tisdag 15 mars 2011

Sexuell debriefing

Häromdagen mindes jag plötsligt att jag en gång idkade samlag med en kvinnlig kroppsbyggare i Skärmarbrink. Detta var mycket längesen och jag minns egentligen bara tre saker: att hon var rödhårig, att hennes lägenhet var den minsta etta jag sett, samt att jag var förbluffad över att jag alls befann mig där. Jag gissar att vi hade träffats på nån krog, men vilken har jag ingen aning om, eller hur det hela förlöpte.

Natten efter att minnesbilden dök upp drömde jag att jag just hade legat med en mycket smal rödhårig tjej. Det som gick igen var framför allt min häpnad över situationen. Vi hade just knullat, men drömmen började efter fullbordat faktum. Nu hade vi alltså GJORT DET, och det var ju kul. Fast jag kände mig lätt disträ, samtidigt som jag insåg att hon stod i begrepp att korka upp den symboliska champagnen. Och visst, det är fint med ett möte i monsunen, men jag önskade mig mest därifrån. Jag kände ingenting för henne och visste inte hur jag skulle hantera det. Det hade jag dåligt samvete för. Måste du stå där och hoppa av förväntan när jag känner nåt helt annat, liksom. Stackars dig.

Jag berättade om min dröm för Marty, och vi diskuterade fenomenet meningslösa samlag. Det var smått deprimerande. "Om det hade suttit 2 000 Niklas här och 2 000 Marty, skulle mönstret ha sett likadant ut", sa jag. (Det är inte klokt vad jag minns ibland, med tanke på mitt usla episodminne.) För så här är det nog för de 2 000 kvinnorna: de allra flesta knullen kunde hellre ha ersatts av nåt annat, som att läsa en bok eller ta en promenad. Och för de 2 000 männen är det så här: de allra flesta knullen handlade mest om att få ejakulera i något annat än tumvecket. Det är inte särskilt romantiskt; det är mest ensamt, torftigt och nedslående. Det är alltså inget möte i monsunen utan snarare ett ömsesidigt onanerande i en torrlagd plaskdamm. Varför då? Det borde vi sannerligen tala om, apropå #prataomdet.

Men det är paradoxalt. Samtidigt som jag kan se en lång rad samlag som jag egentligen kunde ha varit utan finns det ingenting "bara" med sex för mig. För mig har det mest handlat om det fantastiska i att två personer som normalt sett är påklädda plötsligt är allt annat än det. Vardagen förvandlas om inte till fest så i alla fall till det oerhörda i att det man inte får se och vidröra plötsligt är fullt möjligt, ja önskvärt. All distans är som bortblåst, all värme som två nakna kroppar gömmer förenas och förstärks. Det osannolika är inte bara sannolikt utan alldeles sant. Herregud - du och jag! Jag får se hela dig, får röra hela dig, känna hur du doftar och smakar, hur dina händer griper mig. Det påminner om när man lägger örat till någons bröst och hör hjärtat slå djupt där inne. Man inte bara ser människan, man hör den och känner den. Närheten är total.

Tyvärr är närheten illusorisk understundom. När man är klar med alla den fysiska kärlekens åtbörder och åthävor betraktar man åter varandra med nyter blick. Visst, den kan vara färgad av ömhet, glädje och tacksamhet, men man ser varandra utifrån. Plötsligt blir man medveten om sin nakenhet och vill skyla sig. Man är pissnödig, röksugen och längtar efter en skinkmacka eller efter att få lägga en brakskit i eget majestät. Men det vore förstås oartigt, så man håller i sig. Ligger där och ser leende (10 poäng) eller allvarlig (20 poäng) in i den andres ögon som det anstår en monsunmötare, stryker en svettig lock ur dennes panna (30 poäng). Kanske säger man nåt i stil med: "Jag har blivit bränd så många gånger." Fast, nja... Det kanske ska ske i samband med att man har öppnat sig för varandra enligt relationsmanus 13a, sektion 6 (promenad dagen efter bland höstlöv, på väg till Moderna museet). Men distansen finns där. Den försvann egentligen aldrig.

