Bisexualitet - en påtvingad identitet?

Under flera år diskuterade jag frågor om identitet och makt på Qruisers diskussionsforum, om än på ett ofta ganska oseriöst och primitivt sätt. Qruisern är ett nätforum för oss hbt-personer, men även för våra vänner, så det är väl inte förvånande att här avhandlas begrepp som gruppidentitet, gemenskap, utanförskap, hetero- respektive homonormativitet etc. Vem är t.ex. välkommen i vår nätgemenskap, eller rentav i Familjen? Diskussionsinlägg med titlar som ”Ut med alla heterosar från Qruisern” möts av arga genmälen: Ska kanske inte heterosexuella transvestiter tillåtas där? Ska inte våra strejta vänner få vara kvar?

I andra diskussionstrådar ondgör sig flator över att bögar tar allt syre, transsexuella undanber sig sammanblandning med transvestiter och bisexuella känner sig marginaliserade av de monosexuella bögarna och flatorna. Grupp ställs ofta mot grupp och HBT-familjen känns stundom rätt dysfunktionell. Men den är intressant, inte minst med tanke på alla interna stridigheter. Borde inte vi som minoritet hålla ihop mot en förtryckande heternonorm? Tja, för att kunna skriva under på den åsikten måste man först skriva under på själva heteronormativitetens existens, och det gör inte alla. Däremot är nog de flesta eniga om att vi inte är riktigt normala.

Men vem är då ”normal”? Vad är normen? Ofta ser man formuleringar som ”den vite, icke-funktionshindrade, heterosexuelle, (sekulariserat) protestantiske medelklassmannen”. Men som Goffman skriver i Stigma (1963/1990) så kan vilken man som helst som inte lever upp till dessa krav känna sig ”ovärdig, ofullständig och underlägsen”; ibland passar han in i idealbilden men ibland märker han att han är ”urskuldande eller aggressiv när det gäller kända sidor av honom som han misstänker kan ses som oönskade”

I själva verket är alltså inte ens den till synes normale fullt ut normal. I någon mån kan även han (den normale är förstås en han), beroende på sammanhang, ses som en smula eljest; han är det Goffman kallar en ”normal avvikare”. Normaliteten och avvikelsen är inte inskriven i vårt kött utan en social process mellan människor. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. För att ta ett exempel från HBT-världen så finns det en hel del bögar som identifierar sig som ”straight-acting”. De kan tas för heterosexuella (så länge de inte kysser varandra när någon ser det) och ser ner på ”fjollorna” med sina veka handleder och ljusa röster. Vissa kallar det för internaliserad homofobi, men låt oss i alla fall konstatera att de inte bara behärskar rollen som hetero, de spelar den även i viss mån.

Gruppen bisexuella på Qruiser får ibland kritik för att de inte ”vågar stå för sin homosexualitet”. De ses av vissa som svekfulla: väljer att turista lite på gayklubbar för att sedan krypa in i den heterosexuella garderoben igen, eller också ses bisexualitet som ett övergångsstadium på vägen in i den äkta homosexualiteten. Heterosexuella, å andra sidan, förstår sig ofta inte alls på bisexualitet. Det kan verka som om svårigheten att placera oss bisexuella i ett fack skapar oro.

Som bisexuell kan man alltså uppleva sig vara i korselden mellan homo- och heterosexuell normativitet. Internt definierar sig bisexuella som just bisexuella. De är inte lite av varje, inte en homo/heteroblandning utan en egen läggning. Vi arbetar på att stärka och bekräfta vår gruppidentitet genom att ha egna klubbar, en egen sektion i Prideparaden etc.

Det här är vad Jenkins (Categorization: Identity, Social Process and Epistemology. I Current Sociology 2000) kallar kategorisering. Kategoriseringen ”bisexuell” är något som vi som bisexuella inte kan göra så mycket åt. (Det är f.ö. inte bara en kategorisering, eftersom de homo- respektive heterosexuellas konnotationer inte är helt desamma.) Gruppidentiteten kan till viss del ses som ett svar på kategoriseringen, och är, skriver Jenkins, oupplösligt och ömsesidigt beroende av den. Den internaliseras under en yttre påverkan precis som en stigmatiserads självbild – och detta även om man värjer sig mot den med näbbar och klor. Att sträva efter en egen bild är ”precis lika mycket en effekt av kategorisering”, skriver Jenkins. ”Den förkastade externa definitionen är internaliserad, men, paradoxalt, som fokus för förnekelsen” (min översättning).

Att sexuell identitet kan vara flytande och föränderlig över tid är något som jag ofta har hävdat på Qruisern. Men Jenkins får mig att fundera på hur giltiga de tankarna är. Han skriver att den egna identifieringsprocessen kanske inte alls är den viktigaste. Kanske väger externa identitetskonstruktioner tyngre än interna. Det erkännande och den bekräftelse vi får av De andra är kanske inte helt bestämmande, men verkar definitivt begränsande och rimmar illa med de mest entusiastiskt postmoderna teorierna om social identitet som självvald och flytande.