Gråt inte - klicka!

Johan Hilson har skrivit en engagerad artikel om ett slött engagemang i Expressen, Tears for queers: delandet på Facebook av videor med gråtande HBT-personer. Det gäller alltså kampanjen "It gets better" som drogs igång i USA och senare fick en uppföljare i Sverige, Det blir bättre. Här vittnar hbt-personer om sin utsatthet och kampen för erkännande. Meningen är inte bara att redogöra för allsköns misär; vitsen är att unga hbt-personer ska känna sig styrkta. "Har du det svårt? Då ska du veta att du är i gott sällskap, men livet kan ändå gå vidare. Det blir bättre, ska du se."

Det låter ju positivt, men Hilton är kritisk:

Det problematiska, ur gaypolitiskt hänseende, är det rent symptomatiska: att frågor som handlar om strukturell över- och underordning fragmenteras och förminskas till apolitiska berättelser om enskilda fall.

Ja, man ser inte skogen för bara träd, skriver han, och det beror på vår beröringsskräck för det hemska begreppet "struktur". Det senare håller jag med om. Den som vågar tala om en könsmaktsordning eller heteronorm får sig genast en lång rad "motexempel" till livs. Fråga bara en genusföreläsare hur många gånger nån i publiken har räckt upp handen och berättat att han minsann tvättar sina strumpor själv. I vår nyliberala tid översköljs vi med budskap om autonomi och individuellt ansvar; vi ska inte tolerera "multikulturalism" eller kräva positiv särbehandling. Feminismen är överspelad, liksom allt tal om heteronormen. Mönster? Det finns bara exempel. Går diskursen.

Men har verkligen vårt engagemang alldeles atomiserats och reducerats till slacktivism, där vi klistrar in solidaritetssymboler i våra bilder på Facebook och delar videoklipp med dagens gråtande bög? Det vore beklämmande. Men det är knappast de klädsamt toleranta heteropersonernas delningar och gillor av Det blir bättre-videor som är problemet. Jag väljer att tolka dem som ett uttryck för att vi faktiskt har kommit en bit på väg. Däremot väcker ordet fragmentering en viss oro. Är det här det nya och enda sättet att gestalta heterosexism ligger vi illa till. Är det den enda kamp som bedrivs - o fasa. Men själv tror jag att träden i bästa fall kan bli en skog - och det finns dessutom fler skogar.

En sån är #prataomdet. Samma invändningar kan förstås framföras även mot den kampanjen: det är bara enskilda som ältar sina negativa erfarenheter - igen! Ja, den är "en angelägenhet för "storstadens medieelit med hangarounds" och har gått den breda allmänheten förbi, skriver Ann Heberlein i #vemprataromdet? i Sydsvenska Dagbladet. Och inte nog med det; kampanjen befäster stereotypa föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet. Det är "Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas [med Stora journalistpriset, min anm.]. Ja. Bra. Fortsätt så, liksom. Lämna krigen, politiken och ekonomin till männen."

Heberleins starkaste invändning mot #prataomdet är dock att den problematiserar i onödan:

Med risk för att låta brutal menar jag nog att det där som många av dessa pratiga bekännelser handlar om – missförstånd och misstolkningar – är en oundviklig del i vägen mot sexuell erfarenhet och säkerhet. Så är det i alla mänskliga aktiviteter: vi missförstår varandra, inte bara i sängen utan på arbetsplatsen, vid köksbordet, i affären. Missförstånden är en del av det mänskliga. Det måste vi naturligtvis tala om och försöka hantera, men något övergrepp är det inte att bli missförstådd.

Hilton å sin sida anser att "Det blir bättre" är ett uttryck för en krisande hbt-rörelse:

Enklare därför för en rörelse utan självförtroende att - i denna tid som hyser en naiv tilltro till punktinsatser, där begreppet identitetspolitik ifrågasätts allt mer och där de politiska analyserna lyser med sin frånvaro - vädja till majoritetssamhällets känsloliv. Med resultatet att viktiga kampanjer riskerar att mätas i antal fällda heterotårar, snarare än de politiska resultat som de faktiskt uppnått.

