Nintendo Care

En gång i Sverige födde kvinnorna sina barn hemma. Det gick väl bra för det mesta. Ibland tillstötte en komplikation, varpå barnet eller modern eller båda två dog. Jag tror att dessa kvinnor hade välkomnat vårt system med mödravård, smärtlindring, skalpelektroder och katastrofsnitt. Men vägen dit blev krokig. Först skulle födandet institutionaliseras på nyinrättade barnbördssjukhus. Föderskan omhändertogs, tvättades, rakades och preparerades på alla upptänkliga sätt, för nu var hon patient, det vill säga ett kolli. Vad hon själv tyckte fäste man alltså inte så stor vikt vid. Det var ju för barnets bästa, det vill säga samhällets bästa. Och visst kunde man nu förlösa barn med tång eller så. Många överlevde alltså som annars hade dött. Problemet var bara att det var vid den här tiden som barnsängsfebern började grassera, på grund av bristande kunskaper om sterilitet och smittoöverföring. Det tog lång tid innan man begrep sammanhangen och lyckades vända trenden. Världen gick framlänges - och baklänges innan den kunde börja gå framlänges igen.

Om man kunde snabbspola historien med åtföljande grafik skulle man se en liknande utveckling på en flygbild över vårt land. Institutioner uppstår och monteras ner i en rasande fart, allteftersom politiska och ekonomiska diskurser och strukturer byts ut. Fattigstugor rivs, ålderdomshem byggs, anstalter för vanföra eller sinnesslöa blir lasarett och sinnessjukhus, gamla byskolor blir läroanstalter, provinsialläkare och stadsläkare blir vårdcentraler. Och sen töms mentalsjukhusen genom att man sparkar ut dårarna till närmsta ungkarlshem, de utvecklingsstörda hamnar i gruppboenden eller överlåts åter till familjerna, läroverken skrotas och ut rinner enorma mängder latin och annat historiskt skräp, för nu ska framtiden byggas. Vindkvarnarna stannar, gigantiska fabriker, stålverk och massafabriker spyr ut skit tills de konkurreras ut och stängs, teko-industrin ersätter knallarna och är framtiden tills ingen jävel vill betala priset längre, Kockums tillverkar tankfartyg och försvinner. Betygssystem avlöser varandra, studenter avlägger examen eller slutar avlägga examen, obligatoriska ämnen införs och skrotas, vården är lika för alla, socialbidrag och miljonprogram och fackföreningar och svartvit tv med en kanal byts ut mot just ingenting alls värt namnet, taxibolag regleras och avregleras, högern blir moderaterna, bondeförbundet blir centern blir utsparkat 2014. Får man hoppas.

Och nu, hur ser det ut nu? Postkontoren finns inte, bankkontoren knappt heller. Statens järnvägar är ett skämt och det är bara en tidsfråga innan systembolagen ersätts av privata butiker. Gammelskrutten som söker vård får inte stanna den halvtimme som behövs för att man ska utreda blodtrycket, det trasiga knät, sockret och nedstämdheten. Det blir för olönsamt, så det som erbjuds är en remiss för varje krämpa. Med lite tur går det någorlunda ändå. Äldreboenden organiseras av privata aktörer som spar på varenda krona, så gamlingarna får gå och lägga sig efter maten och bara skita på vissa tider och duscha en gång i veckan. Skolorna är inte längre blandade, ty nu skall alla välja, det är den nya modellen förstår ni. Exemplen är otaliga på hur fungerande institutioner och praktiker har slagits i spillror, hur solidaritet har blivit något suspekt och hur var man får rädda sig själv, hasa till arbetsförmedlingen med kroppen full av cellgifter eller trilla genom maskorna på de skyddsnät som blivit allt glesare. Det finns liksom ingen översiktsbild, inga flygfotografier. Det finns bara närsynthet, vinstintressen och de heliga privata initiativen.

Barnen, då? Är inte barnen de stora vinnarna? Jo, på många plan är det så. De överlever graviditeter som hade slutat i aborter, de slipper dö som spädbarn, de klarar sig från mässlingen, de har dagis och sexårsverksamheter och skola och fritids som ändå erbjuder andra vuxna kontakter och i bästa fall lite pedagogik. Att man experimenterar med deras skolgång och kunskaper och betyg är ju inget nytt. Att det finns en stor skara förlorare är inte heller det något modernt påfund. Barnen har det ganska hyfsat. Utom vissa barn, de som omhändertas i knarkarkvartar eller så. De som vanvårdas, misshandlas och utsätts för sexuella övergrepp. Eller alla som är fattiga i största allmänhet. Eller är papperslösa. För de båda senare grupperna finns det inga samhälleliga nätverk att tala om. Om ett papperslöst barn far illa kan inte socialsekreteraren hjälpa det, för det hör ju inte hemma här. Det ska anmälas till polisen för att avvisas tillsammans med föräldrarna, punkt slut. Som tur är finns det stora hemliga nätverk, bland annat organiserade via kyrkan, som hjälper till. Och det finns andra organisationer som hjälper fattiga barn med livets nödtorft.

Så vi har ett samhälle som har monterat ner och atomiserat all den omsorg och vård och faktiskt kärlek och medmänsklighet som borde vara allas angelägenhet. Att jag får hoppa mellan olika jävla vårdbolag om jag har någon krämpa är väl överlevbart. Men att gamla, sjuka, nedstämda, dementa eller andra svaga grupper ska manövrera i dessa minfält är helt enkelt omänskligt. Någonstans i Singapore eller något annat kapitalistiskt paradis sitter det folk som fjärrstyr oss som figurer i ett plattformsspel. Skillnaden mellan denna iskalla och distanserade styrning och de prydliga amerikanska ungdomar som fjärrmördar människor i Pakistan medelst drönare är inte kvalitativ, bara kvantitativ. Och om Alliansen och den heliga marknaden får råda är det bara en tidsfråga innan allt det vi en gång tog för givet i form av gemensamt ägda strukturer, sociala skyddsnät, allmänna försäkringar och rättvisa skatter är lika antikverade som den gamla byskola som inreds på tv av hurtiga programledare med glimten i ögat.

Så samhället spelas framlänges och baklänges och framlänges och baklänges igen. Det enda som är säkert i denna tv-spelsvärld är att de svaga aldrig levlar.