I värsta fall vaknar man i en främmande säng och undrar vad i helvete man gör där. Man betraktar väggarna. Många konstnärer i släkten, eller? Det vankas jordgubbste som man hatar, och otäckt pålägg på gammalt bröd. Eller inget mjölk till kaffet, bara en sån sak. Den där badrumsmattan säger allt som sin ägare, tyvärr. Fisringen känns iskall under baken och halkar lite hit och dit när man ska sträcka sig efter toarullen. Handfatet är i brun emalj, herregud. Skulle jag duscha i det där badkaret? Sällan. Jag vill hem. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Förresten har jag ont i huvudet och ingenting gemensamt med dig mer än att vi har legat med varandra.

Efter en sån här upplevelse behövs ett slags debriefing, alltså att man rannsakar sig själv, frågar sig vad det var som egentligen hände och hur man reagerade. Tro nu inte att jag vill nedvärdera begreppets egentliga innebörd, alltså ett stödjande samtal för någon som genomgått en traumatisk upplevelse. Jag använder det i överförd bemärkelse för att ge processen den air av allvar som man annars skulle gå miste om. Det är lätt att avfärda den postcoitala depressionen som tankesnurr, "ågren" eller bara ett måttligt obehag som man gör klokt i att ruska av sig. Men då blir det också svårt att lära sig nåt.

Vill ni få ett exempel på vad jag menar kan ni gå och se Kalle Westerdahls "Människans bästa vän - en relationstragedi" på teater Brunnsgatan Fyra. Där skildrar han en ung man som går igenom en lång rad mer eller mindre trassliga förhållanden med kvinnor, till synes utan att lära sig ett jota. Han är bara en glad skit som snubblar sig igenom kärlekens undervegetation, tills han en dag blir biten i snoppen av schäfern Kid. Och stannar upp, förundrad. Vad tusan håller han på med? Kid blir i Kalles föreställning den samtalspartner han har saknat. Något som liknar en insikt börjar gry. Det är oerhört roligt och väldigt sorgligt på en gång. Att publiken känner igen sig själv är inte att ta miste på.

Debriefingmodellen har fått kritik: man riskerar att offret återtraumatiseras, som det heter. Alltför ofta har folk fösts samman i en grupp där man går igenom de plågsamma upplevelserna i tron att det skulle räcka med det. Men jag tror att varje terapeut kan skriva under på att själva principen är korrekt. Det enda sättet att förta laddningen i det skedda är att prata om det, om och om igen. Men då ska det vara med någon som man har förtroende för, någon som inte värderar en, någon som kan sätta in upplevelsen i ett sammanhang. Att använda kompisar som terapeuter är alltså en dålig idé, såvida det inte gäller något mer lättviktigt problem. Återigen: ta mitt bruk av ordet med en nypa salt.

Men ändå. Jag tror att vi behöver prata om varför vi så ofta söker något vi borde veta inte finns där. Varför ska det vara just kättjan som för oss samman? Varför använder vi sex som ett substitut för närhet? När blir den fysiska nakenheten en synonym för den själsliga? Tänk om vi kunde komma varandra nära på riktigt utan att ta av oss kläderna? Vore inte det rätt kul som omväxling? Jag tror det.

Många av mina mest givande relationer har varit med människor som jag aldrig skulle drömma om att ligga med. Att få lära känna någon annan på djupet är en fabulös ynnest. För även här finns det något som nästan liknar ett tabu i vardagen. Vi pratar inte med varandra, inte på riktigt, inte om det som verkligen berör oss. Vi kan prata om vår barndom, men mest i form av anekdoter. Vi kan säga att vi grät floder när vår mormor dog, men vår existentiella ångest behåller vi för oss själva. Och det kanske är tur. Vi kanske instinktivt förstår att vi inte är varandras bästa terapeuter. Men samtidigt missar vi något. Vi har trots allt väldigt många gemensamma erfarenheter, känslor och reaktionsmönster; den ena sociopsykiatriska paletten är den andra tämligen lik. Att inse att man så att säga är i gott sällskap när det gäller smärtsamma erfarenheter är väldigt befriande. Det är inte bara jag, det är inte bara ett personligt mönster utan ett allmängiltigt. Och är det allmängiltigt kanske det beror på faktorer som delvis ligger utanför min kontroll - eller så är det mekanismer som man kan lära sig att lära sig känna igen. Det här är den stora styrkan i #prataomdet, som jag ser det. Man går från det privata till det allmänna och tillbaka igen, utrustad med en ny insikt, kanske en ny beredskap.

