En prinsessa slipper könstest

Året är 1966, och Tamara och Irina press ställer inte upp i EM i friidrott, detta efter att tidigare ha satt 26 världsrekord och kammat hem fem OS-guldmedaljer för Sovjetunionen. Samma år har det internationella förbundet beslutat införa könstest, och systrarnas avhopp ses av västvärlden som ett erkännande att det var nåt fuffens med deras många medaljer. Var de i själva verket män?





Det är 1976 och OS i Montreal. Alla kvinnliga idrottare tvingas genomgå könstest utom prinsessan Anne som tävlar till häst. Anne är dotter till Elizabeth II, så det anses opassande att kika under kjolen på henne.














Det är sent 80-tal eller tidigt 90-tal (jag vet inte exakt), och min f.d. svärfar ser en show på After Dark med några kolleger. Efteråt tycker han att "de där tjejerna var duktiga".







Nu skriver vi 2009, och det är VM i friidrott i Berlin. Caster Semenya vinner guldfinalen på 800 meter i utklassningsstil. För mig är hon ingen kvinna, säger loppets sexa, Elisa Cusma Piccione från Italien. Semenyas tränare Michael Seme säger: " Jag skulle kunna ger er telefonnummer till hennes rumskamrater här i Berlin. De har redan sett henne naken i duschen och vet att hon inte har något att dölja. Samtidigt förstår jag att folk vill veta eftersom hon ser ut som en man." Att Semenya ifrågasätts beror delvis på hennes snabba väg mot VM-titeln, men som Len Johnson påpekar har detta hänt förut, och är inte alls speciellt märkligt. Att Caster Semenya ändå pekas ut är inte särskilt förvånande: hon ser ju inte "kvinnlig" ut. Hon kompenserar t.ex. inte sina muskler med långa naglar och svallande hår som vissa andra.







Nej, Semenya är en maskulin kvinna, en sådan som beskrivs i Judith Halberstams "Female Masculinity", och därmed blir hon automatiskt ifrågasatt. Har man kort hår, muskler, ger fan i manikyr och skippar lösögonfransarna så är man såklart man. Är man å andra sidan certifierad snoppbärare så kan man sminka sig till tänderna som Christer Lindarw, man är ändå man, om än inte särskilt maskulin. Är man blåblodig som vissa prinsessor kan ingen ifrågasätta ens kön. Är man en rysk proletär är det en annan femma, likaså om man är svart. Är man å andra sidan svart snoppbärare som Usain Bolt ses man som ett ståtligt djur från savannen, man är Den Primitive Hannen.

Är man USA:s president och ser ut som en rar tant frågar ingen heller efter könstillhörighet. Och ser man ut så som Mike och Sky måste man vara man. Eller är Mike och Sky nåt annat? Och varför är det så viktigt? Inom idrottsvärlden anses det oerhört viktigt att man tävlar på lika villkor. Därför tävlar man alltid i "herrar" och "damer". Det måste inte vara så. Man kan till exempel ha handikappsystem där man struntar i hormonbalansen mellan "manligt" och "kvinnligt" könshormon (vi har alla bådadera) eller könsorganens utseende och i stället bedömer exempelvis muskelmassa, reflexer, snabbhet etc inför tävlingarna - och kanske har en egen klass för idrottare som vill experimentera med allehanda kemikalier. Varför denna besatthet av kön?

(Som sportointresserad undrar jag förstås också varför folk tycker att det är så roligt att se sina medmänniskor hoppa över pinnar eller så, men det är en annan historia. Och som ni ser skulle en redaktör gråta av förtvivlan över min klumpiga bildredigering, men den såg okej ut i förhandsgranskningen, och jag orkar inte lägga ner mer krut på det här just nu.)

Uppdatering: här kan ni läsa en intressant artikel om varför det inte är så helt okomplicerat att fastställa någons kön. Minst sagt.