Så minns jag 2011

Det var en ständigt rinnande flod. Inget ovanligt med det; en stillastående flod är svår att tänka sig. Men kanske om man griper tag om jordklotet och vickar på det som när man försöker få en minimal stålkula att hamna i ett litet hål i en plastleksak. Då kanske man kunde få floden att avstanna, lite beroende på handstadigheten. Ett stilla skvalpande fram och tillbaka är nog det mesta man kunde hoppas på, ja Gud fader allena kan stoppa floder. Så floden flyter fram, och i dess vatten kan man bara nedstiga en gång.

Till floder kan man bara förhålla sig på två sätt: man står och betraktar dem från strandkanten, eller man hoppar i och låter sig föras med. Jag såg - eller översatte, jag minns inte - en dokumentär om världens främste flodsimmare som tidigare hade besegrat Mississippi och Nilen. Nu skulle han ge sig på Amazonasfloden. Han var lite eljest redan från början, och under resans gång blev han allt galnare. Han rymde från bevakningsbåten, anförd av sonen. Han slöt sig, drack sig allt fullare, brändes av solen, muttrade och var till slut helt okontaktbar. Förmodligen hade han drabbats av en parasit som hade slagit sig på hjärnan. Jag vet inte om han lever, men jag ser honom i en eländig lägenhet, beväpnad med sprit och missmod och minnen, fast i rösternas herravälde, pank, slocknad och förbrukad. Floden besegrade honom även om han lyckades följa hela dess lopp från källflöde till utlopp.

Man kan förstås ta sig ett hastigt dopp och sen vederkvickt stiga upp igen. Man kan bränna lik, tvaga sig rituellt, fiska, ta båtfärder. Men det är bara krafs på ytan i ett längre perspektiv. De där små liven som sprattlar en stund är snart borta, alla sina storslagna tankar till trots. Floden överlever oss alla. En dag ska den rinna fram i en värld utan tjattrande och megalomana köttbitar. Exoskeletten tar över. Sköldpaddorna. Kackerlackorna. Allt som uppstår och dör och uppstår och dör, om och om igen medan månen långsamt fjärmar sig från oss. En dag har den hamnat så långt bort att dess stabiliserande kraft på vår jord upphör. Då får vi floder som inte precis står stilla, men som skvalpar hit och dit på ett oberäkneligt vis. Inget människoliv blir längre möjligt.

Ja, det är så jag minns 2011. Som en flod. Titta så stora barnen har blivit. Titta så gammal jag har blivit. Jag står på strandkanten och ser på. Titta vad som händer i världen: jag dyker ner i Twitterflödet och känner mig som en del i en gemenskap. Jag har snart 800 följare, varav jag har träffat en handfull i köttvärlden. Det förra är en liten glädje, det senare ingen stor sorg. Det storvulna, ja egocentriska och pinsamma uttrycket existentiell ensamhet har detta år fått en konkret innebörd för mig. Att uppleva den fordrar en viss självupptagenhet. Orimliga krav, skulle vissa säga. Vad fan begär han? Mitt svar: Jag begär inte mycket. En viss stabilitet, bara. Den har jag nu fått, tills vidare. Sen får floden rinna på, för vad kan jag göra åt det? Torrskodd är bäst.