Vi matas från barnsben med illusionen att det finns en genväg till en annan människa, och den genvägen stavas romantisk kärlek. Attraktion uppstår, motsatserna möts och kolliderar, men till slut ordnar sig allt och de olyckliga tu blir ett lyckligt ett. Det är kanske därför vi följer med första bästa från krogen. Vi är så förbannat ensamma och tänker att om vi bara tar av oss kläderna så följer resten automatiskt. Inte undra på att vi blir besvikna. Visst händer det att vi råkar passa bra ihop, men det är mest en slump. Ibland blir vi omåttligt förälskade efter bara en kort tids gemenskap. Men när den första himlastormande attraktionen börjar ebba ut märker vi den andres fula konst, dåliga musiksmak och unkna värderingar. Visserligen uppfattade vi allt det där på två sekunder, men vi valde att blunda för det. Nu blir det påträngande, liksom alla de manus för vad man ska känna, säga och tycka i tvåsamheten; manus som vi har skrivit under på utan att tänka igenom och utan att diskutera sinsemellan. Har vi osis har vi redan hunnit "bli ihop" vid det här laget, eller permanenta förhållandet genom något slags kontrakt. Nu är det så dags att ifrågasätta spelreglerna.

Det finns förstås ett manus även för hur vänskap ska uppstå. Ni vet, man "öppnar sig för varandra". Först berättar du om din olyckliga barndom och alla dina trassliga förhållanden, sen är det min tur. Schyst - nu är vi vänner! Ja, vi vet allt om varandra. Men det här är också en falsk genväg. Att vi delar med oss av våra erfarenheter är bra, men det är inte synonymt med att stå varandra nära. När jag alltså förespråkar att vi ska #prataomdet är det inte för att jag tror att det automatiskt för oss samman. Nej, den här sortens debriefing är i slutändan ett personligt verktyg. Ensamma är vi lik förbannat i vår existens. Däremot kanske vi kan må lite bättre själva av att inte gång på gång trilla dit i samma trötta mönster. (Om vi inte gör det kommer det också andra till gagn, vilket inte är någon liten vinst.) Och när vi mår bättre för att fjällen har fallit från våra ögon, för att vi har skärskådat oss själva, är vi bättre rustade för att verkligen bygga upp gemenskaper. Så länge vi bara klampar på i ullstrumporna är ingen verklig samhörighet möjlig.

Som fager ungersven drömmer man om den stora föreningen. Det åligger en att själv bryta den osynliga barriär som omgärdar de hemlighetsfulla. Är man blyg känns det rätt hopplöst. Vad ska man säga, hur ska man göra? Man fantiserar, bygger upp bilder av hur det måste vara, förälskar sig på avstånd, har febriga sexfantasier. Och så blir det ingenting, och sen ingenting. Det är förstås ens eget fel. Man saknar framåtanda, är misslyckad. Alla, precis alla, runtomkring en verkar ha knäckt koden. Ja, de har tjej efter tjej, vilket de gärna meddelar omvärlden. Det verkar vara en tävling och själv är man den där killen som blir vald sist när man ska spela fotboll i skolan. Att alla andra är en myt ser man inte.

Jag tror att det här är farligt. Längtan efter det svår- eller rentav ouppnåeliga, parat med tvånget att vara sin egen lyckas smed, kan slå över i förtvivlan. Man är kränkt av hela jävla systemet, för det är lättare att leva med sitt misslyckande om det är någon annans fel. Någon upprättelse står inte att få, därför vill man hämnas. Här föds säkert en och annan våldtäktsman. Men här föds också hans ställföreträdare porrmotsvarighet, den som dominerar, daskar, penetrerar och sölar ned, den som griper tag i håret, förnedrar och sprutar i triumf. Kuken blir till ett artilleri, riktat mot de där jävla slynorna. Egentligen vill de bli behandlade så, och vill de inte kan man alltid supa dem under bordet, droga dem eller köpa dem. Det allra finaste är att ta dem i analen, för det ger dem ingen egentlig njutning (som om de skulle njuta annars). Nästan all pornografi handlar om dominans, bögporren inte undantagen. Jag tror att det här är motsvarigheten till gammaldags västernfilm eller till den enorma, genreöverskridande intrigen som stavas hämnd på sina vedersakare. Upprättelse i form av hämnd eller att göra sin motståndare till allmänt åtlöje är kanske det allra vanligaste temat i filmvärlden i stort.

