Det frysande ögonblicket

Edmund Husserl sitter och betraktar sitt skrivbord. Ur detta föds en av fenomenologins viktigaste texter. Att betrakta något innebär att inte betrakta något annat, vilket är lätt konstaterat. När du läser den här texten är du visserligen medveten om din omgivning, men den hamnar i bakgrunden. Därför har Hollywood rätt, frestas jag att säga, när de använder kameror med smalt skärpedjup. I filmer med oändligt skärpedjup (den första var väl "Citizen Kane") kan vi själva välja var vi ska fästa blicken, men det känns lite konstigt. Det är både för verkligt och för overkligt. Om du till exempel håller din tumme på några decimeters avstånd ser du hela tummen tydligt. För nu tummen så nära dina ögon du kan utan att den blir suddig eller dubbel, och du kan inte ens se de små vecken på fingerleden tydligt. Varje fokus innebär ett uteslutande.

Husserl betraktar alltså sitt skrivbord och konstaterar att resten av arbetsrummet också finns där, men i bakgrunden. Han vet hur rummet ser ut bakom honom, han hör dämpade röster någonstans ifrån, han vet att barnen stojar på verandan. Och här sitter han och filosoferar. Han tänker att han vill sätta tillvaron inom parentes för att verkligen kunna studera den. Alltså reser han sig från bordet, går runt det ett varv och betraktar det noggrant. I det ögonblicket upphör hans skrivbord att vara "hans skrivbord" eller "skrivbordet" - det är nu bara "ett skrivbord". Han har satt funktionen inom parentes.

Men ett skrivbord är ju inte bara ett ting vilket som helst. Det har sin form utifrån sin tänkta funktion och är därför högre än exempelvis ett soffbord. Det är ett bord som är till för att brukas. Återigen: formen är en funktion av ändamålet. Men bordet är också ett föremål med en historia. Någon har planterat träd, som har vuxit i tystnaden tills denna tystnad en dag har brutits av ljudet från en såg. Virket har sågats, torkats, hyvlats, fogats samman, sandpapprats, polerats. Någon har en gång brutit malm som har smälts och gjutits, kanske legerats med annan metall för att Edmund ska kunna dra ut den översta skrivbordslådan med ett mässingshandtag. Någon har skapat en vara och någon har skapat en marknad för denna vara och någon har handlat denna vara på marknaden, visat den i sin butik, sålt möbeln och forslat hem den till familjen Husserl. Och nu sitter han där, den gode Edmund, och försöker sätta den inom parentes.

En halv evighet senare: Sara Ahmed läser Edmund Husserls betraktelse. En betydligt kortare tidsrymd därefter: jag läser hennes bok, "Queer Phenomenology" på tunnelbanan mellan Hötorget och Vällingby. Men vid Alvik övermannas jag av trötthet, stoppar undan boken, tar av mig läsglasögonen och halvsover resten av sträckan. Och nu sitter alltså jag vid mitt skrivbord som alls inte är ett skrivbord utan ett köksbord, och försöker fånga det magiska i Ahmeds beskrivning av Husserl. Om jag bara kunde det! Men om Ahmed inte är filosof av professionen är hon en briljant tänkare och skribent, medan jag är högst medelmåttig. Jag kan bara rekommendera er att läsa hennes mycket tankedigra, svåra och vackra text. Och här kunde det här blogginlägget sluta. Men jag har fått en bild i huvudet, och jag vill försöka fokusera på den innan jag går och hämtar min dotter i skolan. Så här:

Ögonblick går inte att frysa. Aldrig någonsin. Husserls lilla promenad kring det bord som både är hans skrivbord och ett skrivbord upprepas gång på gång så länge hans skrift finns kvar, så länge Heideggers eller Merleau-Pontys eller Ahmeds skrifter finns kvar, så länge det finns mikroskopisk chans att någon läser just den här texten. Att Husserl alls sammanfördes med sitt skrivbord beror på en så lång och slumpmässig samling händelser att det i stort sett var otroligt, på gränsen till uteslutet att det alls skulle hända. Att jag ska gå och hämta min dotter i skolan beror också på händelsekedjor som är så komplicerade att om någon försökte räkna ut sannolikheten skulle den ge upp. Innan jag föddes fick min mamma ett missfall. Mina föräldrar hade redan fem barn, skulle de ändå försöka en gång till? De hade kunnat ge upp. Jag hade kanske varit alltigenom heterosexuell och därför aldrig hört talas om Qruiser där Marty kanske aldrig hade läst min dagbok. Och så vidare. Men i dag har vi varandra och våra barn, i det här ögonblicket, det som aldrig kan frysas. Vi kanske inte alltid har varandra eller våra barn. En dag är någon av oss - förmodligen jag - död, och den andre blir kvar.

Men snart ska jag gå ner mot Grimstaskolan. Det är den 25 mars 2011, en blåsig dag då jag har frusit en hel del trots att det är fem plusgrader. Jag ska förmodligen göra om den där promenaden massor av gånger, men säkert är det inte. Mina tankar kommer att snurra i den rad av frysande men inte frysta ögonblick promenaden tar. Snart får jag hålla min lilla vän i hennes varma, trygga lilla hand. Vi ska prata med varandra om hur hennes dag har varit. Ja, jag är redan där i tanken. Men jag är också i min egen barndom. Jag tänker på när mor berättade det där med missfallet för mig. Jag tänker på hur jag och Marty bara för några timmar sen åt lunch på David Bagares gata, ovanför hennes teater; jag tänker på att snart är hela barnaskaran hemma och i kväll ska vi se finalen av "Let's Dance". Det är ett struntprogram, såklart, men vi har det så trevligt tillsammans när vi ser det. Och jag tänker på hur det blir den dag de äldsta barnen vill göra allt annat än titta på tv med oss.

Sarah Ahmed beskriver hur Husserl sannerligen sätter vissa saker inom parentes. Sina barn, till exempel, sin fru och sin hemhjälp. För att han alls ska kunna sitta och skriva måste någon annan ägna sig åt hushållet och låta den store filosofen arbeta ostört. För att jag ska kunna skriva det här krävs att jag sätter diskmaskinen inom parentes, eller dammsugaren som står på övervåningen. Jag borde verkligen städa där uppe. Men det kan vänta lite till, tänker jag, för jag har nästan ingen tid för mig själv. Men jag längtar efter att åter få bli störd, jag längtar efter att jag och Marty inte ska kunna föra ett sammanhängande samtal eftersom fem barn runtomkring oss äskar det ena och andra och tredje. Jag skulle aldrig kunna delegera alla hushållssysslor till någon annan. Jag gillar inte tystnaden. Jag älskar mina barn och hela vår fantastiska tillvaro, och jag är livrädd för att den ska upphöra. Så när jag om en liten stund går för att hämta min dotter kommer mina tankar att snurra kring förgänglighet och sån skit, sen kommer jag att fnissa lite åt den där högtidligheten och så kommer jag att frysa om öronen. Men i det ögonblick jag möter min älskade, älskade lilla dotters gestalt slutar allt att snurra. Det innebär inte att tiden stannar eller ögonblicket fryses, men det förflutna och det framtida krymper i alla fall rejält, och jag blir närvarande.

Och nu ska jag verkligen sätta det där i verket. Det ska bli skönt.