogen, utan att hon har varit så fullständigt övergiven av sin man. Det komiska är att en copystubbad ignorant är så övertygad om sin egen kompetens att han inte ser hur befängda hans råd är. Det tragiska är att Ledsen och orolig kanske lyssnar på hans råd och tar på sig skulden för att förhållandet inte fungerar.
Den romantiska komedin bygger på en serie komiska förvecklingar och missförstånd som alla vet bara är till för att ge romantiken lite tuggmotstånd. Den bygger på att det vi alla strävar efter är Ett Förhållande med någon av motsatt kön. Den har ett lyckligt slut som bekräftar att vårt sökande inte måste vara förgäves. Och den slutar alltid där förhållandet börjar, gärna med ett bröllop. En vanlig ingrediens är att någon byter yrke, bryter upp från den tråkiga reklambyrån för att i stället bli jurist eller arkitekt (men inte metallarbetare). En obligatorisk ingrediens är de töntiga vännerna, hopplösa ungkarlar som ger dåliga råd till mannen och/eller supersnygga men korkade väninnor som ger dåliga råd till kvinnan. Men det fina i kråksången är att det blivande heterosexuella paret kan strunta i råden och finna sig själva - och därigenom varandra. De kommer till insikt om sin innersta natur, precis som om de hade skrivit till en relationsrådgivare med för gott om självförtroende och frisyrgelé. Genom att de tu efter många vedermödor blir ett bekräftar de att de är en riktig man och en riktig kvinna. De har rätt begär, rätt beteende och rätt apparition: de lever med andra ord upp till den heterosexuella matrisens krav.
I verkligheten slutar inte manuset där förhållandet börjar. Nej, manuset är redan godkänt, filmen finansierad, rollerna besatta och replikerna skrivna när bröllopet stundar. Nu kapar nämligen Relationen åt sig huvudrollen och allt annat underordnas den. De olyckliga tu offrar allt för relationen, som sin utbildning och karriär (kvinnan). De dignar under hushållsarbete (kvinnan) och tvingas dubbelarbeta (kvinnan). Eh...det är naturligtvis jättesynd om mannen också. Kanske är det allra mest synd om honom, för han tvingas ignorera det mesta av hushållsarbetet, omsorgen om barnen och så. Å andra sidan kan han trösta sig med att han förlorar kontakten med sin partner och sina barn. Och han har ju alltid sina vredesutbrott och sitt surande som säkerhetsventiler när tillvaron blir alltför pressande.
Många kvinnor får nog av sina män med tiden. Det ger dem dåligt samvete, för de har ju faktiskt ansvaret för relationen - också. Kanske är de så utsvultna på lite närhet och någon som säger mer än "Uff" och "Eurosport" att de hoppar över skaklarna. Då blir deras dåliga samvete monumentalt och de vänder sig kanske till någon som kan hjälpa dem att hitta tillbaka till Relationen, till den närhet, ömhet och kärlek som deras underordning omöjliggör. På det lever vissa kvackare gott, och det är en tragedi. Det är nästan mer tragiskt än Tomas Ledin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar