50 miljoner om dagen

50 miljoner om dagen (v. 4)


Av Niklas Hellgren

En ung kvinna i en lägenhet. Natt.
Hon övar på ett telefonsamtal:

"Hej, det är jag. Du, jag har tänkt på en sak. Jag måste gå ifrån dig.
Det jag säger, att jag måste gå ifrån dig, för jag...orkar inte längre.
Nej, jag vill inte träffa dig. Nej, jag klarar inte det!
Ja, då får du väl tycka det."

Äh. Fan...

"Ja hej, det är jag. Jag har lite bråttom, men jag ville bara säga en grej.
Jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Vad jag menar med det? Jag menar precis det jag säger:
jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Jo, det kan jag visst - det hör du väl. Ja, jag tycker att vi ska ta det här
på telefon; jag har ingen lust att träffa dig.
Det har inget med feghet att göra, det handlar om självbevarelsedrift.
Jag mår så jävla dåligt, och du får faktiskt förstå att jag..."

Nej, nej... Inte gå i försvarsställning. Jag lägger bara fram det här,
rakt på sak, så enkelt som möjligt.

"Hej, det är jag. Jag ringer bara för att säga..."

Börjar om:
"Hej, det är jag. Jag klarar inte av vårt förhållande längre,
så nu går vi skilda vägar. Hej då."







Börjar om:
"Jag tänker inte vara med dig längre. Det är slut nu. Adjö."

Så får det bli. Bara klippa rätt av. Klart det gör ont, men det blir inte bättre av
att jag håller på och lindar in det. Förresten finns det ingenting
att diskutera, jag har redan bestämt mig. Och jag kan inte stå där
med snaran i ena handen och kopp varm choklad i den andra.
Han kan ta sig i häcken.

Nä... Lilla gubben. Jag hatar honom inte, jag orkar bara inte höra
den där dammsugaren mer. Och jag behöver ingen lapp på min hylla
där det står "trosor" - jag ser att det ligger trosor där.
Och, gud förbjude, en och annan strumpa och behå. Tur att Gud inte finns.

Ändå, som sagt - eller har jag inte sagt det? - älskar jag dig. Ja, inte Gud alltså.
Och du har aldrig gjort mig illa.
Det är jag som är ett svin. Är det bara fittan som ska få styra?
Ja, i så fall är det ju klappat och klart. För Aron får fart på mina bartholinkörtlar, han är ingen fetknopp med sömnapné.
Nej, fy fan vad taskigt! Det där rår du heller inte för, och jag har oroat mig så
för dig. Men ditt snarkande eller din bettskena... Jag pallar inte.

Så jag är klart frestad att göra säga upp kontraktet. Och ja: jag har pippat med honom. Men det vet inte du. Jag ska tala om det så snart jag kan.
Ska vi säga tisdag förmiddag, halv tio?

Det gäller att vara rationell, annars får man ingenting gjort. Om man till exempel
vill göra slut med nån får man inte styras för mycket av sina känslor, för då
vet man aldrig var det slutar. Känslor har en förmåga att klavbinda en.
Moral handlar inte om känslor, utan om förnuft.
Min moral säger mig till exempel att otrohet är fel. Ändå har jag varit otrogen,
och varför då? För att jag lät min kåthet styra. Kättja är en känsla,
en av de mäktigaste, dessutom. Livsfarlig.

Så där led mitt förnuft ett svidande nederlag, och vad blev resultatet?
En hel storm av motstridiga känslor innanför pannbenet. Och jag som har en tenta i gasdynamik om två veckor. Rätt åt mig. Jag borde inte ha varit otrogen,
utan följt min moral.

Nu får jag försöka göra det bästa av situationen och slå dövörat till
när de där vättarna försöker ta över mitt psyke. Jag måste vara rationell.
Min moral vill köra, inte sitta i baksätet, äta Dumle och fråga: "Är vi inte framme snart? Jag är kissnödig!" - "Kör själv, unge!" - "Okej. Du bad om det."
Nej, nu har vi tagit en kisspaus och bytt förare. Moralen håller hårt i ratten
och akta’re vilken fart han har satt upp.

Alltså: har man varit otrogen så får man berätta det. Annars släpper man ju inte in
den andre på banan. Jag måste alltså, fast det smärtar mig, kära du, berätta sanningen för dig, och sanningen är att jag har gökat med min kurskamrat Aron.
Fan vad ont det gör, hörru. Att tänka sig din min när jag lättar mitt hjärta.

Näh... Jag är nog inte så rationell som jag inbillar mig, eller skulle vilja vara.
Mina känslor kanske jag kan bortse från, men inte dina.
Jag vill inte göra illa dig, jag vill inte...göra. Dig. Illa.


Du finner dig.
Du finner…mig.
Du uppfinner Oss.









