Den danande flyktigheten

En period under min senare barndom började jag intressera mig för astronomi. Det gladde mina föräldrar, eller...min mor märkte det i alla fall, vad jag minns. Om det gladde min far vet jag inte. Det är mycket möjligt, men jag har bara bilden av att hon gladde sig. Därför gav hon mig en bok om stjärnbilder. Tror jag. Det kan också ha varit ett paraply med en påmålad stjärnhimmel på insidan, men det kanske jag bara har drömt, eller så hade jag verkligen ett sånt stjärnhimmelsparaply, men långt senare. Hursomhelst uppmuntrades mitt intresse och det höll därför i sig i minst en vecka. Jag planerade exkursioner till mörka platser där jag skulle kunna kika på himlavalvet och förkovra mig i alla de vackra stjärnbilderna. Därifrån var inte steget långt till att plugga in grundläggande fakta om röda dvärgar, kvasarer, stjärnhopar och sånt, tänkte jag. Och sen glömde jag bort alltihop. Om jag känner mig själv som liten rätt var jag nog för mörkrädd för att ge mig ut på nån äng med en kikare mitt i natten. Förresten var det väl inte särskilt intressant när allt kommer omkring.

När man inleder en text så som jag gjorde ovan brukar fortsättningen vara rätt förutsägbar. Den unge hjältens hjärta börjar bulta för exempelvis numismatik, varpå följer beskrivningar av olika rara mynt som upptäcks i dammiga lådor. Naturligtvis förekommer bakslag, gärna av dråpligt slag. Tänk, där trodde jag att den där dalern var värd si, och så var den värd så! Luttrad men oförskräckt går man vidare in i vuxenlivet och en karriär som antikvitetshandlare eller varför inte öron- näs- och halsläkare i Smålandsstenar. Hobbyn förblev en hobby, men berikar ens liv. Ja, hustrun är förstås lite oförstående och det har till och med hänt att man har ertappat henne på väg med att putsa myntsamlingen med kopparputs!

Eller den unga hjältinnan som skriver kärleksdikter och faktiskt får en publicerad i Kamratposten. Varpå följer ett liv i skaldekonstens tjänst, varvat med havererade äktenskap - en ironisk motvikt till det centrallyriska - och gärna lite tablettmissbruk, resor till Bretagne och dödfödda barn. Så ser manuset ut, alltså livsmanuset. Knölar till karlar, skurtrasor, 50-talsväggur i beige plast, älskare, gråtattacker, dysmenorré, kalvstek och Nordiska rådets litteraturpris. Som om det på något vis var ödet.

Jag tror bara på ödet i retrospektiv mening. Livet blev som det blev, inte därför att det var förutbestämt utan för att det som har hänt övertrumfar det som skulle kunna ha hänt men inte hände. Av den anledningen var även mitt flyktiga intresse för astronomi ödesbestämt. Mitt livsöde har alltså bestämt att jag inte skulle ägna mig åt stjärnskådning och därmed sammanhängande grubblerier över universum. Det kan ju låta lite deterministiskt med tanke på att jag inte har levt färdigt än, men jag är rätt bergis på att astronomerna bör sluta hoppas på att jag ska sluta upp i ledet.

På samma sätt förhåller det sig med nästan allt som jag har intresserat mig för i mitt hittillsvarande liv. Jag var väldigt engagerad i musiken och har fortfarande en pärm med noter som jag inte längre kan spela eftersom mitt musicerande mest var en kul grej som gjorde att jag fick en illusion av något som kunde bli. Jag började till och med skriva en stråkkvartett om jag inte minns fel. Vår gitarrist Micke pluggade harmonilära och kontrapunkt och tog till och med lektioner av en känd kompositör. Men inte blev han kompositör för det, inte vad jag vet i alla fall; vi har inte setts på mycket länge. Själv hade jag aldrig orkat genomföra ens en tiondel av det han grävde ner sig i. Jag köpte en dansk lärobok i polyrytmik och tog mig igenom två-tre sidor innan den blev ännu en trofé över nedlagda projekt, som min notpärm. Några flyttar senare, från Köpenhamn till Öland till Blackeberg till Ekerö till Åsögatan till Smedslätten till Östermalm till Blackeberg till Kungsholmen...var den försvunnen.

Jag kan bara komma på ett enda livsprojekt som verkligen har utvecklats under åren, och det är min ensamhet. Om jag hade varit mindre ensam under merparten av mitt liv skulle jag kanske ha slutat i den själsliga motsvarigheten till Smålandsstenar. Jag skulle ha materialiserats i en annan form, liksom. Solidifierats. Livet skulle inte ha tett sig lika nyckfullt, på gränsen till det amorfa för att inte säga nebulösa. Så här i efterhand tycker jag nog att det mest karakteristiska med mitt liv har varit den totala planlösheten. Jag blev liksom aldrig nåt, eftersom jag varken hade lust eller energi till något annat än ryckvisa insatser. Mest har jag gått omkring och dagdrömt. I perioder har jag gått in i förhållanden, till synes med stort allvar, men aldrig med själ och hjärta. Jag har drömt mig igenom dem, drömt om nåt annat, ständigt nåt annat. Varför jag inte genast har insett mitt misstag och dragit mig ur är en gåta. Jag har varit en dörrmatta, stenen man spottat på tills den blivit våt, partnern som har gjort allt utan att knota, någon som man har kunnat prata med och resa på semester med. Men själv har jag varit någon annanstans hela tiden, dock utan att det har märkts. Man vill ju inte vara oartig.