Alltså: fel strid - fel resultat. Kvinnor bör dels frigöra sig från de gamla trötta kvinnoämnena, dels sluta oja sig över nåt som inte är "riktiga" våldtäkter. HBT-personer bör torka tårarna och gå vidare. För inte vill vi väl vara som det där gråtande barnet på tavlan?

Jag är kanske orättvis, men jag tycker mig känna lukten av den famösa offerkoftan, ni vet, den man ikläder sig och sen inte kan släppa. Eller för att använda Karin Westman Bergs berömda appell: ”Gråt inte – forska!” Men om man inte gråter, varför forskar man? Ur det egna engagemanget kan stiga en mäktig rörelse. Jag tror att Johan Hilton skulle kunna hålla med mig här. Han anser bara att gråtandet är en farlig väg i längden, för att det

a) implicit bekräftar det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg, b) skymmer sikten för strukturerna och c) skapar ett kampanjklimat där metoderna till slut måste bli allt mer emotionellt utstuderade för att få genomslag.

Är inte det att överdriva riskerna en smula? Kraften i en kampanj som "Det blir bättre" eller #prataomdet är att de individuella rösterna blir en kör, ett samlat vittnesbörd om över- och underordning. Men det kräver förstås någon som vågar se skogen och ge den ett namn. Så var det när kvinnolitteraturen och analysen av densamma gav upphov till mer feministisk teoribildning och kamp. Så var det när Maria-Pia Boëthius "Skylla sig själv" blev startskottet för krav på en ny lagstiftning i våldtäktsmål, en där offrets agerande inte längre skulle tillskrivas någon roll. Det är inte precis att "skymma sikten för strukturerna" eller lipa över spilld mjölk.

Judith Butler har delvis vänt på steken när det gäller "det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg" i sin förklaring av hur heterosexualitet förutsätter ett förnekande av begäret till det egna könet och hur detta orsakar melankoli. Att just det exemplet i grunden är ett psykoanalytiskt villospår kan vara detsamma. Detta är ändå queerperspektivets kärna: att problematisera det självklara och förgivettagna, att visa hur den som tillhör normen är blind för normen eftersom den ser genom normen. Analogt med det kan man läsa #prataomdet inte bara som vittnesbörd om underordning, utan även om den överordnades blindhet för sitt eget beteende - och, för all del, om hur den drabbade vid tillfället ofta delade detta icke-seende. Gråzoner, ni vet.

Antag att det finns en gräns för när vi ska sluta gråta och i stället agera. Var drar vi den? När har vi #pratatomdet tillräckligt? Den dag vi inte har någon anledning längre att fälla tårar, skulle jag vilja påstå - det vill säga aldrig. Men gråten och analysen utesluter inte varandra, tvärtom: det är att gå från enskildheten till mönstret och tillbaka i en dialektisk rörelse där vi ibland värderar enskildheter efter att ha begrundat mönster, ibland reviderar analysen eftersom den framstår som ofullständig i skenet av enskildheterna.

Låt oss inte glömma vilken betydelse "It gets better" eller #prataomdet kan få för den som känner sig ensam och utsatt. Kan vi ingjuta mod i unga hbt-personer, kan vi få människor att sluta klandra sig själva för att de inte sa nej, är väldigt mycket vunnet. Det primära är inte ömkandet utan insikten att man inte bara är ett träd: man är en del av en skog.

Nej, vi ska inte lämna "kriget, politiken och ekonomin åt männen". Och vi ska inte tro att tears for queers förändrar ett jota. Men det är heller inte nödvändigt. Att delta i RFSL:s asylkampanj står inte i motsättning till att politisera det personliga. Och vi kan #prataomdet parallellt med att kämpa för kvinnors lika löner eller en individualiserad föräldraförsäkring. Det är i alla fall mitt förslag.