Men upprättelsen är egentligen omöjlig att få, för den kräver en ursäkt som aldrig kommer. Därför upprepas mönstret om och om igen. Ungersvennen lär sig ett och annat av porren. Det gäller att ta för sig, det gäller att vara stor och stark och välutrustad, sen löser sig det mesta. Och tjejerna vill egentligen, de bara hycklar lite först. Skillnaden mellan sjuklig sexuell sadism och porrens dominanstema är bara kvantitativ, inte kvalitativ. Man får bara hoppas att det verkliga mötet med en verklig människa blir ett korrektiv - och att det sker någorlunda tidigt.

Och den fagra ungmön? Hon drömmer väl om att det sexuella mötet ska vara kulmen på något. Efteråt har man ett skört ögonblick; det prosaiska är borta. Nej, själva knullet var kanske inte nåt vidare, men nu har han sprutat och då är samlaget, som alla vet, över. Men det är okej, det går väl fler tåg. Kan han inte ligga kvar åtminstone en liten stund? Nähä, han ska pissa och röka och ta en skinkmacka, eller fråga vad man tror om Inter mot Juventus. Så mycket betydde det här alltså för honom. Det skira dunstar bort och försvinner och allt är prosaiskt igen. Man hade lika gärna kunnat läsa en bok. Först är det så pockande och superviktigt, och vafan, man kan väl ställa upp då. Sen är det som om ingenting har hänt! Karlar.

Jag vet: det här är väldigt förenklat; det finns gott om undantag. Men det är ett vanligt mönster. Vi drivs av längtan bort från vår inneboende ensamhet, och vår beteenderepertoar bestäms till stora delar av sexuella hierarkier och slentrian, av diskurser om det manligt aktiva och det kvinnligt passiva eller manligt kodad dominans och kvinnligt kodad oåtkomlighet. Inte minst blir det tydligt i hur handfallna, rentav skräckslagna, många män blir när någon raggar på dem för en gångs skull. Jag tror att vi behöver en mansrörelse där man dels ägnar sig åt sexuell/emotionell och social debriefing av såna som Kalles karaktär i "Människans bästa vän", dels upplyser och tröstar unga killar som inte ser sambandet mellan porrens värdehierarkier och den egna tillvaron. På samma sätt vore det bra för de fagra ungmöerna att skärskåda det egna beteendet. Varför inte ta egna intiativ? Varför ställa upp på ett ligg?

Och varför - det gäller oss alla - tro på omöjliga genvägar? Varför skriva under på nattståndna manus om förälskelse, parsamhet, trohet? Varför tro att vi botar vår ensamhet bara för att vakna upp en dag och känna oss oändligt ensamma i tvåsamheten?

Jag tycker att sex är bra. Jag tycker att sex är fantastiskt med någon man älskar och står nära. Ingenting hindrar att varje sexuellt möte med den älskade är omgärdat av samma häpnad och jubel som uppstod första gången. Dessutom är knulla ingen teknik som man kan finslipa i sin ensamhet, som när Björn Borg stod och bollade mot sina föräldrars garagevägg timme efter timme. Av den anledningen blir ofta förstagångs/engångsligg bara sådär, ett knippe emotioner och ryckningar som hade kunnat hänföra oss mycket mer.

Det här står inte i motsats till olika former av anonymt eller flyktigt sex. Det kan också vara väldigt nöjsamt, på sitt särskilda lilla vis. Men jag tror att det är viktigt att veta vad tusan man sysslar med, oavsett relationsform, kön eller social inramning. Därför behöver vi debriefing. Vi behöver #prataomdet.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Tack, tack, tack. Detta är v-i-k-t-i-g-t!

