Att komma hem

Jag sitter och översätter en irländsk hymn om att vara en resenär på en stenig väg som bär uppåt, att vara omvälvd av mörka moln men i fjärran se de gyllene ängder där man ska få träffa sin sanna fader. Det är plågsamt på så många vis: banaliteterna, mina försök att klä texten i svenska ord med slutrim på varannan rad, kören och prästen och musikerna och de levande ljusen och gemenskapen som går ut på innerlighet, allvar och tro. Detta maskspel och att den mikrob av ärlighet som ändå finns där skyms av allt kringverk. De menar så väl, förstås. De vill verkligen förmedla nåt. Men jag känner bara en fullständig tomhet.

Samtidigt: en längtan. En längtan hem. Minnen av en far som försvann i förtid, föga hjälpt av sin gud. Minnen av en mor som fortsatte ensam under så många år innan hon äntligen fick dö. Längtan efter att få slockna på samma sätt, bara ge upp, bara få slippa, bara få vila. Men jag ser inga fjärran, gyllene ängder. Det finns ingen sann fader som väntar på mig och i vars famn jag får vila, ingen kör som tvättats ren av Jesu blod, inget land på andra sidan Jordanfloden, ingen älskad som sträcker ut sin hand mot mig: Kom!
Bara förintelse.

Denna isande ensamhet. Denna egoism som driver dig från mig och mig från dig. Denna självcentrering, denna förbannade autonomi, egenart och "identitet", detta bagage, denna trånad, denna frihetslängtan får oss att driva allt längre ifrån varandra. Denna personliga utveckling, detta gränsdragande eller brist på gränsdragande. Denna falska och äkta och falska och äkta gemenskap, dessa samtal, dessa mejl, dessa sköldar och svärd, denna envig. En kort stund är vi tillsammans, korta stunder upplever vi svindlande lycka i varandra. Sen börjar vi färdas i allt snabbare takt åt varsitt håll, varför vet ingen. Kanske drivs vi av en mörk energi, den ingen kan ta på eller förklara. Men att vi inte kan identifiera den innebär inte att vi inte påverkas av den.

Universum är tomt. Bara fyra procent är materia så som vi känner den, resten är mörk materia och mörk energi som får universum att expandera fortare och fortare på väg mot totalt mörker. Som en familj som gradvis upplöses.

Det går inte att komma hem, för hem finns inte längre. Det går bara att gå vidare. Jag vet inte hur länge jag ska orka, men jag vet att jag måste rannsaka mig själv gång på gång, vidgå mina synder, bekänna min längtan, redovisa mina drömmar. Jag älskar mina barn så och varken vill eller kan överge dem. Jag måste låta dem överge mig, vilket några av dem redan är på väg att göra, om än med nästan omärkliga fjät. Jag hoppas att de ska driva mot ljuset, mot en tillvaro utan alltför mycket sorg. Men man vet aldrig. Jag kommer inte att kunna hålla min hand under dem.

Ingenting är konstant, vilket är en välsignelse och förbannelse. Det skenbart varaktiga visar sig vara en hägring. En som alltid har funnits i mitt liv är nu på väg in i mörkret, och det är så outhärdligt sorgligt. Andra har dött eller försvunnit ut i en periferi som expanderar allt hastigare, en lever men är förlorad för mig sen många år. Jag är helt hjälplös inför det.

Jag är så ledsen och så ensam och så rädd, för det är ju livets villkor, lika för alla. Men jag får inte låta det påverka barnen. De måste få känna att allt är bra, allt är som vanligt, allt är tryggt. Och i liten skala är det verkligen så, för ännu har inte den mörka energin tagit över. Den stora världen skrämmer mig. Den lilla världen är det enda jag lever för.