Förresten så kan man undra vad man som är vunnet med att berätta.
Ja, om det är en engångsgrej, alltså. Och det var det ju med Aron,
det är jag så gott som säker på. Är det däremot något pågående så kanske man
inte ska ägna sig åt det, men ett enstaka snedsteg... Det är faktiskt förlåtligt. Vi kan ju säga oss att vi satte lite guldkant på tillvaron, krama om varandra och sen skiljas åt. Fast det gör ont att byta ut bedrägeriets lätta huvudvärk mot avskedets yxhugg. Och det måste jag ju, om det här inte ska vara nåt pågående.

Vilket jag egentligen vill.

Alltså: varför berätta? Jag var ju medveten om att jag begick ett svek. Att berätta om det gör inte sveket mindre. Jag var inte ärlig mot dig. Varför skulle jag annars ha så förbannat dåligt samvete? Jag lät fittan styra mig ännu en gång. Fittjävel.
Var det verkligen värt det? Nej.
Och...jo...ja. På sätt och vis.
Det var faktiskt rätt upphetsande, kanske för att det var så förbjudet.
Okej... Om jag nu vore så moralisk som jag inbillar mig så skulle jag
ha ringt dig: "Hej, det är Frida. Du, jag följer med Aron hem på en kopp te.
Risken är nog överhängande för att vi knullar, det ligger liksom i luften.
Jag ville bara att du skulle veta det."
Right.

Nähä. Är det scenariot så omöjligt att tänka sig, alltså? Tydligen. Och varför det?
Jo, för jag kan ju inte vara så kall och...såra dig. Med flit. Det här hände liksom bara, det var inte meningen. Det bara blev så.

Jag bara råkade ta av mig trosorna. Jag särade på låren av en ren impuls, och vips var han där med sin manslem. Det var ju inte så att vi hade sett varandra djupt i ögonen hela kvällen. Det var inte så att jag hade råkat snudda vid hans arm med mitt bröst. Det var inte så att jag hade låtit mitt lår vila mot hans.
Och när han tände min cigarett så kupade jag mina händer runt hans enbart
för att det skulle bli lä. I snålblåsten inne i pubens rökrum.


Förresten var det bara sex. Inga känslor inblandade här, inte. Det där som man brukar erfara när man knullar var som bortblåst. Extasen, lyckan över att…tja, smälta samman och så. Kärleken till den andras varma kropp, upptäckarglädjen, rysningarna. Av det fanns det inte ens en homeopatisk dos. Och när jag låg på hans arm efteråt och han smekte min kind…

…kände jag absolut ingenting, inte ett vitten! Så du ska inte vara ledsen. Det var bara lite ryckningar, inget att bry sig om. Annars hade jag såklart inte ljugit för dig. Varför skulle jag såra dig i onödan? Du kunde ju få för dig att det var nåt mer.


Små, sträva fjäll
Varma fåror mot min mun
Fjunen vid ditt vänstra nyckelben
Där, vid födelsemärket
Uppstod jag


Jag kan inte ljuga för mig själv. Det kan ingen. Ljuga för dig går däremot bra,
det är alldeles uppenbart. Och nu tänker jag alltså fortsätta med det. Det är sånt
som kallas moral. I alla fall förnuft. Mitt förnuft frågar sig vad som vore vunnet med att berätta. Det enda som kommer att hända är att du tappar förtroendet för mig - med rätta. Jag vill att du ska ha förtroende för mig, nåt annat skulle kännas hemskt. Du måste kunna lita på mig. Vilket du alltså inte kan, det har jag ju bevisat. Men bara för mig själv. Så länge du tror att du kan ha förtroende för mig är allt okej, åtminstone för dig. För mig är det allt annat än okej.

Men det är mitt problem. Det är en kostnad som jag får ta på mig.
Bussigt, va? Jag är så självuppoffrande, gör allt för dig. Som att dras med mitt dåliga samvete över att jag har knullat med nån annan, allt för att inte belasta dig!
Det här är inte det lättaste, märker jag. Men jag tror att det får bli så, att jag kniper käft om den där natten i Kärrtorp, i hans tvåa med utsikt mot...vad det nu var. Jag hade aldrig satt min fot i Kärrtorp, så jag vet inte vad vägen heter.

Tallar. Såna där bastanta som man ser i varenda femtiotalsförort
med självaktning: Blackeberg, Högdalen, Bagarmossen...
En tant som går och kvällskissar sin tax. Lite snö på balkongräcket,
som snart ska töa bort. Ja, inte räcket alltså. Snön.
Det är betonggolv på balkongen och jag blev blöt om strumporna
när jag var ute och rökte.

Tvärsöver den där lilla gräsplätten med en asfalterad gångväg där tanten vallar sin tydligen inte alltför pissnödiga hund står ett likadant hus som Arons. Vad är det
de kallas för, nu igen? Matrishus? Nej. Jag minns inte. Rappade i såna där dova bruna, gråblå och gula kulörer. I en av de bruna rutorna är det tänt hos en man som tydligen kokar nåt, för fönstret har immat igen.
Nu tar han ett par danssteg i sin ensamhet.