Har du läst Erich Fromm, speciellt Kärlekens konst? Även Flykten från friheten är relevant. Han varnade för den där kvävande synen på erotisk kärlek som lösning på problemet ensamhet, kluvenhet, separation. Som en nåd som kommer när man träffar den rätta men aldrig löser något för att det grundläggande felet finns kvar. Som får en att fokusera på att mottaga och njuta av kärleken på ett sätt som tar den för givet och inte förstå att den måste skapas och upprätthållas kreativt, starkt, ärligt. Som vill lösa upp parternas integritet och självständighet.

En annan myt som finns runt romantiken är den om kommunikation. Om man bara kommunicerar så blir allt bra, och hur svårt ska det vara att bara berätta hur man känner? Ljug inte, håll inget tillbaka. Men det är ett binärt tänkande som leder till att alla känner sig otillräckliga för "genuin" kommunikation mellan två separata människor är inte möjligt och till den grad det går är det mycket svårt och kräver styrka, kompetens, nit, självkännedom.

I bland känns kärlek som något så jävla bottenlöst och omöjligt, som det svåraste i hela världen. Hur mycket man än försöker och vill så är det alltid en miljon mil kvar till den riktiga närheten, till den fullständiga gemensamma livsglädjen som strålar genom hela nuet som två segergudar.

Rilke skrev i ett av hans brev till den unge poeten om att kärleken mellan två diffusa, oformade individer blir ostadig, ogedigen, förvirrad. Jag är fortfarande väldigt diffus och osäker, trevar mig fram och försöker men är liksom en svag själ, splittrad och konstig. Så kärlek för mig klaffar liksom inte. Likväl är jag i ett förhållande. När jag i bland är stark och klartänkt finns kärleken där helt självklart och varmt och härligt, alla ytliga skillnader och problem är irrelevanta. Sedan blir jag trött och håglös och allt känns bara fult och nedrigt. Jag förstår inte alls hur jag ska tänka. Ska jag göra slut och jobba på mig själv. Men jag kommer ju aldrig att bli bättre på det jag inte övar på. Är jag egentligen extremt narcissistisk. Hur mycket ska jag förvänta mig att den naturliga attraktionen gör det lättare när alla ändå säger att den tynar bort när man lär känna varandra på riktigt. Men jag vet att det inte finns några svar, det gäller bara att se verkligheten som den är och följa det som är ljust och möjligt och känna efter. Varför har jag alla dessa dånande högtravande seriösa tankar, ska man inte tänka enklare och mindre komplicerat typ "näe det funkar inte, vi är inte skapta för varandra, vi gör slut".

Niklas sa...

Tack för fin kommentar! Nej, jag har inte läst Erich Fromm, men det kanske jag skulle göra. Intressant med någon som tar upp just det här med genvägarna.

Charlotte Rudenstam sa...

Niklas, du skriver om något viktigt - och att det är viktigt att tala om det. Det tycker jag också - och gör det, praktiskt taget varje dag.
Och jag min erfarenhet är att sex kan vara mycket mer än att en man tömmer sig i en kvinna (eller i en annan man).
Sex kan ha fler dimensioner och jag skickar några länkar om det (så slipper jag bli så långrandig).
1. http://lustochliv.blogspot.com/2010/05/det-dar-med-essencen-och-livskraften.html
http://lustochliv.blogspot.com/2010/06/ny-serie-detta-kannetecknar-lyckliga.html
http://lustochliv.blogspot.com/2010/07/energiorgasm.html

Anonym sa...

Tack sötnosen! Du påminner mig om hur andefattigt det är att knulla och ha relationer och om anledningen till varför jag avstår för att istället ägna mig åt akademiska eskapader.
Kram, Kristina

JAE sa...

Mycket intressant och välskrivet!

Niklas sa...

Återigen: tack för era kommentarer, Charlotte, Kristina och JAE (jag vet allt vem du är)!

Jonas Slättung sa...

Mycket bra analys av sakernas tillstånd! Tjuröga, helt enkelt.
Tack för intressant, rolig och nykter syn på sorgligt välbekant fenomen...

/Jonas