Men om jag

Men om jag säger vad jag vill och du säger vad du vill, så möts vi på mitten? Om vi mäter upp vårt köksbord och drar ett streck precis i mitten så den ena halvan blir din och den andra min? Om vi delar allting lika: ekonomi, reproduktiva sysslor, om vi delar med oss av våra tankar i samma utsträckning, om vi visar våra känslor lika ofta och på samma vis, om du ligger överst halva tiden och jag halva? Om vi enas om att lämna våra barndomsupplevelser bakom oss och bli vuxna på riktigt, om vi återberättar våra negativa erfarenheter från 18.00-19.59 (du) respektive 20.00-21.59 (jag) och därefter diskuterar dem från kl. 22.00? Med lika mycket talutrymme och en gemensam vokabulär?

Om vi diskuterar vad jag gjorde mot dig och vad du gjorde mot mig, och genom en noggrann analys av händelseförlopp, tidsspann och graden av själviskhet därefter utdelar svinpoäng som är viktade med hänsyn till graden av känslighet för mottagaren under just denna tid, och därefter bestämmer att du leder eller jag leder eller det står lika? Om jag fäller tårar och det påverkar dig så att du fäller tårar, om vi därefter tar en liten bensträckare innan vi byter roller? Blir det lika då?

Om jag tar bort luddet från torktumlaren och torkar upp den utspillda lemonaden medan du läser två barnböcker och sätter ihop en legofigur. Blir det lika då? Kanske känner jag mig förnärmad som bara får göra tråkiga saker medan du leker med barnen? Ja, då byter vi så att du plockar in i diskmaskinen och sorterar tvätt medan jag tar barnen till McDonald's. Då blir det väl lika? När sedan kvällen kommer och jag sitter och arbetar medan du läser en roman så får vi ta med det i beräkningen på det att jag nästa dag må träffa en vän på ett kafé medan du hämtar på dagis. Visst blir det lika då? Om du träffar dina vänner när du vill och jag träffar mina vänner när jag vill, om du går ut på fredagen och jag på lördagen, blir det lika då?

Eller ska vi skita i alla ekvationer? Ska vi tillämpa parollen "Av vad och en efter förmåga, åt var och en efter behov"? Eller kommer det att börja skava så småningom? Det kan ju hända att vi har olika stora behov och olika förmågor. Jag kan överdriva mina behov, du underskatta dina förmågor, och så blir det olika igen. Jag kanske inte orkar gå ut på lördagen, trots allt. Då har jag den till godo. Tycker jag, men det tycker kanske inte du. Jag hade ju chansen; att jag inte tog den är väl inte ditt fel? Men det tycker jag, så nu bestämmer jag att nästa helg ska jag gå ut både på fredagen och lördagen, säger vi. Men det finns ett litet aber, och det är att X som du inte har träffat på evigheter bara är i stan på lördagen och visst hade vi kunnat träffa X tillsammans, men det har jag ingen lust med. Så då har jag två kvällar inställda och utestående, och det är fan inte rättvist.

Å andra sidan har du tre (minst) fler traumatiska barndomsupplevelser bakom dig än jag, och det känns ogörligt att spola tillbaka bandet och låta mig utsättas för nåt liknande. Det vore inte bara knepigt, allt tal om kosmiska maskhål och parallella universa till trots, det vore grymt med tanke på vilka konsekvenser såna upplevelser ofta får i framtiden. Att liksom ge sig in i det med öppna ögon, kasta ut det där barnet till rovdjuren, bara för rättvisans skull. Så nu kan du inte tillgodogöra dig din halva av köksbordet, men ska det verkligen vara mitt problem? Vi har ju delat det på mitten, och jag tänker utnyttja min del till fullo genom att breda ut en tidning där och ställa fram en skål med yoghurt och en bärbar dator och en kaffekopp och en pelargon, medan det på din halva bara ligger en liten halväten Plopp. Inte mitt problem. Eller också är det mitt problem.

