Från bloggare till skribent

När jag var med i radio för ett tag sen frågade programledaren hur hon skulle presentera mig. Var jag "dramatiker och bloggare" eller "dramatiker och skribent"? Bredvid mig satt Ann Heberlein, en synnerligen meriterad person. Hon är teologie doktor i etik, skriver i de största dagstidningarna, har givit ut fem böcker sen 2004. Och så jag, bloggaren. Det lät så fjuttigt, så jag bad programledaren att säga "skribent".

Men i samma ögonblick ångrade jag mig. Jag är fan ingen skribent. Jag har bara skrivit en enda artikel i Bang. Den är jag förvisso stolt över, men att kalla sig skribent efter en artikel känns inte okej. Min bild av en skribent är någon som förekommer lite varstans i medierna med jämna mellanrum. Skribenten upprörs över det ena och andra, och så blir det en artikel. Skribenten har funderat över ett ämne i tiden, bemöter någon annans åsikt, analyserar politiska utspel, recenserar böcker eller så. Själv förekommer jag bara i mitt eget lilla medium (förutom i mitt yrke som översättare). Jag gör allt som skribenten gör utan att för den sakens skull vara skribent. Jag är bloggare, och det är inte lika fint. Skribenten är i gott sällskap, jag är i dåligt. Det finns många fantastiska bloggar, men det finns också legioner av ointressanta, illa skrivna, populistiska eller synnerligen privata och sällan eller aldrig lästa bloggar.

Förstå mig rätt: jag vill inte vara skribent, jag ville bara låta lite finare. Det är fånigt och kokett, såklart. Sån är jag. Men egentligen älskar jag det här formatet. Ingen kan tala om för mig hur många tecken jag ska skriva, ingen redigerar mina texter, ingen sätter rubriker jag inte kan stå för och ingen sätter någon deadline. Mina inlägg är ibland väldigt långa, vilket egentligen inte är meningen, bara följden av att jag inte begränsar mig. Jag resonerar mig fram genom texten tills jag märker att den är slut. Någon redigering att tala om ägnar jag mig inte åt, knappt ens stavningskontroll. Jag har ingen särskild plan eller struktur klar för mig innan jag börjar skriva. Ta bort alla de här parametrarna och skrivandet skulle bli ett kneg.

Ibland blir en blogg en språngbräda in i finrummen, eller åtminstone in i det offentliga samtalet. Om ni kollar in min blogglista ser ni t.ex. bloggare som Elin Grelsson. Eller ska man säga före detta bloggare? Numera består hennes blogg oftast av texter hon har publicerat någon annanstans. Det är bra texter, för Elin är en bra människa som skriver bättre än de flesta. Men jag saknar hennes gamla bloggtexter. De där som var ytterligt personliga, vackra, tänkvärda och kanske spontana och inte så korrekturlästa alla gånger. Jag gläds åt hennes framgångar. De är verkligen välförtjänta. Men hon har blivit skribent med allt vad det innebär. Jag misstänker att hon ibland suckar över det begränsade formatet, och säkert lämnar hon ibland ifrån sig texter som hon inte är så nöjd med - hon har ju en deadline. Det är självvalt. Det är en kostnad. Jag hoppas att vinsterna överväger, och då menar jag inte de ekonomiska. Man blir inte precis rik som ett troll på att vara frilansande skribent.

Jag skulle kunna ge järnet. Jag skulle kunna skicka in texter på vinst och förlust, odla kontakter och så vidare i hopp om att göra något slags karriär som skribent. Men jag har varken tid eller lust, faktiskt. Mest på skoj skickade jag in en ansökan om att bli en av de där redaktörerna som Bang söker (faktiskt på inrådan av Elin via Twitter). Inte trodde jag på allvar att de skulle vara intresserade, men det kostar ju inget att försöka. Ni har säkert redan räknat ut att jag inte fick jobbet. Vilka det blev har inte offentliggjorts än, men antagligen eldsjälar med goda meriter och låga utgifter. Nu i efterhand undrar jag hur det hade varit att sitta där och göra en tidning. Det hade varit väldigt tidsödande, såklart, det hade inneburit en oändlig massa telefonsamtal, mejl, textläsning och administrativt slavgöra. Inte riktigt min handväska, precis. Jag hade inte kunnat ägna mig åt något eget skrivande, och förresten kan det räcka med en person i vårt hushåll som inte längre kan jobba hemifrån. Så det var ett bra beslut jag inte tog att inte bli redaktör - tack!

Men tänk... Redaktör för Bang. Herregud, så creddigt. Man skulle plötsligt lira i samma division som Lawen, Sonja och de där andra genierna, åtminstone nästan. Det kanske vore värt kostnaden? Nej, jag tror inte det. Jag var trött på akademin när jag skrev min ansökan, men nu känner jag att jag vill fortsätta mina studier. Det är också studierna som möjliggör stora delar av den här bloggen. Jag läser så mycket intressant litteratur, såväl kurslitteratur som sidoläsning. Och jag smälter den delvis genom mitt bloggande. Att det ibland kan vara andra till glädje är roligt. - Så snälla ni, ring inte med panik i rösten och fråga om jag fortfarande är intresserad, nu när era bästa 18 kandidater av olika anledningar har fått förhinder. Jag har inte tid. Jag har ett stort hushåll att ta hand om, översättningar att göra, studier att sköta och blogginlägg att skriva. Jag har ett väldigt bra liv. Och om jag inte vore "bloggare" vore jag helt enkelt allt det här utan att också vara bloggare. Då hade jag nog inte skrivit en rad - hade det varit bättre? Nä!

Men det där med "dramatiker", då? Är det inte lite överspelat? Nej, jag ruvar på ett och annat. Och att jag blev inbjuden till att prata i radio visade sig bero på att en av medarbetarna hade sett "USK och BÖL" när den spelades. En vecka efter Nya Vågen hörde så en dramaturg på en länsteater av sig och bad att få läsa pjäsen. Så dramatiken är inte död, bara lite svårväckt. Kanske får ni se nåt av mig på en scen igen. Jag hoppas det.

Till sist: en stor kram till er alla som skriver så bra, oavsett format. Era texter berikar mitt liv!