Sömnlös, rådlös, hudlös, gudlös
Idélös, värdelös, orkeslös, håglös
Vinglös, poänglös, tandlös
Märglös, tanklös, formlös

Trolös.
Namnlös.
Tidlös. Rumslös.

Kedjad, bespejad och klövjad
Utfrågad, nedsågad, kuschad

Pådyvlad känslor jag inte har
Planhyvlad, borttingad, betvingad
står jag kvar




Himlen har den där djuplila novembernyansen och jag ser bara fyra...fem-sex-sju...åtta stjärnor, några av de banalaste. Det känns ensamt som fan.

Lamellhus. Så var det.

Och nu är jag här igen. Har just släpat mig tillbaka från 7-Eleven, kaffe och brownie. Jag som alltid har brukat gå i så rask takt. Såg mig själv i spegeln i hissen upp och lutade mitt huvud mot mitt huvud. Det värmde inte.

Vad har han som du inte har? Herregud, vilken banal fråga. Allt, givetvis.
Och inget. Ni är ju helt olika. Jag söker ingenting hos honom. Det är inte nån brist hos dig som gör att jag står här nyknullad och har megaångest för att jag vet
att du har bakat bullar i kväll. Dina specialare med kardemumma och vaniljkräm. De smälter i munnen. Om man inte sätter dem i halsen.

Gullis. Du gör de godaste bullarna i världen. Och så står det här jävla svinet. I Kärrtorp. Och filosoferar över natthimlen. Vilket as. Vilket fruktansvärt as.

Jag älskar dig så.

Vad nu det ska betyda. Fagra ord i all ära, men skulle det inte sitta fint med en och annan kärleksgärning också? Jo, det kan vår Herre hoppa upp och klappa sig i arslet på. Men nähä, då. Jag ska minsann tentaplugga och kan-jag-inte-få-en-minut-för-mig-själv! och träffa mina kurskamrater över en öl, slappna av lite
för en gångs skull! Kan jag få det? Tack. Nej, jag vet inte när jag kommer hem.
Det blir väl vid... Jag vet inte! Hurså? Gå och lägg dig, sitt inte uppe och vänta på mig. Och skit i disken, jag tar den i morgon bitti.

Ha! Det kunde han förstås inte, vilket jag visste mycket väl. Skulle Morgan gå och lägga sig utan en skinande ren diskbänk? Så där skyfflade jag över ytterligare
lite hushållsarbete på min snälle älskling.



Snäll...

Jag vet inte varför folk säger: "Men han är ju så snäll." Det är korna med.
Jag älskar kor, i och för sig. "Det finns mer ro i en ko än i hela svenska kyrkan", för att citera Runa Brar. Men de är inte särskilt upphetsande att umgås med.
Nån tjur är Morgan definitivt inte. Oxe..?
"Oxen är kalvens farbror" fick min mormorsmor lära sig i skolan.

Nej, nu är jag orättvis. Men ligger med varandra gör vi alltså inte längre. Sista...senaste...sista gången var på hans födelsedag för två år sen. Det var inget planerat. Ja, jag hör själv hur det låter. Men det var det faktiskt inte; det var ingen födelsedagspresent, det bara blev så. Faktiskt. Den gången. När jag kom på det här lite senare skämdes jag. Jag vill inte idka välgörenhet - och det gjorde jag inte heller! Men Morgan trodde nog det. Och tog tacksamt emot gåvan.

Så där - nu fick jag lite mer dåligt samvete. Och så får jag dåligt samvete för att han mest är ett dåligt samvete för mig nuförtiden. Det var inte det jag föll för
hos honom; jag tänder inte på skuldkänslor.

Vad var det, då?
Kanske hans stillsamma humor, hans eftertänksamhet...mognad. Den mogne mannens charm, haha. Eller också är det inte alls "haha". Det är faktiskt
rätt sexigt. Och det är väldigt sällan jag träffar mogna män i min egen ålder,
för att inte säga aldrig. Ibland ska man säga aldrig. Nu har jag gjort det.
Och så gillade jag hans utseende. Det var otillgjort, utan manus..
Lite mage, men än sen? Hår på bröstet, det har jag alltid gillat, och lugna, bruna ögon.

Ja, jag vet: fadersgestalt, och bla bla. Som när den kände skådespelaren blir tillsammans med en 25 år yngre kvinna och alla ojar sig och ser henne som ett
offer och honom som en medelålderskrisande mansgris. En omogen mansgris
som inte klarar av en kvinna i sin egen ålder utan måste ha nån bimbo
som får honom att känna sig yngre.
Och så tror de att de har sagt nåt klokt - tala om kvinnoförakt! Vad är det för bild de har av henne? Är hon bara ett rö för vinden? Räknas inte hennes intellekt? Tydligen inte.