Om du gjorde illa mig förut och jag gör dig illa nu så är det heller inte samma sak, för det egenartade med smärta är att den avklingar med tiden även om det är svårt att tro när man är mitt uppe i den. Det blir ojämlikt nu, för din smärta är akut medan min nästan går att ruska av sig om man låter bli att pjoska och ömka sig så förbannat. Alltså får jag bara göra dig illa litegrann. Alternativet är att din smärta är värre nu, men sen får vi vänta ett par år tills även den har avklingat. Fast vid det laget har min avklingat ännu mer, så någon riktig rättvisa blir det förstås inte. Det var ju synd att du inte så att säga slog tillbaka, åsamkade mig samma smärta på direkten. Ja, det kan man ju tycka, om det nu inte vore så att min situation just då var unik, precis som din är det nu i förhållande till mig, och vi alltså gör varandra illa på olika sätt, i olika zoner, med olika åtföljande känsloamplitud. Och förresten är jag mycket bättre än du på syssla A, vilket innebär att om jag åtar mig den varannan gång blir det ändå jobbigare för dig. Alltså måste vi hitta en syssla B där förhållandet är det omvända, men det finns inga garantier för att det ska lyckas. Inga garantier alls. Förresten kanske du inte har några vänner. Förresten kanske jag aldrig vill ligga överst. Förresten kanske du är som Anna Wahlgren och hatar att läsa för barnen.

Så hur gör man?

Min forne terapeut brukade säga att den kanske allra vanligaste parkonflikten gick ut på att båda kände sig utnyttjade och överkörda. - Jag gör ju allting för dig, medan du... - Du?! Det är ju jag som... Ad nauseam. Vad gör man i ett sånt läge - går skilda vägar? Hans råd när det gällde ett förhållande som hade nått den absoluta bristningsgränsen, ett där konlikterna hade ställts på sin spets och föreföll olösliga var att säga sig: "Finns det någon ytterligare eftergift jag kan göra?" Om svaret på den frågan är nej kan man tacka för kaffet och konstatera att det här gick visst inte. Man behöver ju inte slå ihjäl varandra för det.

Men innan dess går det nog att göra ett och annat. Man kan försöka se till att det inte blir så tillspetsat, och det kan man bara göra genom att ge varandra lagom mycket utrymme. För det är ju lika illa att ge dig för mycket utrymme som att ta för mycket utrymme själv. Det kanske inte låter som mycket till råd. Men jag tror att man måste lägga ansvaret på sig själv. Jag måste kräva det utrymme jag behöver. Och jag måste ge dig det du behöver, men inte mer. Det här kommer att orsaka konflikter eftersom vi inte alltid kan enas om vem som behöver vad eller vem som bör ge efter. Men det är det enda sättet. Det absolut sämsta vi kan göra är att tiga. Det värsta jag vet, om jag får bli lite personlig, är när någon bjuder mig på nåt och sen skickar räkningen i form av grymtanden eller andra skuldmissiler. Säg nej på en gång, då. Offra dig inte om du inte kan göra det utan att gnöla (det här gäller naturligtvis inte bara i ett kärleksförhållande). Men jag kan själv göra mig skyldig till just det beteendet, trots att jag inser hur orimligt det är. Man vill ju vara kärleksfull och generös, man vill inte bromsa den andra, man önskar tvärtom den andra all tänkbar lycka. Och så blir man irriterad när vederbörande, inte ont anande, eller rentav på grund av spelad okänslighet eller något annat machiavelliskt judotrick bara tackar och tar emot! Mitt generösa erbjudande skulle ju uppskattas men förkastas, hade jag tänkt. Eller inte precis tänkt, men ändå. Det är faktiskt rätt komiskt.

Ja, vi är rätt komiska. Det där med kommunikation är rentav löjeväckande komplicerat ibland, som en gammal fransk sällskapsdans där turerna är så många att man blir snurrig i huvudet. Mitt enkla råd - till mig själv - är alltså: krångla inte till det så förbannat! Jag tänker inte ge er samma råd, ty jag är ingen relationsrådgivare. Och vem vet; er kärleks vind kanske blåser så starkt att alla småttigheter far bort som torra höstlöv. I alla fall tills vidare. Skönt att höra! Då får jag önska er en trevlig resa. Glöm inte Ploppen, för den går ju att dela i två lika stora bitar. Eller nja, bara nästan. Ta varsin, vetja. Och ät dem samtidigt.