Prat för en

Jag har tagit bort den korta presentationstext som varje blogg med självaktning anses behöva. Jag minns inte hur jag framställde mig själv den dag jag startade den, eller på min förra och nedlagda blogg. Klart är i alla fall att jag har ändrat den ofta. Den senaste varianten gick ut på att jag var utled på presentationstexter och att man kunde sluta sig till vem jag var om man tyade läsa mina texter. Sen piffade jag upp hela bloggen inför dess treårsjubileium och tog helt sonika bort det där pratet. För utled var och är jag.

Det finns en väldigt bra barnpsykolog och relationsrådgivare, Malin Alvén, som vid ett tillfälle på tv gjorde en gest i luften för att illustrera "pratet", det som är viktigt för oss människor i en relation. Men prat mellan två är inte detsamma som prat för en. Monologer tenderar att bli tjatiga. Så ibland tröttnar man på att höra sig själv orera om sina käpphästar, vilket jag tror att alla bloggare, skribenter och författare (notera den stigande rangordningen) kan hålla med om. Ja, utom kanske Kissie. Eller Peter Birro. Eller Jan Guillou. Men alltså, människor som har åtminstone en homeopatisk dos självkritik.

Man tröttnar kanske inte på att skriva om saker som engagerar en, men man tröttnar på sin egen röst, på det sammantagna intryck som texterna ger av sina dagars upphov. Är man verkligen den där präktiga, eller rabulistiska, eller roliga, eller kloka, eller- Ja, vad är man - egentligen? I alla fall något som är större än summan av ens krior. Hoppeligen. Så man frestas att lägga ner hela projektet. Ibland gör man det verkligen, som när jag stängde min gamla blogg. Men det är inte alltid en så lyckad lösning även om det vore befriande med lite mer tystnad i vårt bananlånga land. Lite färre banaliteter, är det för mycket begärt? Nä.

På den tiden när jag var engagerad i Qruisern hade jag sajtens överlägset längsta presentationstext. Det var inte för att jag hade så mycket att säga om mig själv, utan mest på skoj. Det var också ett effektivt filter mot de allra slöaste nätraggarna, de där som bara orkar skriva "Läget?" eller "Knulla?" eller "Vad gillar du?" "Allt som gör livet glatt", brukade jag svara de senare. De förra ignorerade jag. Ty för mig var tant Krussan inte primärt ett raggställe. Ingen skugga över alla för vilka den funktionen är den viktiga, men det var liksom inte min handväska.

Men jag tröttnade på mig själv även där. Min nätpersona blev inaktuell understundom, eftersom något hände i köttvärlden. Det började skorra och skava. Jag ändrade texten. Jag ändrade mig själv. Jag ändrade båda. Till slut, efter ganska många år, fimpade jag mitt konto helt. Nu fanns ju alla som jag kände där på Facebook. Dags för en ny nätpersona, alltså. Klyftiga formuleringar, roliga statusuppdateringar, ett knippe litterära och musikaliska favoriter att beundra för omvärlden. Och sen tröttnade jag mer och mer på mig själv, på mitt Facebook-jag. Jag skar och skar. Jag ifrågasatte varför jag var FB-vän med den och den. Jag märkte hur folk bjöd in mig till evenemang som jag aldrig i livet skulle vilja gå på, och att den enkla förklaringen till det var att de bjöd in alla. Till slut hade jag tröttnat färdigt och tog bort mig. (Google Plus ska vi inte tala om - maken till meningslöst nätverkande får man leta efter. Där var jag bara i ett halvår, i ständig väntan på att vitsen med det hela skulle uppenbara sig.)

Jaha, så nu är jag alltså trött på mig själv - igen. Jag orkar inte läsa alla mina förnumstiga relationstexter, mina politiska utgjutelser, mina halvsmälta genusanalyser, mina eländiga försök att vara rolig. Jag är svårt frestad att ta ut det gamla öket på stallplanen och trycka en slaktmask mot dess panna. Men det ska jag inte. Nog. Än. Får se. Jag kommer säkert att ångra mig om jag gör det.

Och nu, efter åtskilligt monologiserande i vanlig ordning, ska jag komma till mitt egentliga ärende för i dag: Hur undviker man att tröttna på sig själv? Tja, man kanske kan leka att man är tillsammans med sig själv och att det har gått slentrian i förhållandet. Vad skulle man helst se för förändring, hur skulle man kunna bli attraktiv för sig själv igen? Har man fallit i den klassiska fällan att hasa omkring i solkiga underkläder och raggsockor eftersom man har sitt på det torra? Har man blivit vrång och gubbgrymtande, står man där med det feta håret på ända och utslungar ukaser och edikt och bannbullor som en lönnfet småpåve i en morgonrock från Åhléns? Ja, då blir det till att skärpa sig, för vem vid sina sinnens fulla bruk vill vara med en sån? Eller vara en sån?

Man kanske inte gör så roliga saker med sig själv nuförtiden. Man får för lite yttre stimulans. Förhållandet mellan mig och mig själv blir syrefattigt. Jämt ska jag jobba och när jag inte jobbar sitter jag och tuggar i mig saker framför datorn. Och kan jag inte köpa ett par nya jeans nån gång? Börja träna? Få lite muskeltonus, sluta röka, göra en sensationell romandebut eller åtminstone bli misshandlad av ett gäng skinnskallar när jag kommer ut från en gayklubb? Nähä. Inte ens det. Man har blivit bekväm av sig, ser jag. Och samma saker skriver jag, om och om igen. Den här texten är inget undantag, lilla gubben.

Man kanske skulle ge sig ut och resa. Då skulle man få lite perspektiv på tillvaron och sig själv. Tänk så fattigt de där hottentotterna hade det, och så går jag här och suckar över omogen avokado. Tänk så livsbejakande och Kustorica-mustiga de där sicilianarna var, och här står jag och rakar röven till just ingen nytta. Tänk vilka galdhöpigga friskusar de där norrmännen var med sina hytteturer, tänk vilka sexuellt frigjorda äppelfläskätare de där danskarna var - och här går jag och är osund på fel sätt, liksom lutherskt, som det sämsta av alla skandinaviska världar. Tänk vilka könsöverskridare de där brassarna var som rånade mig i Rio, och här går jag och är bisexuell som en annan fåne.

Fast... Nä. Jag hatar ju att resa. Jag tycker inte ens om inre resor. Jag kanske ska anlägga ett hemligt liv? Ett där jag gör allt som jag i normala fall inte står för. Fixa en liten knullgris av valfritt kön som jag lovar guld och gröna skogar och sen överger hånskrattande. Vara taskig mot pensionärer. Tatuera mig. Äsch, det är så gjort. Eller kanske just därför. Som någon skrev på Twitter: "Inga tatueringar är det nya tatueringar." Alltså ska jag tribalgadda mig, lyfta skrot och ta ryssfemmor tills mina testiklar blir små som russin och jag har finnar över hela ryggen och ett fasansfullt humör. Sen ska jag knacka bög, tycka att Sverigedemokraterna är mesiga och råna närbutiker.

Nej, det duger inte. Jag tror att jag nöjer mig med att börja läsa genusvetenskap igen. Det kanske finns nån liten kurvig genusvetare där som jag kan panga på. I min fantasi. Fantasin är nog det enda som kan rädda mig, men inte i form av några jävla resor, tack. I stället ska jag drömma om att hela världen står stilla och jag med den. Då vore det ju övermaga att kräva att jag varierade mig eller slutade skriva prat för en.