Men tillbaka till Morgan. Bullbakaren. Diskaren. Icke-älskaren.
Han är faktiskt väldigt, väldigt fin. Jag älskar honom supermycket. Jag vill inte
gå ifrån honom. Men det börjar luta åt att jag måste, och när jag tänker på det
går jag i tusen bitar. För han är inte enbart ett dåligt samvete, inte bara snäll,
inte enbart nån som jag kör med...för att jag kan det och för att jag är så utled
på våra mönster. Han är min älskling också. Jag tycker om att ligga på hans arm
och fläta in fingrarna i hans päls. Jag känner mig trygg då.
Han är så jävla gripande. Utom när han snarkar, herregud. Då vill jag bara kasta ut honom genom fönstret eller hoppa själv.

Men det är faktiskt inte därför.
Och det är inte för att vi aldrig ligger med varandra, inte för att han ger mig dåligt samvete och inte för alla de där andra, uppenbara skälen.

Det är inte därför. Det är för den andres skull. Honom rår jag inte på,
honom går det inte att stå emot. Jag orkar knappt tänka på det, men så är det.


50 miljoner om dagen.
Tyst löser de upp sin skrud för att ge plats åt de livsdugliga.
Ska jag vara sämre?









Vi lever i parallella universa, Morgan och jag. Det är ett problem.
Och så nu det här, de här båda...grejerna. Det blir så starka kontraster.

Ångrar jag mig? Ja, det är klart. Fast...så fort jag börjar tänka bort vissa delar av mitt liv märker jag hur det skenar i väg åt nåt annat håll, det lilla livet.
Och det universum - eller det jag - som är bekant förvandlas till ett annat.
Alltså måste jag fråga en annan variant av mig om jag ångrar mig, en som aldrig har funnits annat än som tankemodell. Så det går inte att gräma sig. Det är i alla fall inte meningsfullt.

Jag är den ständigt pågående berättelsen om mitt liv och existerar lika mycket
i imperfekt som i futurum. Presensvarianten står här och drömmer sig bort
medan nuet förflyktigas. Nu försvann det, till exempel.
Och nu försvinner det igen. Och igen och igen och igen.

Jag minns när mormor dog, det var en torsdag. På fredagen vaknade jag
av en mardröm, och hoppade ur sängen för att söka tröst hos henne.

Innan jag kom på att någon tröst inte fanns att få. Innan jag kom på att den här dagen skulle bli en mardröm. Innan jag kom på att jag inte borde ha vaknat.
Innan jag kom på att hon aldrig mer skulle vakna.
Så det finns faktiskt en konstant: döden.
Minnet är inte konstant, men vår erfarenhet säger oss att så som tillvaron såg ut
i går, så ska den se ut i dag med. Det är bra att minnas att det bor en sabeltandad tiger i grottan där. Ja, där! Bakom miljöstugan.
Den bodde där i går, så den bor nog där i dag. Bäst att vara försiktig.
Men den här livsnödvändiga trögheten lurar oss. Jag vet inte hur många gånger det första året som jag tänkte: "Oj, det här måste jag berätta för mormor!"





Man föds - jag föddes - ur ingenting, precis som Big Bang. Innan dess fanns det inget rum och ingen tid och det är omöjligt att föreställa sig, meningslöst att försöka definiera i termer av tid och rum. Sen fyra år är mormor bortom tid
och rum. Är det samma bortom som jag befann mig i innan jag fanns?
Och var befinner jag mig nu? I ett megaversum där jag finns i oändligt många upplagor. Ja. En och annan kan gott stryka med.

Jorden är tredimensionell, en sfär, men ytan kan man beskriva i två dimensioner: longitud och latitud. På samma sätt kan vi likna vår värld vid en tredimensionell beskrivning av en fyrdimensionell verklighet. Och det stannar inte vid det: strängteorin laborerar med sju dimensioner. Först då går alla ekvationer jämnt ut, kan man säga. Det är precis som med kärleken eller livet. Eller nåt.
Men inte nog med det: vårt universum är bara ett av många. De andra märker vi
bara genom gravitationen. 95 % av gravitationen står ju mörk materia för. Och den är helt enkelt materia på ytan av dessa andra världar.
Mörk materia. Ja. Men vi vet att den finns för att den påverkar oss.
Vi vet att kärleken finns för att den påverkar oss.
Effekten av något som inte är identifierbart är inte mindre bara därför.

Hon sätter sig vid pianot och börjar framföra "I Loves You Porgy,
men avbryter sig efter ett par takter.


Den spröda grusbädden är havande med syllar, krönt med okysst räls, och där
i ena änden håller loket tyst minut. Före avfärd kommer sorg och eftertanke, dags att hedra det som varit, rama in det bakom repfritt glas och inte låtsas höra knackningarna inifrån. Bevara minnet av ett plagg som aldrig omslöt helt, där ryggens fjun försökte skapa värme, resa sig som en motettkör i november.
Men kören sjöng så jävla falskt att den förfrös och sprack. Adjöadjö, adjöadjö, adjöadjö, nu startar loket, eller är det världen som börjar glida bakåt? Det är dags, det börjar bli dags, det är dags nu.