Ibland tror jag att alla astronomer är djupt ensamma människor. Det finns fler såna kategorier som utgörs av världens mest ensamma människor, till exempel pianolärare, reklamutdelare, kuratorer, golvläggare och röjdykare. Fråga dem så får ni se. Fråga: "Är du ensam?" De kommer förmodligen att ljuga om de inte känner dig. Varför skulle de svara på så intima frågor från en fullständig främling? Men jag vet att de är fruktansvärt ensamma. De går där i vardagen, omgivna av en massa människor och vill bara falla i gråt ibland. Fast det gör man ju inte under pianolektioinen, reklamrundan, golvlimmandet eller röjdykandet. Det vore opassande.

Egentligen gäller det här alla människor som har ett yrke. De är ensamma så in i helvete. De arbetslösa är också ensamma, för att inte tala om de sjuka, gamla och av olika anledningar orkeslösa. Men ensammast är nog tonåringarna. Små barn är sällan ensamma, under förutsättning att de bor i familjer och inte på barnhem eller så. Men en dag upptäcker de att livet är ett projekt som det är meningen att man ska gripa sig an, och då isar det i hela kroppen. Ett sätt att råda bot på ensamheten är att lura sig själv att man har ett syfte, till exempel att bli numismatiker, poet eller röjdykare, och så går man in för det med liv och lust. Man skisserar i andanom sin självbiografi, ser en teleologisk linje från A till B till låt säga O. Det vore fel att säga Ö, för vid den bokstaven är man om inte död så i alla fall för trött för att skriva en självbiografi. Den ska författas vid livets middagshöjd eller däromkring. Vissa skriver den redan vid 30, vilket framkallar ett visst löje. Det är att ta sig själv på för stort allvar. Nej, man vet ju inte hur det blev förrän man är minst 50.

Själv vet jag inte hur livet blev, för jag är mitt uppe i det. Men ett slags hållplats i tillvaron har jag i alla fall passerat, och det är ensamhetens. Existentiellt är jag förstås lika ensam som alla andra reflekterande varelser inför realiteter som sjukdom och död, men numera lever jag liksom med hela mig själv. Jag dagdrömmer fortfarande, men inte om att fly från en tillvaro där jag bara på ytan är närvarande. Jag är inte längre en hushållsrobot, en dörrmatta eller våt sten. Jag får ofantligt mycket kärlek och lever i det bästa av alla tänkbara förhållanden med min älskade. Det gör att jag kan fortsätta med min paradgren, att vara flyktig. Mitt episodminne är ett av världens sämsta, vilket gör att stora sjok av mitt liv är utsuddade. Det gör inte så mycket, men borgar inte precis för någon god självbiografi. Det är kanske därför jag bloggar. Mina studier är väldigt intressanta, men i grund och botten kan jag båda ha och mista dem. Mitt yrke kan jag utföra i sömnen, snudd på, men om jag aldrig mer skulle översätta skulle det inte röra mig i ryggen. Det enda som har en verklig betydelse för mig är varelserna i min närhet - vad det blir av mitt eget liv spelar faktiskt ingen större roll.

Och det är nog det jag menar med rubriken "Den danande flyktigheten". Att aldrig fastna för något kan vara väldigt karaktärsdanande. Det är att dana avsaknaden av karaktär, att aldrig bli målmedveten, metodisk, karriärinriktad, duktig och samhällsbärande. Om man går omkring och lodar tillräckligt länge kan man en vacker dag hitta nåt man verkligen intresserar sig för. Eller så hittar man det aldrig och får ett lika bra eller dåligt liv för det. Själv har jag börjat om och börjat om i mitt liv. Dessa ständiga omstarter skulle av många ses som förnedrande, som hack i den räta linje som varje liv bör följa. Men jag ser det snarare som att jag då och då har vaknat till, sett mig och om tänkt att det vore väl fan om livet skulle traska vidare i de här spåren. Det var väl värt att testa ett tag, men nu gör jag nåt annat.

Så det är konstigt att nu befinna sig i en situation som jag inte testar, en där jag inte för mitt liv kan se mig själv bryta upp. Kanske beror det på att jag har hittat en annan flyktighetens apostel. Tillsammans bygger vi en permanens som heter duga, en permanens som hela tiden rör sig framåt mot en oviss framtid. Jag vill aldrig släppa den hand som kramar min på det sättet. För livet är jävligt skrämmande, ska ni veta.