"Är jag lesbisk nu?"

En 48-årig kvinna har gått igenom något som hon beskriver som livsomvälvande: en kväll har en väninna till henne kysst henne, erkänt att hon alltid har älskat henne "på det sättet" och sen har de älskat. Nu är hennes inre i uppror, hon kan inte sluta tänka på sin väninna och hon säger sig ifrågasätta sina känslor för sin make. Hon vill inte lämna honom, men...

Så hon skriver till Aftonbladets Eva Rusz, som svarar att Anonym inte behöver grubbla över sin framtid eller vad hon är. Vilket Anonym alltså gör. Vilket är anledningen till att hon skriver. Men nej, sluta med det, är Rusz svar. Ty vi kan faktiskt älska varandra på olika sätt och de gamla grekerna hade olika namn för olika slags kärlek (här kommer en uppräkning: Agape, Philia Storge), alltså... Ja, alltså vadå? Det är ett valhänt försök att skriva att brevskrivaren inte är flata bara för att hon har kysst en annan kvinna, haft sex med henne och sen inte kan sluta tänka på henne. Det livsomvälvande ska man alltså inte grubbla så mycket över, tycker relationsrådgivaren:

Kärlek innefattar en önskan om att komma varandra nära, att vara intima. Intellekt och känslor går inte alltid samma väg.

Underförstått: dina känslor är en sak, men låt dem inte röra till det i pallet på dig, för då kan det sluta illa. Du kan fatta ett förhastat beslut. Du kan kasta dig i din älskades armar, och det vore ju inte bra. Du är ju gift. Du har ju barn, om än vuxna.

Nej, brevskrivaren ska "bara vara" ett tag och landa i denna nya upplevelse, för inte måste hon väl genast ta ställning till om det är väninnan hon vill leva med?
Men nu var det inte frågan. Frågan var "Är jag lesbisk nu?" Brevskrivaren är kär, åtminstone tror hon det, skriver hon. Jag skulle nog be henne stryka det där "tror jag". Att vara kär är inte precis en känsla som går att ta miste på. Jag skulle skriva så här, tror jag:

Grattis till en fantastisk upplevelse! Tänk så roligt det är att man plötsligt kan få vara med om en så livsomvälvande upplevelse, och detta när man minst anar det. Och tänk att du är förälskad, det är också något fint och fantastiskt. Om du är lesbisk eller inte behöver du inte grunna över. Vår sexualitet och förmåga att älska är inget som är hugget i sten; många som tidigare har levt heterosexuellt har nu en partner av samma kön. Frågar man dem ser de det knappast som en förlust att de har "tagit bussen åt andra hållet" - tvärtom.

Du är gift med en man sen många år. Det ser du som ett problem, av naturliga skäl, men det behöver inte vara så. Jag tycker att du ska berätta för honom vad som har hänt, för han har rätt att släppas in på banan. Du måste inte göra det omedelbart, utan kan gå och fundera på det här ett tag till. Men till slut måste du ändå få veta, inte minst för att han ska kunna ta ställning till ert fortsatta förhållande. Prata också med din väninna. Att hon älskar dig är jättefint, men hur skulle hon vilja att en fortsättning såg ut? Och inte minst: Vad vill du själv? Det kanske visar sig att du kan fortsätta att vara gift med din man och älska din väninna parallellt; det är ingen ovanlighet. Det kan också hända att du tvingas välja, eller snarare att någon av de andra vill tvinga dig att göra det. Men var inte orolig, inte nu. Just nu tycker jag i stället att du ska glädjas åt din fina upplevelse utan att oroa dig för "vad du är". Du är du, och du duger precis som du är. Se inte det här som något som kommer att begränsa dig, utan se det som att dina möjligheter vidgas, av kärleken. Lycka till!