Egentligen skiter jag fullständigt i Aron. Vad har han som du inte har?
Allt, sa jag förut. Snarare ingenting. Han betyder ingenting för mig,
som det brukar heta, som man brukar säga när man vill bli tagen till nåder.
Men det är just det jag inte vill. Jag vill bara bort. För varje gång du säger att du älskar mig och med det menar att du äger mig. För varje gång du undrar varför ditt sällskap inte duger vill jag fly skrikande upp i bergen, vilt fäktande för att bli kvitt alla förebråelser som viner runt öronen.

Aron har trots allt börjat betyda väldigt mycket för mig. Han har alltid hjälpt mig
när jag har kört fast, alltid ställt upp när jag har varit ledsen. Det behöver inte alls
vara av egennytta, var inte så cynisk. Han får mig att känna mig sedd som kvinna. Du och jag lever som bror och syster, det där har vi ju diskuterat. Men du vägrar ändå att släppa mig fri. Jag vet inte om det är för att du inte tror att du kan få nån annan. Så jävla frånstötande är du väl inte?

Förresten är inte vitsen med ett öppet förhållande att få knulla när man vill, men jag står inte ut med att du bevakar mig. Det är inte heller för att jag inte ”ids vårda en relation” eller är rädd för att känna mig kvävd. Jag älskar ju dig så mycket och vill inte kasta dig på sophögen bara för att du inte kan ge mig allt. Jag vill att den jag älskar ska vara så lycklig som möjligt. ”Kärlekens väsen är också dess mål: du, inte jag” som en klok man har sagt. Men det där vill du inte lyssna på.

Det här mellan Aron och mig är... Ja, det låter fjantigt, men det är faktiskt
en passion. Vi har blivit hopplöst förälskade i varandra. Jag menar, han har ju också ett förhållande. Med Neime, jag vet inte om du känner henne.

Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra?







Inbillar jag mig, eller ser jag daggen? Små ljusa streck mot de mörka tallarna
på andra sidan gatan. Ett otydligt, men förnimbart fallande. Är det så näthinnan uppfattar ett spöke?
Snälla, låt mig få behålla mina kära, du som inte finns.
Lås inte in mig bland geriatriska pissdofter och saftsoppa, låt inte en kallfingrad sköterska plocka mig med otålig min. Tvinga mig inte att ta farväl, ta inte min näsa, min tunga, mitt struphuvud med din allätande malignitet. Jag vill vara hemma. Alltid, varje dag, varje sekund. Stanna tiden. Låt vardag följas av vardag
och mer vardag, halv tio på morgonen en tisdag - där vill jag stanna.


Jag minns när vi träffades. Du hade en helt annan infallsvinkel på tillvaron och överraskade mig ständigt, lika ständigt som du nu tråkar ut mig med samma gamla attityd, samma argument som jag har hört tusen gånger - håll käften, det räcker! Men jag älskar dig fortfarande och står inte ut med att göra dig så ledsen.
Kan du inte vara lite modern, för helvete, vi lever faktiskt på tjugohundratalet nu. Jag skulle ju inte ha nåt emot att du hade en älskare eller ens älskarinna, det vore helt okej. Varför kan du inte bjuda på samma sak?

Jag har sagt till dig att jag hatar parsamheten, i alla fall den del av den som verkar oundviklig: den kontrollerande och förebrående. Den ömsesidiga tävlingen om vem som har det jobbigast. Den lilla sucken, det höjda ögonbrynet som effektivare än ord torpederar ens goda humör. Är vi inte två fria människor? Nähä, inte det.
Okej, jag kan förstå om du inte vill veta av att jag har nån vid sidan av,
men hur mycket beror det här på din uppfostran och gammalmodiga moral?
Och vad fan är moral? Makt. Det är makten som dikterar moralen.
Men fatta då att den som bryter mot moralen gör det av väldigt starka skäl.






Du står där barfota och tafatt i vattenbrynet, i dina fula bruna byxor och med den där hopplösa tröjan. Det blåser en svag frånlandsvind och det börjar klarna upp
nu när dagen ljudlöst glider över i kväll.
En gråtrut kastar en blick på oss men tappar snart intresset och seglar vidare
med en elegant vickning. Och jag driver allt längre ut till havs.
Nej, gå inte ner i vattnet, det är ingen idé. Sätt dig på den där gamla stocken,
borsta bort sanden från fötterna, ta på dig strumpor och skor och gå sen hem.
Ta en kopp kaffe. Det finns visst några havreflarn i skåpet ovanför diskbänken,
om du inte har ätit upp dem. Du kan väl titta på den där fotbollsmatchen,
du ville ju det.
Och du? Gråt inte.


Kan vi se varandra, verkligen se varandra när vi är bundna?
Kan jag se dig, kan jag se Aron, när han stavar sitt efternamn "Förbjuden"?
Det handlar inte om mig. Det här är, hur konstigt det än kan låta, en kärleksförklaring. Just nu händer det något mycket märkligt och unikt med mitt liv. Just nu är insatserna mycket höga. Just nu är tanken på att vårt förhållande en dag skulle kapsejsa alldeles outhärdlig.
Just nu är det så det måste bli.


Ingen följer alltid din väg. Du är molande mol allen.
Ensam mitt i livets ström med nån satans hjärtans kär, ensam går du och svär, ensam bär du dina tankar och din ränsel. Ensam äter du ikapp med jätten, förtärs av oro över vad du glömt, och i en lortig lampas gula sken slår dig tanken att du kanhända valde fel, att du la ut nätet där det inte var nog strömt, att dina fingrar saknar känsel.

Ensam tar en dag i sänder, ensam bäddas ner en sista gång av flinka händer. Ensam rosslar tyst och slocknar innan ronden återvänder.



- Jag älskar dig så fruktansvärt, sa du häromnatten när vi hade grälat.

Ja, fruktansvärd är kärleken kanske, värd att frukta. Den gör oss värnlösa när vi erkänner den, beroende. Ska man stanna hos någon som har hamnat i ett hopplöst underläge? Säg att du vurpar med din motorcykel och blir tetraplegiker.
Då kommer du aldrig att kunna fråga "Älskar du mig?", för du vet vad jag måste svara.

Nej, det är bättre att vi skils vi åt. Vi kan förbli vänner. Men vi skils åt.

Fast inte av just den anledningen.
Utan på grund av den andre.
Snälla, icke-existerande Gud i himlen. Snälla, låt honom inte ta mig.


I stället för Gud. I stället för nomenklaturan som håller oss i sin järnhårda famn och dödar oss när den påstår sig föda oss. I stället för pappa,
i stället för mamma. Av rädsla för tomheten, döden, den mörka skogen, den kalla gatan kastar vi oss in i det dödsdömda projektet kärleken, och klamrar oss fast vid varandra, intalar oss att du och jag är vi fast vi vet bättre. Försöker smälta samman, försvinna, glömma. Men morgonsolen lyser på två ensamma människobarn i samma säng, lika omslingrade som fjärran från varandra.


Aron och jag. Morgan och jag. Han är min, jag är hans. De är mina, jag deras.
Jag har alltid hatat det där.
- Hej, det här är min fru.
- Anders. Det här är min tjej.
- Hej, jag är ett bihang.
- Och här är mina barn. De är också bihang. Rätt dekorativa, eller hur? Hon är
så söt när hon sitter och kissar. Ja, min fru alltså, Mona. Och ibland blir hon så orimligt kåt på fredagskvällarna, efter räkorna och vinet, och överfaller mig med ett näpet litet morrande: "Nu biter jag dig i snoppen! Grrr!"
- Ja, hon är jättefin. Verkar lättskött. Men vad tycker du om min fästmö?
Visst klär hon i det där puderrosa jumpersetet? Det får henne att se så feminin ut. Men du ska se henne när hon är nyvaken och osminkad.
- Riktiga små grisögon har du, lilla hjärtat! Och dålig andedräkt, det är därför
jag inte vill pussas på morgonen. Det är därför vi aldrig pussas på morgonen,
jag och min fästmö.

Själv är jag inte särskilt lättskött, tvärtom är jag nog rätt svårhanterlig; det är det inte bara Morgan som har tyckt. Panikångest hit, agorafobi dit… Det blir så tjatigt och tungrott i längden. Det är förstås mycket bättre sen jag började med Zoloft, men ändå. Man måste ju förstå honom.
Visserligen klagar han aldrig, men jag ser på hans näsa vad han egentligen tycker.
Kunde jag inte bara sätta mig över det där, ta mig i kragen eller så? Jag önskar att det vore så enkelt, det gör jag verkligen. Skulle inte du kunna sätta dig över ditt snarkande, förresten? Eller din dödsskräck? Äga dina problem, liksom. Det är väl inte för mycket begärt.

Jotack är världens lön, det är ungefär så likgiltigt vi tar emot den när den kommer springande med en pinne i munnen och undrar hur vi mår. Jo tack. Så där.
Måste du ha sån hög svansföring, måste du vara så entusiastisk, det blir lite genant. Jag vill inte regna på din parad, men vi försöker faktiskt jobba här borta. Jobba på att hålla masken, doppa fingrarna i underkylt vigvatten och stänka på tillvaron så att den inte blir så påträngande livfull.

Men alltså... Allt det där är ju överspelat, eller snarare aldrig uppspelat.
Ett öppet förhållande - stryk det. Hänsyn, respekt, kärlekens väsen etcetera... Jag är så resonabel och klok och underbar och har en sån djup insikt i människans
psyke, och så använder jag alltihop till att rättfärdiga mig själv. Men nu ingick sidoknull inte i kontraktet, och inte fan har jag orkat omförhandla, inte fan har jag släppt in dig på banan. I stället har jag bedragit dig, fast jag vet att det skulle kunna bli dödsstöten för vårt förhållande. Eller snarare just därför, för att göra dig illa, för att visa dig vilket as jag är. Jag är ett as och när du inser att jag är ett as
så kommer du att hata aset. Det är rätt åt mig, och det är rätt åt dig - jag är så jävla trött på alltihop och på dig och din förbannade helgongloria; kan du inte ta av dig den en minut?! JAG HAR KNULLAT MED ARON, FATTAR DU?!

Medan du stod hemma och bakade dina förbannade bullar och lekte Hushålls-Hitler med koppar och fat, medan du sorterade tvätten och våttorkade golven på nåt miljövänligt sätt, snällt och självuppoffrande och utan
att klaga. Det är liksom bara underförstått och inte ens det - det får inte så mycket som antydas! - att du därmed kapar åt dig martyrpoäng och inte bara putsar fönster utan också glorian.

Men vet du vad? Far åt helvete. Stoppa upp dina kardemummabullar i arslet, med vaniljkrämen som glid. Jag vill inte ha dem! Jag vill hinka i mig öl tills jag är skitfull och sen bli knullad i alla hål av nån med stake, som Aron. Ja, i alla hål, i röven med, Aron knullade mig i röven och det kändes bara bra, tackar som frågar. Det är bara du som inte får sätta på mig där, fast du ville det en gång i världen och omedelbart bad om ursäkt för det, bussig och förstående som alltid. Jag stoppade in ett finger i Arons röv när jag sög av honom, det var jävligt häftigt. Jag kände hans puls slå. Jag tog emot kuken långt ner i halsen - det du. Och sen knullade vi i nästan två timmar och det gick för mig när jag red honom, och under tiden tänkte jag på dig och hånskrattade. Rätt åt dig, din jävla, feta, hyggliga mespropp. Stick och runka!
Jag vill inte vara med dig längre, är det så jävla svårt att fatta?!
Försvinn ur mitt liv, jag hatar dig!

Apoptos. Programmerad celldöd. Allt livs förutsättning.
Fostret har små paddlar till en början, sen smälter liksom simhuden bort
och fingrarna skulpteras fram. Utan celldöd skulle vi gå omkring med paddlar.
Utan apoptos skulle kroppens organ inte kunna förnyas. Nu byter vi ut alltihop
gradvis, och efter sju år finns inga gamla celler kvar - med undantag för nervcellerna som bara delvis nybildas. Och balansen mellan blivande och döende celler är känslig, såklart. Rubbas den går det åt helvete.

Sju år, ett magiskt tal. Sjuårskris, en sån där som Morgan skojar om att vi går igenom. Han vet inte hur rätt han har.
Om man lever i sjuttio år så har man alltså dött tio gånger, kan man säga.
Döden är en pågående process, inget som bara förintar oss på slutet.
Den är ständigt närvarande, vår kompis och följeslagare.
Tjenare, är du här nu igen. Ja, du är så välkommen så. Nej, du stör inte.
Men du? Jag tänkte på en sak... Du kan inte ägna dig åt nån annan ett tag? Jag har gäster som jag måste underhålla. Ja, en gäst då. Morgan, ja du vet. Och så tentan om två veckor... Ja, fast så fort går det väl inte. Minst ett halvår, har de sagt.
Okej, bussigt. Jamen, då gör jag den, så får vi se sen. Nej, Morgan vet inte.


Världen kantrar långsamt, ljudlöst blödande
Polstjärnan tar på sig rocken och går hem
Årets flugor äts av årets fåglar
men din gamla stig har grott igen
Träden något större, skogen dövare
Regnet återvunnet, faller kallt som gift
över alla hus som vuxit upp när du var borta

Ingen värld är din värld längre
Allas andning doftar svagt av slem


Det är inte utslocknandet i sig, utan avskedet, det yttersta utanförskapet...
Jag ska inte få vara med längre, inte få förundras över allt det vackra,
inte tråkas ut av trivialiteter, läsa löpsedlarna, trängas på bussen, köpa Pressbyråkaffe med kanelbulle – 20 kronor – Tack. Röra mig framåt i tiden i takt med en hel mänsklighet. Alla andra får ju det.

Men de lever i en illusion.

De stora hyreshusen är dödsmaskiner som ingen kan överleva. Man flyttar in, tapetserar om, snyter ungar och steker fiskpinnar i samma lägenhet där Berta låg död tills grannarna började klaga över stanken. Nu luktar det rostat bröd och kaffe på morgonen, Ajax på dagen, fiskpinnar och bajsblöjor på kvällen
och andedräkter på natten, men snart bärs ni ut till ambulans eller likbil,
det är bara en fråga om tid.
Det är dags för nya tapeter och ska vi inte be att få spisen utbytt?
Jag tycker det, jag vet inte vad käringen har gjort med den.


Även om du sitter hos mig ända till slutet är det min hand
som släpper taget om din. Hur tätt du än trycker dig mot mig
kan du inte värma mig. Jag ska inte somna mer, men det måste du göra,
natt efter natt efter natt, resten av ditt liv.
Hej då.


Jag är mina upplevelser.
De kräver en tid, ett rum, något att förnimma med.
Det är ingen lång kravlista.

Avsaknad av upplevelser går inte att uppleva ens i tanken; det är väl därför
vi uppfinner himlar och helveten, så att vi har nånstans att ta vägen.
Sen. Flytta har man ju gjort förr. Det ska bli skönt att slippa tapetsera den här gången. Och det är förresten inte så kinkigt. Något slags rumtid,
vilken som helst, duger.

Morgan tror inte på Gud, säger han, men han tror på nåt. Allt kan ju inte bara vara en slump - vad ska man då förundras över? Se bara på ekosystemen,
så otroligt fiffigt de är konstruerade. Minsta organism har sin funktion!
Tyvärr, Morgan, men så är det inte. Det finns en massa evolutionärt slask,
skräpkod, stickspår. Som ditt snarkande. Eller det där paret på tre trappor.
Exakt vilken funktion fyller de? En överårig, fet fotbollshuligan och hans alkade moatjé med IQ som en takfläkt. Jag hoppas verkligen att de får leva
och ha hälsan, föra mänskligheten vidare, liksom.
Grattis, mänsklighet. Du kan stå lull i flera sekunder, det är inte så illa pinkat.




Varför just jag?
Frågan är felställd. Varför inte även du? Eller har du slutit en pakt med Gud?
De brukar inte bli så värst långlivade, ska du veta.
Se bara på Job: "Suckan har blivit mitt dagliga bröd och såsom vatten strömma
mina klagorop", du vet. Det gick åt helvete för honom med, fast han var så snäll. Snällare än Morgan.
Men det var ju bara ett slags beta-test. Nu är Människa 6.0 kanske inte så olik
betaversionen, eller alfaversionen, för den delen; det är därför vi envisas med
såna där stupida frågor och vrider våra händer när olyckan slår till.
För det gör den, oförberett, oförutsägbart, utan att vi hinner gardera oss.

Inte hade man räknat med att man en dag skulle skrika av leda när samma gamla
konflikt tydligen måste vevas ett varv till. Inte hade man räknat med att den där
alfahannen skulle visa sig vara en betaversion.
Sluta oja dig, mänska. Se dig omkring. Du är i gott sällskap.

Jo, jag vet allt det där. Det hjälper inte. Jag kan inte sova på nätterna,
för den svarta materian påverkar mig - och dig. Du vet inte vad det är, inte än, men effekten är inte mindre bara därför. Jag kan inte stänga av om jag inte super mig full eller tar några Atarax, och det vill jag inte, det kostar för mycket.

Förr i världen brukade jag säga att jag ville dö långsamt för att kunna förbereda mig och mina anhöriga, ta avsked.
Nu önskar jag mig helt egoistiskt ett piano i skallen, bli en skugga på en husvägg efter att vätebomben fallit. Morgan är fortfarande inne på den ädelmodiga linjen.

Det står en flicka på ett fik.
”Ursäkta, kan jag få byta en liten leverpastejsmörgås till en stor?”

Ursäkta, kan jag få byta en heroisk livshållning mot en ömklig?
Ursäkta, kan jag få byta en utdragen död mot en hastig?
Jag har ångrat mig.


Du vet inte du, min älskling. Lika bra det. Jag har letat efter rätt tillfälle;
jag kunde ju inte förstöra din jul. Efter det var det skidresan till Sälen. Och sen tog det liksom emot så mycket häromkvällen. Rätt tillfälle verkar aldrig infinna sig.
Du kan väl få vara glad så länge som möjligt, gå där med din dammsugare
och planera nya sätt att sortera våra ägodelar. Överraska mig med
tomatsoppa och nybakt bröd som vanligt. Planera rätt tidpunkt för "vår första
graviditet" som du säger. Jag har inte hjärta att ta ifrån dig alla dina illusioner
på ett bräde. Du behöver nån att pyssla om - fast inte på det här sättet.
Det finns ju ingen framtid i det.

Jag ska berätta om den andre. Sen. Jag lovar. Innan det börjar synas alltför mycket på mig. Men jag ska inte berätta om Aron. Du skulle ändå inte gå ifrån mig, även om det vore din första impuls. Du skulle dra dig tillbaka ett tag, kanske till och med låta disken stå över natten. Sen skulle du förlåta mig.

Nej, det vore grymt och meningslöst. Och jag behöver din kärlek nu, behöver få ligga på din arm. Jag längtar efter dig. Jag älskar dig, din fyrkantiga, pedantiska snällis. Jag längtar till och med efter dina snarkningar i nattmörkret.
Jag har blivit så van vid dem.

Hon spelar färdigt "I Loves You, Porgy”.

SLUT